I första Mosebokens trettioåttonde kapitel står följande:

»Då sade Juda till Onan: Gå in till din broders hustru, äkta henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder. Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det (dvs sperman) spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder. Men det misshagade Herren att han gjorde så; därför dödade han också honom.«

Så uppkom begreppet onani. Ursprungligen hade ordet, även i svenska språket, denna betydelse, dvs avbrutet samlag. Den moderna betydelsen fick ordet enligt svenska och engelska Wikipedia efter att en schweizisk läkare, Samuel-Auguste Tissot, 1755 utkommit med en bok om sjukdomar till följd av masturbation, som hade titleln »L’onanisme«. Den nya betydelsen av ordet lånades sedan in i svenskan. I nedanstående text används ordet i sin moderna betydelse.

Det står inget om onani i 1734 års svenska lag, som gällde i bearbetad form ett gott stycke in på 1800-talet, och som i övrigt noggrant reglerade sexualiteten och äktenskapet. Företeelsen var då således inte straffbelagd. I »Underrättelse om hälsans bevarande« från 1758 (andra upplagan) av läkaren Frans Westerdahl beskrivs också sexualiteten väldigt sakligt och osentimentalt. Detta var under senbarocken. Det enda som antyder onani är följande citat:

»Det är förundran wärdt, huru Skaparen inplanterat en naturlig drift och åtrå hos människor och alla kreatur. […] Hade icke Skaparen vid anno pubertatis inplanterat föreningslagen bägge könen emellan, skulle människo slägtet icke haft bestånd; men wid denna tiden, börjar gossen att ändra seder och åtbörder, något ovanligt volatile kommer från genitalia, som uppmuntrar honom att göra närmare bekantskap med könet. […] Semen (sädesvätskan) är den förträffligaste wätskan som finnes uti kroppen.«

Man får ett intryck att det redan några år senare har skett ett trendskifte i synen på onani, kanske tack vare Tissot. I den medicinska litteraturen betonas nu farligheten i sysselsättningen ur rent medicinsk synpunkt. Detta synsätt håller sedan i sig under hela 1800-talet. I »Handbok för pracktiska läkare-vetenskapen« från 1796, av medicine doktor S A Hedin, citerar jag följande:

»Sjelfbefläckelsen är en avskyvärd last, hvars utöfning medför de aldragrufveligaste följder. De olyckelige, dem en Afgrundens Niding första gången förfört at i en stum enslighet begå ett brott emot sig sjelfve och Samhället och at smutsa igenom en befläckelse, i den djuren icke en gång söla sig, hafva härmed haft ett ögnablicks förtjusning, den en repeterad vane sedan gjör till den aldraskändeligaste last af alla laster och till upphofvet af alla de vedervärdigheter, hvaraf framtiden sedan fylles [… ] Detta grufveliga tillstånd äger rum hos ynglingar af begge kjönen. Under sjelfbefläckelsen nedsjunka de till en sådan afgrund af fördärf, at nästan ingen räddning är mer för dem öfrig.«

Här framgår inte explicit vad som skulle hända. Det är tydligare utsagt i »Husläkaren«, av provinsialläkaren C J Hartman, tredje upplagan, som utkom 1835. Där står:

»Det är omöjligt att uppräkna alla följder av denna last; följande äro de wanliga: matthet, swaghet, styfhet, wacklande gång, hufvudwärk, convulsiva rörelser och känningar, förswagad syn, ända till blindhet, aftagande minne och omdömeskraft, ända till werklig wansinnighet; feberaktiva känslor,uttorkning och afmagring, tärsot i lungorna och ryggmergen; sömnen är orolig, full af smutsiga drömmar och ofrivilliga uttömningar, hvilka slutligen följa (natt och dag), nästan utan någon anledning. Härtill kunna läggas afsky och oförmåga till äktenskap, begär till enslighet samt leda (dvs avsmak) till sällskapsnöjen och göromål, ja slutligen wid sjelwa lifvet.«

Hartman ger två referenser till den dåtida utländska vetenskapliga litteraturen; Tissots verk och ett ytterligare.

I doktor A T Wistrands »Handbok i husmedicinen«, åttonde upplagan från 1889, bedöms företeelsen nästan som en malign sjukdom:

»Till följd af könsdelarnes ständigt förnyade missbruk uppkommer efterhand ett ihärdigt retlighetstillstånd i desamma, s k genitalretning, med ofrivillig afgång af sädesvätskan, s k dagpollutioner, hvaraf kroppen blir utmärglad; ofta uppkomma gropar å ömse sidor om ryggraden nedvid länden; ansigtet blir slappt och uttrycks-löst, synen försvagad, förståndet förslöadt, lederne darrande; den sjuke erfar en beständig ringning och susning i öronen samt en känsla af kyla och krypning i ryggraden, får konvulsioner, fallandesot o s v och slutar omsider lifvet på ett ömkligt sätt.«

Att detta inte var en enskild läkares syn på företeelsen framgår av följande citat ur den samtida »Hemläkaren« (andra upplagan, 1886) av doktor Wilhelm Uhrström:

»Onani är en af de farligaste fiender till helsan i synnerhet som denna last vanligen utöfvas vid en ålder då man ännu ej har tillräckligt förstånd att inse vådorna af densamma […] som ofta medför sorgliga följder för hela lifvet, förstör helsan och förkortar lifvet …«

Så småningom insåg man att företeelsen inte var sjukdomsframkallande.  Detta framgår exempelvis av följande citat från »Nordisk familjebok«, andra upplagan (1914), sökord »onani«:

»Mycket har man felat genom att utmåla denna ungdomssynd som en själ och kropp förstörande last, och charlataneriet har här haft ett tacksamt fält för spridningen av den mest ovederhäftiga folklitteratur […] kan dock den allmänt spridda uppfattningen att en excessiv onani ger anledning till uppkomsten af sinnessjukdom, såtillvida ofta nog anses oriktig, som onanin i dylika fall i allmänhet måste betraktas som ett symtom af en begynnande sinnessjukdom, hvilken efter hand alltmer utvecklas. Här föreligger alltså närmast en förväxling af orsak och verkan.«

Texten är skriven av professorn B E Gadelius vid Stockholms hospital för sinnessjuka.

Sättet att se onani som något avskyvärt var inte på något sätt begränsat till Sverige. Den amerikanske läkaren  J H Kellogg (1852–1943) utvecklade kring 1900 corn flakes som en »anti-masturbationsdiet«. Tanken var att intag av djurproteiner skulle leda till sexlust och att denna skulle dämpas om man ersatte animaliska produkter med majsflingor. Sök på »Kellogg« på Google så kan ni hitta mer. (Informationen om Kellogg har jag fått av min klinikchef som aldrig äter corn flakes och i gengäld har fyra barn.)

Finns det en sensmoral även för vår tid? Det finns det. Jag tror att det även i dag är lätt att blanda samman rätt och fel (moral) med sant och falskt (vetenskap). Tänk till exempel på hur man moraliserat över överdrivet datorintresse hos barn. Detta fenomen har antytts kunna ge bestående personlighetsstörningar som inbundenhet. Ungdomar som har begått vansinnesdåd, som skolmord i USA, har i massmedier beskrivits ha denna bakgrund. Det kan vara så, men här får man inte glömma  den framsynte psykiatern Gadelius ovan, som noga framhöll att man inte får förväxla orsak och verkan. Man måste ständigt vara på sin vakt!