Att extrem begåvning kan gå i arv är välkänt. Men kanske inte att det kan ske i så hög grad att Nobelprisen bara trillar in. Endast två generationer av familjen Curie har tagit emot sex Nobelpris – så där måste både arv och miljö ha spelat stor roll.
Manya, senare Marie, Sklodowska föddes 1867 i Warszawa som yngsta barnet av fem till en grundskolelärare i matematik och fysik och hans hustru som var föreståndare för en flickskola. Vid tio års ålder hade Marie förlorat sin mor i tuberkulos och dessutom en syster i tyfus. Familjen med de fyra begåvade barnen höll tätt ihop under faderns ledning. Marie var tidigt intresserad av matematik och uppvisade ett makalöst minne och kognitiv förmåga. Hon var aktiv vid det förbjudna fria universitetet, engagerade sig tidigt speciellt för kvinnor och högläste bland annat för arbeterskor.
Systrarna Bronia och Marie stöttade varandra ekonomiskt. De flyttade till Paris där Bronia kunde läsa medicin trots att hon var kvinna. Vid 24 års ålder började Marie studera matematik och fysik vid Sorbonne, där hon mötte Pierre Curie och gifte sig borgerligt med honom vid 27 års ålder. Hon lät sy en enkel dräkt för ceremonin, som hon sedan kunde använda i laboratoriet. Bröllopsresan inskränkte sig till en cykelfärd i Frankrike. Två år senare föddes dottern Irène och 1903 dottern Eve.
Marie Curie blev 1896 doktorand hos Henri Becquerel, vars far och farfar båda var mycket framstående fysiker. Becquerel hade av en slump just upptäckt den spontana radioaktiviteten och lyckats visa att den skilde sig från X-strålarna som upptäckts av W C Röntgen bara några månader tidigare. Maries make Pierre hade tillsammans med sin bror Jacques upptäckt piezoelektriciteten, som uppstår vid sammanpressning av vissa kristaller. De hade konstruerat en mätapparat för extremt svaga strömmar, något som fick betydelse för Maries arbete. Pierre övergav sin forskning för att arbeta tillsammans med Becquerel och Marie, som höll på med sin doktorsavhandling om strålningen från uranit.
Redan 1902 föreslogs Becquerel och makarna Curie till Nobelpriset i fysik och hade redan då upptäckt polonium (hommage till Polen) och radium samt myntat begreppet radioaktivitet. Förslaget kom in för sent men skulle tas upp nästa år; dock utan Marie Curie, möjligen eftersom hon var kvinna. Den svenske matematikern och feministen Gösta Mittag-Leffler bröt emellertid sekretessen och avslöjade beslutet för Pierre Curie. Han förklarade då att han inte tog emot priset utan att dela det med Marie, som disputerade i juli 1903. Samma år fick Becquerel och makarna Curie dela Nobelpriset i fysik, inte för sin upptäckt av två nya grundämnen, utan för arbeten med strålningen från uranit. Svante Arrhenius fick samma år priset i kemi för sina arbeten om elektrolys.
Makarna Curie fortsatte sitt gemensamma arbete i Paris och fick nu tillgång till ett bättre laboratorium. De uppmärksammades utomlands, bland annat i England, där Marie inte fick föreläsa eftersom hon var kvinna. Pierre blev alltmer sjuklig och hade sår på fingertopparna utan att man insåg sambandet med radiumstrålning. Han dog 1906 i en trafik-olycka överkörd av häst och vagn. Pierres bror Jacques och deras far stödde Marie i att fortsätta sitt arbete och ta över Pierres tjänst vid Sorbonne, trots hennes ständiga nervositet inför att föreläsa. Efter svärmoderns död flyttade Marie med sina flickor till svärfadern som tog hand om familjen och satt barnvakt. Marie uppehöll också nära kontakt med svågern Jacques och hans familj samt systern Bronia med familj, även sedan hon som läkare återvänt till Warszawa. År 1911 fick Marie ensam Nobelpriset i fysik för sina upptäckter av polonium och det gram radium som hon nu kunnat renframställa, beräkna atomvikten för och därmed placera i det periodiska systemet.
Några år efter Pierres död hade Marie en kort kärlekshistoria med den framstående fysikern Paul Langevin som var gift men levde skilt från sin hust-ru. Det väckte sådan uppståndelse och avsky att professor Arrhenius kände sig tvungen att föreslå Marie att inte komma till Stockholm för att ta emot sitt andra Nobelpris. Hon svarade fränt att priset gällde hennes forskning och inte hennes privatliv. Hon kom till Stockholm med sin syster Bronia och döttrarna och blev till slut väl mottagen, inte minst av kvinnoföreningar. Året efter att hon mottagit sitt andra Nobelpris var hon under knappt ett år i stort sett oförmögen till arbete. Hon hade sannolikt drabbats av vad vi med dagens terminologi skulle kalla ett utmattningssyndrom.
Efter att ha fått sitt andra Nobelpris ansökte Marie om medlemskap i den franska vetenskapsakademin men blev inte antagen. En ledamot lär ha yttrat: »Om akademin börjar välja in fruntimmer – var på de skapade varelsernas skala ska den då sluta?« Där-emot blev hon inbjuden till den första Solvaykonferensen i fysik i Bryssel tillsammans med bland and-ra Rutherford, Einstein, Planck och Langevin, med vilken hon numera umgicks endast professionellt.
