Biskopsråd vid sjukdom. »En liten Läkiare Book sammandragen aff M Olao Martini Archi Episcopo Upsaliensi sigh och gemene man ganska nyttigh till att bruka.«

Att en expert inom ett visst område uttalar sig med anspråk på att vara expert även på helt andra områden är inget nytt för vår tid. Olaus Martini Nycopensis, som var ärkebiskop 1601–1609, är ett tidigt exempel på detta. Han föddes i Uppsala 1557 och disputerade för magistergraden 1583 i Rostock. Eftersom han hade gott anseende anförtroddes han att vara sekreterare vid Uppsala möte 1593, då prästerskapet protesterade mot försöken från Sigismund att återinföra den katolska liturgin. Fyrtio-fyra år gammal valdes han 1601 till ärkebiskop.

Under den katolska tiden satte folket sin lit till olika helgon vid sjukdom, men med reformationen försvann helgonen och tron att de kunde hjälpa. Befolkningen blev hänvisad till kloka gubbar och gummor även om bardskärare kunde anlitas vid sår och frakturer, men de fanns bara i de större städerna. Olaus Martini ansåg att det fanns ett behov av råd även för invärtes sjukdomar och gav därför ut en liten skrift med titeln »Läkiare Book«, som nu endast finns kvar i tre något olika avskrifter från omkring 1630. Den som fanns i Karolinska institutets bibliotek  gavs 1879 ut i tryck av bibliotekarien J V Broberg.

Det kan synas märkligt att en ärkebiskop skrev en läkarbok, men det får sin förklaring i den nästan totala bristen på utbildade läkare i Sverige på den tiden. Inte ens vid konungens hov fanns alltid någon läkare. Vid Johan III:s dödsbädd 1592 fanns ingen till hands, utan hovapotekaren Simon Berchelt fick ansvara för den medicinska vården.

Olaus Martini ville samla de råd som fanns att inhämta från gamla klosterböcker. En svensk bok som han utnyttjade var Benedictus Olai bok »Een nyttigh läkere book«, som utkom 1578 och var den första medicinska handbok som trycktes i Sverige. De förs-ta tio kapitlen är nästan identiska med Henrik Smids »Lægebok«, utgiven i Danmark 1556, men det nämns inte. Det var förmodligen politiskt omöjligt för Olai att så snart efter det nordiska sjuårskriget ange att hans källa var en bok utgiven i fiendens land. Mycket i Martinis bok är också hämtat från folkmedicinen. Han citerar även Avicenna, en persisk auktoritet från 1000-talet och en av de mest kända läkarna under många hundra år. I avsnittet om pesten, som är bokens längsta, anför han »the höglärde doctorers« föreskrifter, vilket tyder på att han var förtrogen med tidens åsikter inom medicinen.

En del av de läkemedel som rekommenderades var inte så lätta att få tag i, speciellt som det inte fanns mer än en handfull apotek i hela landet. Klapprat guld, smaragd, safir och sönderstötta pärlor, som ingick i en del ordinationer, var inte något som vem som helst kunde få tag på. Inte heller »pilluler sine quibus esse nolo«, eftersom det inte angavs vad de innehöll (»piller som jag inte skulle vilja vara utan«; i europeiska farmakopéer från tiden anges att de innehöll aloe, vindeväxt, kolokvint och rabarber). Ärkebiskopen återgav inte allt som stod i de gamla böckerna, utan gallrade ut sådant som han ansåg olämpligt. Efter de flesta föreskrifterna skriver han förtröstansfullt »thet hielper« eller »probatum est«. Många råd levde kvar i över hundra år, till exempel angav professorn i Köningsberg, Johan Woyt, 1722 att »stercus pavonis« var bra mot förlamning och epilepsi (stercus betyder avföring och pavo påfågel).

Bruket av avföring från människor och djur som medicin finns belagt redan under antiken. Galenos föreskrev en blandning av honung och exkrement från människa vid halsfluss. I den första svenska farmakopén, »Pharmacopoeia Holmiensis« från 1686, ingick många recept som innehöll avföring. Totalt användes träck från nio djurarter. Genom Linnés kritiska granskning av läkemedlen försvann både avföring och ädelstenar från den nya »Pharmacopoea Svecica«, men det var inte förrän 1775.

Ett exempel på att Olaus Martini inte okritiskt följde gamla råd är synen på åderlåtning eller koppning. Benedictus Olai förespråkade i sin bok från 1578 åderlåtning vid alla sjukdomar, medan Martini endast tar upp det som bot vid pest. Däremot tillråder han brännvin som ett utmärkt medel, särskilt när patienten inte vet vad som fattas.

Olaus Martini delar upp sin bok i 92 avsnitt, som behandlar de flesta av människans sjukdomar, men han ger också recept på till exempel fläckborttagningsmedel (se rutan ovan).

Pesten var den mest fruktade smittosamma sjukdomen in-nan koleran kom till Sverige på 1800-talet. Det är därför naturligt att Martini ägnar två hela sidor åt medel mot pest. Han anser att det är viktigt att framkalla stark svettning hos den drabbade och rekommenderar en blandning av bävergäll, lagerbär, håldört (?), angelica, gentiana och sötsår [sannolikt Sedonaria eller gurkmeja]. Martini hade förmodligen läst Paracelsus bok »Zwei Bücher von der Pestilenz und ihren Zufällen« från 1530, som rekommenderade liknande kompositioner. En på Martinis tid nyutkommen bok var Laurentius Erici »En nyttigh underwijsning, rådh och läkedom, emoot pestilentia och hennes förgifft, sampt om hennes orsaak«, som utgavs i Stockholm 1602. 

