Barnläkaren som förnyade poesin förlöste över 3000 kvinnor

Många läkare har haft ett författarskap vid sidan av sitt yrke. Några har lämnat patientarbetet och helt övergått till att skriva. Få har emellertid växlat mellan dessa två uppgifter med sådan konsekvens och hastighet som William Carlos Williams (1883–1963). Williams var barnläkare, med utvidgat mandat som familjeläkare, i New Jersey och han skriver i sin självbiografi att »I had my typewriter on my desk. I worked at a top speed. If a patient came in at the door, while I was in the middle of a sentence, bang would go the machine – I was a physician. When the patient left, up would come the machine« [1].

Williams far var född i England och modern i Puerto Rico. De två hade träffats under sina studieår i Paris. Deras hem i Rutherford, New Jersey, där senare två söner föddes, stod alltid öppet för internationella gäster och i familjen talades omväxlande engelska, franska och spanska. Mellannamnet Carlos fick William från en morbror som var en framstående kirurg i Santo Domingo. På mammans initiativ tillbringade William och hans yngre bror Ed ett skolår på en internatskola utanför i Genève och senare vid Lycée Condorcet i Paris. Uppväxten präglades således av tillgång till flera kulturer och internationell skolgång.

Efter hemkomsten från Europa och high school-studier vid den ansedda Horace Mann-skolan i New York utbildade sig William till läkare vid University of Pennsylvania. Vid den tiden kunde man gå direkt från high school till läkarutbildningen utan att ha en examen från college. 

Intresset för poesi hade Williams grundlagt redan i high school. Under studietiden läste han de antika och framför allt de romantiska poeterna. »Keats, during the years of medical school, was my God«, bekänner han [1]. Liksom den blivande läkaren och poeten John Keats var han emellertid mer engagerad i poesi än i sina medicinska studier [2].

På campus lärde han känna Ezra Pound, som blev en vän för livet, även om vänskapen med tiden blev något ansträngd, eftersom Williams inte delade Pounds fascination och engagemang för fascismen. Tillsammans blev de två tongivande i den, framför allt anglo-amerikanska, litterära rörelse i början av seklet som kom att kallas imagismen. Även om dess epok var kortlivad banade den vägen för den senare modernistiska poesin. Imagismens estetiska riktning, som senare utmynnade i objektivismen, bröt med de traditionella versformerna av rimmad jambisk pentameter och hyllade i stället ett nytt, suggestivt bildspråk och fri orimmad vers. Imagismen är en visuell poesi där stroferna utgörs av ett fåtal verser. Poesin ska vara koncentrerad, med nya rytmer och kadenser. Varje ord som inte har en betydelsebärande del anses belastande. Språket, med sin skenbara enkelhet, är korthugget, gränsande mot talspråket. Metaforer är bannlysta och dikten ska förmedla precis det den säger.

Williams bröt också med den traditionella brittiska engelskan i den tidigare amerikanska poesin. Han använde konsekvent det amerikanska, provinsiella språket med dess uttryck. Typisk för Williams stil är till exempel hans kanske mest kända dikt »The Red Wheelbarrow« (se nästa sida). Den består av en enda mening uppdelad i fyra verspar, utan vare sig versaler eller interpunktion. Men även om versen är fri och orimmad är den inte strukturlös. Det är fyra ord i varje vers, med två centrala enjambemang (wheel-barrow; rain-water) och med det tre färgerna rött, blått och vitt som en blinkning till hemvisten.

Trots att Williams förblev läkare i en vid tiden lantlig miljö, i småstaden Rutherford strax utanför New York, och hans patienter i huvudsak var barn till fattiga invandrare var hans kulturella kontakter globala. Under två år (1924 och 1927) tog han ett avbrott från kliniken och vistades i Italien och Frankrike. Där umgicks han flitigt med författare som till exempel James Joyce, T S Eliot, Ezra Pound och Ernest Hemingway samt med konstnärer som Fernand Léger, Marcel Duchamp och Constantin Brâncuşi.

Men Williams var alltså inte bara författare. Hans medicinska karriär ska verkligen inte trivialiseras [2]. Efter sitt »internship« vid The Old French hospital och the Nursery and Child’s Hospital vid Lexington Avenue och avslutat med fördjupningsstudier i pediatrik i Leipzig öppnade han 1909 egen praktik i sin bostad i Rutherford, New Jersey.

Han arbetade vissa timmar på den egna mottagningen men arbetsdygnet bestod framför allt av hembesök. Dessutom tjänstgjorde han som skolläkare och hade en klinisk tjänst på General Hospital i det närliggande Passaic. Under sina 40 år i Rutherford förlöste han, framför allt i hemmen, fler än 3 000 barn, behandlade ett oändligt antal fall av difteri, tuberkulos, reumatiska febrar och andra sjukdomar typiska för tidens fattiga, och såg två generationer växa upp [2].

I hans poesi finns få medicinska referenser, men det finns desto fler i hans epik. Hembesöken gav honom en unik insikt i patienternas många gånger svåra livsvillkor. Han beskriver dessa erfarenheter bland annat i böckerna »Kora in Hell«, »The White Mule«, »A Voyage to Pagany« och »In the American Grain«. Williams var inte någon utpräglad akademiker och han har bara en vetenskaplig publikation i Archives of Pediatrics årgång 1913. Han publicerade däremot mer än 50 noveller, 600 dikter, fem teaterpjäser, essäer, kritik, otaliga brev till litterära kollegor och en autobiografi. Det episka poemet »Paterson«, publicerat i fem volymer mellan åren 1946 och 1958, där han väver in livet och utvecklingen i staden Paterson vid Passaic-floden med sitt eget liv, är kanske hans mest kända verk.

Vid 65 års ålder, i samband med att han skottade fram sin bil ur snön efter att ha kört fast när han lämnade sjukhuset halv två på natten, fick han sin första hjärtinfarkt [2]. Denna följdes senare av flera alltmer handikappande hjärnblödningar. Året innan han vid 80 års ålder avled i hemmet hade han hedrats med det prestigefulla Pulitzerpriset för boken »Pictures from Brueghel«.

Williams barndom hade satt spår i hans framtida liv och författarskap. Hans mor, »a foreigner to me« hade spiritistiska seanser i hemmet. Fadern var ofta ute på långa affärsresor. »Terror dominated my youth, not fear«, skriver han, liksom att »The hidden core of my life will not easily be deciphered« [1].

Williams var följaktligen ingen okomplicerad person. Hans temperament pendlande mellan uppgivenhet och frenetiskt arbete, nedstämdhet och upprymd eufori. Han tillät sig inte många timmars sömn men hans hembesök, efter att mottagningen i hemmet var slut, verkar ha kompenserat för sömnbristen. »Time after time I have gone out of my office in the evening as if I could not keep my eyes open a moment longer. […] But once I saw the patient all that would disappear« [1]. Under McCarthy-eran anklagades han dessutom, som så många andra amerikanska intellektuella, för vänstersympatier, vilket sannolikt bidrog till att han vårdades åtta månader på mentalsjukhus för en depression.

Williams personlighet och erfarenheter i kombination med ett febrilt korsbefruktande dubbelarbete har gjort att han gått till historien som en av de mest respekterade amerikanska poeterna. Han anses i dag helt jämställd med författare som Walt Whitman, Robert Frost, Henry W Longfellow, Carl Sandburg och Emily Dickinson.