När kriget bröt ut 1914 och tyskarna närmade sig Paris lät Marie Curie flytta sitt gram radium i en låda av bly till Bordeaux, där även den franska regeringen slog sig ner. Hon avbröt all forskning, lärde sig snabbt lite anatomi och att hantera röntgenstrålar som hon tidigare endast sysslat med i teorin. Med donatorers och industrins hjälp organiserade hon en mobil röntgen-enhet kallad Petite Curie. Den kördes ut till krigssjukhusen vid fronten, ibland till sjukhus i Paris, och fick stor betydelse för krigskirurgin. Till en början arbetade hon själv i fält tillsammans med dottern Irène, som vid 17 års ålder avbröt sina studier i matematik vid universitetet för att hjälpa modern. Men verksamheten växte och Marie övergick till att utbilda röntgensjuksköterskor för cirka tjugofem Petites Curies. Under kriget uppstod en brist på ädelmetall, och var och en uppmanades lämna in sina smycken. Marie ville överlämna samtliga sina medaljer men Banque Nationale vägrade att ta emot dem.
Maries dotter Juliet hade tidigt visat en särskild begåvning för matematik. Några av forskarna kring Marie arrangerade därför en privat skola för Juliet och några av deras egna mest begåvade barn, där vetenskaparna själva undervisade. Efter kriget fick Irène anställning som assistent till sin mor på Institut Curie, som den franska staten skapat och som leddes av Marie. Paul Langevin rekommenderade Marie att anställa en ung lovande forskare, Frédéric Joliot. Han blev antagen och dottern Irène fick till uppgift att lära upp honom i strålfysik. Förutom av vetenskapen fördes de samman av sina tidiga vänstersympatier. Två år senare var de gifta och blev institutets mest framgångsrika forskare. De misstolkade 1932 ett av sina experiment då de inte insåg förekomsten av neutronen, och ytterligare ett experiment där positronen kunde ha upptäckts. Men de lyckades framställa konstgjord radioaktivitet som fick den största betydelse, inte minst inom medicinen. De fick dela Nobelpriset i kemi 1935, cirka ett år efter Maries död. Familjen hade nu fem Nobelpris på två generationer. Makarna Joliot hade också fått en dotter som senare gifte sig med sonsonen till Paul Langevin, Maries forne älskare.
Irène Joliot-Curie och Frédéric Joliot gick efter priset yrkesmässigt skilda vägar. Joliot blev engagerad kommunist och antinazist och spelade en stor roll i motståndsrörelsen under kriget. Han blev 1943 antagen till den franska vetenskaps-akademin. Då ansökte även Irène om medlemskap men blev liksom modern avvisad. Irène hade en kort tid tjänst som statsråd för forskning, men återgick till en professur vid universitetet i Paris.
Trots tuberkulos fortsatte Irène Joliot-Curie sin forskning om uran och hittade en ny radioisotop. Tysken Otto Hahn ifrågasatte hennes experiment, men utförde ett nästan identiskt försök, tolkade det något annorlunda och fick 1944 Nobelpriset för upptäckten av kärnklyvning.
Irènes syster Eve var mer konstnärligt lagd och hade stor framgång med en biografi över modern. Hon deltog tillsammans med Marie och systern i en triumfatorisk resa till USA 1921. Marie hyllades och kvinnoföreningar samlade in ett gram radium som presidenten överlämnade (årsproduktionen är för närvarande ungefär 30 gram). Dottern Eve, som till skillnad från moderns och systerns närmast asketiska levnadssätt tyckte om flotta kläder och att sminka sig, kallades i pressen »damen med radium-ögonen«. Hon gjorde karriär först som konsertpianist och författarinna, var aktiv antinazist under de Gaulles era, och blev senare en framgångsrik krigskorrespondent. Hon gifte sig med en amerikansk diplomat, Henry Richardson, som blev chef för Unicef. Eve var mycket aktiv som »Unicef:s first lady« och fick tillsammans med sin make ta emot Nobels fredspris till Unicef i Oslo 1965, familjen Curies sjätte Nobelpris, om än inte personligt. Hennes mor hade två, hennes far ett, hennes syster ett och svågern ett. Själv blev hon 102 år gammal och hyllad av både George Bush, Jacques Chirac och Kofi Annan på sin hundraårsdag.
Maries båda döttrar levde mycket nära henne fram till hennes död i aplastisk leukemi vid 77 års ålder. Maken Pierre Curie, som dog i en olycka, var sannolikt även han svårt strålskadad. Dottern Irène blev 59 år och dog troligen av tuberkulos. Dottern Eve dog av ålder. Maries syster Bronia blev chef för Curie-institutet i Warszawa. Frédéric Joliot-Curie smugglade sin forskning om kärnklyvning över till England vid krigsutbrottet. Han blev som kommunist aktiv i den franska motståndsrörelsen, dekorerad och ledare av fransk kärnforskning efter kriget men avskedad efter samarbete med ryska kärnforskare. Han tog över hustruns professur i kärnfysik vid Sorbonne vid hennes död och tog initiativet till Stockholmsapellen mot kärnvapen. Han blev 58 år.
Marie Curie kom att betyda mycket för kvinnors ställning både i vetenskapen och i samhället, och hon sprängde många gränser tack vare sin personlighet och överlägsna intelligens. Hon måste ha varit en oerhört vänfast person som trots sin blyghet och enkla livsföring kunde entusiasmera andra, se deras förmågor och stödja dem i att åstadkomma enastående resultat. När jag läser om henne blir jag övertygad om att hon skattade kärlek till de människor hon hade omkring sig långt högre än alla Nobelpris.