Gemensamt för de flesta medel mot pest var att de skulle smaka starkt och bittert. Rå eller kokt rot av kardborre var därför ett medel, som han anammat efter lärde doktorer.

Att ärkebiskopen är mera förfinad än Henrik Smid var i sin »Lægebok« framgår av råd 47: Contra tertianam [tredagarsfeber], där Martini skriver: »Tagh och stöt Christall, och giff then kranka dricka med wijn eller ööl.« Smid ordinerar för samma åkomma »Stercus hominis hver dag et qvintin blandet med sucker, eller med en drick luncket wijn.«

Det är frestande att travestera uttrycket »skomakare, bliv vid din läst« när man läser ärkebiskopens läkarråd, men de gavs i bästa välmening i en tid när nästan inga läkare fanns i Sverige. Det skulle dröja närmare 300 år innan ens utbildade läkare grundade sina ordinationer på en mera naturvetenskaplig bas än ärkebiskopen gjorde.

Några ordinationer:

  • Den som lider av för mycket sömn ska taga ögonen, gallan och hjärtat av en näktergal och lägga under huvudet, då ska man inte kunna sova länge efter det. Om man bränner gethår och låter röken gå upp i näsborrarna, vaknar man.
  • Den som lider av brott (fallandesot) ska dricka björngalla blandat med vatten.
  • Den som lider av »kall piss eller stämma och inte kan låta sitt watn« ska ta färskt koträck, blanda med honung och binda på sin »hemligh tingh«.

För »stenen« gavs följande råd: 

  • »Tagh lijnfrö och sjudh thett i lijtett watn, bindt thett sedan om tijn hemligh ting, tå brister stenen uti blåsan.«
  • »Om man mister sin Mandom, så att han icke kan försvara sigh hos sin hustru: tagher man kråkägg och smörjer sijna stenar med them råå, thett hielper mycket.« 

Vid sådana besvär tillrådde Martini också att man skulle stöta lagerbär i lagerolja och smörja »sijna stenar och hemligh ting ther medh«. Den ordinationen kan tyda på att han ansåg att psykologiska faktorer spelade en roll vid impotens. Redan de gamla grekerna ansåg nämligen att lagern var verksam mot psykiska åkommor. I vilket fall som helst var ärkebiskopens medel lättare att få tag i än det som Benedictus Olai ordinerade för samma åkomma: »Electiuarium de pleris medh musco dianthos, diatrionpipereon, diagalanga, diazinziber, dialacca, mitridaton, diasatyrion, j sender som naturen starck är, halfft annat quintin med wijn eller som tigh synes.«

  • För huvudvärk: »Tagh stark ättika, åbrodd och malört, sjudh them tillsammans, och två hufudett medh then kokade lagen afton och morgon.«
  • »Om hår faller af hufwudett: Tagh brände bjuggbröd [bjugg är ett fornsvenskt ord för korn] och salt, blanda thett medh biörnister och smör på håret, tå fäster thett sig.«

Kamomill anges kunna användas till det mesta från lungböld och invärtes pina från tarmarna till andtäppa och njursten, men underligt nog inte till det som nu inom alternativmedicinen anges vara dess viktigaste verkan – som rogivande medel.

Påven som skrev om samlag hamnade Paradiset

Petrus Hispanus är en läkare som blev påve. Han studerade medicin i Paris och undervisade sedan vid universitetet i Siena 1245–1250. Han har skrivit ett flertal verk, varav de mest kända är Liber de Oculo och Summulæ logicales i tolv band. 1270 gav han ut en handbok i medicin Thesaurus pauperum, som finns i Wallersamlingarna i biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala.

Bland de råd han gav var att använda träck från svin för att stoppa näsblödning. Thesaurus är märklig eftersom där finns två avsnitt om samlag, ett om hur akten kan förbättras och ett om hur man kan förtränga driften. Det är anmärkningsvärda skrifter av en person som sex år senare valdes till påve under namnet Johannes XXI.

Petrus Hispanus hade 1276 utsetts till Vatikanens läkare. Under hans vård dog påvarna Gregorius X, Innocentius V och Adrianus V inom loppet av sju månader. Trots detta valdes han sedan till påve, men han satt inte länge på påvestolen utan dog efter åtta månader. Dessa händelser kanske är förklaringen till att en läkare sedan aldrig mera blivit vald till påve.

Encyclopedia Britannica skriver om honom: »He was devoted to secular science, and his small affection for the monks awakened the distrust of a large portion of the clergy. His life was brought to a premature close through the fall of the roof in the palace he had built at Viterbo«. Dante hade högre tankar om honom, Johannes XXI är enligt Divina Commedia den ende påven i Paradiset. I den tolfte sången syftar Dante på honom och Summulæ logicales: »e Pietro Spano, lo qual giù luce in dodici libelli« (som hette Peter, … den spanske, vilkens flit och snilles ljus tolv böckers blad förråda).