När jag gick grundutbildningen fick vi ett råd av en gammal kirurg: »Ägna er åt att lära in anamnes och status. Behandlingar och undersökningar förändras. De ersätts av bättre.«
En eftermiddag när jag vikarierade som distriktsläkare kom det in en familj med sin drygt ettåriga lilla dotter, som enligt uppgift hade kissat blod. Jag tog en anamnes från föräldrarna. Ingen feber eller illamående. Hon hade inte gått ner i vikt utan åt som vanligt. Flickan var helt opåverkad. Hon hade ingen feber, satt och jollrade, lekte med en docka och trivdes. Gottade sig i uppmärksamheten.
En av de ordinarie läkarna på vårdcentralen var barnläkare i grunden. Han var där den eftermiddagen, så jag bad honom om råd. Han tog över fallet och jag tog mig an ett annat akutfall. Senare på eftermiddagen gick vi igenom fallet.
Det visade sig att föräldrarna efter en penetrerande och detaljerad anamnes, hade kommit ihåg att flickan tidigare på dagen satt i sig nästan en hel burk med inlagda rödbetor! Man hade öppnat en burk med små rödbetor och dessa hade tösen glufsat i sig i ett obevakat skede. Att hon inte mådde illa bidrog till att man glömt bort det.
Familjen fick lugnande besked, råd och anvisningar. Allt avlöpte väl.
I dag, med ännu mer sofistikerade test, bilddiagnostik och analysmetoder, är det lätt att ringakta de gamla hederliga parhästarna, anamnes och status. Detta kanske beror på att vi måste signera i elektroniska journalsystem. Ett numeriskt värde är lätt att fylla i eller bocka av. Jag nådde nästan fram. Som väl var hade jag en erfaren kollega som nystade färdigt på tråden.
