En svensk bruksägare insåg vikten av att ha friska arbetare. En förutsättning var en bra förebyggande hälsovård med tidiga insatser vid sjukdom. Det gällde att trygga brukens framtid och uppnå maximal hälsa för alla. I detta syfte ingick bruksägaren och arbetstagarna vid Forsmarks bruk vid mitten av 1800-talet en överenskommelse som bestod i att arbetarna avstod en krona av sin årslön och detta möjliggjorde att de fick en halv dagpenning vid sjukdom samt fri läkarvård och mediciner för sig och familjen. Till en arbetares lön hörde också en viss mängd rågmjöl, potatis, strömming, mjölk etc som innebar att arbetaren inte behövde oroa sig för om skörden blev dålig – han fick ändå sin avtalade mängd mjöl och potatis.
Forsmarks bruk i Uppland var en aktiv och i allra högsta grad levande ort på 1870-talet när doktor August Johan Brandt kom dit som läkare. Han anlände i november år 1870 från Uppsala för att börja sin tjänst som distriktsläkare och ansvarig för hälso- och sjukvården.
Invånareantalet i Forsmark år 1870 är 1 036, att jämföra med Östhammars tätort som år 1870 har 637 och Uppsala år 1870 cirka 11 500. Under året har 21 personer avlidit inom församlingen, varav sju barn under ett år, det vill säga 33 procent. Antalet födda barn är 30, och av dessa är fyra »oäkta«. Sedligheten får anses god, enligt doktor Brandt. Barnadödligheten före ett års ålder är cirka 23 procent.
Boningshusen har i allmänhet ett prydligt yttre, men bostäderna har ofta dragiga och otäta fönster och dörrar. Innanfönster saknas för det mesta, och det är svårt att hålla bostäderna varma under den kalla årstiden. De flesta har två rum men det innersta används mest som klädkammare och visthusbod, och i det yttre ska den ofta talrika familjen sköta sysslorna som bakning, brygd och tvätt, men också vårda sjuka, sova och äta. När eld tänds i storspisen måste dörren ställas på glänt för att dra ut röken. Den här miljön ansåg doktor Brandt var en del i den allmänt utbredda reumatismen. Även den omständigheten att ängarna är mycket låglänta, så att arbetarna får vada i vatten hela dagarna under slåttern, bidrar starkt till reumatism.
För övrigt anser doktor Brandt att det mest framstående draget i Forsmarksbornas lynne »är en hög grad av tröghet, som ofta yttrar sig såsom halsstarrighet. Intelligensen är under medelmåttan«. Han tillägger dessutom att »vidskepelse och de mest vidunderliga funderingar över sjukdomarnas uppkomst och väsende föreslås ofta. Som brukets underställda erhålla läkarvård och medikamenter gratis, pläga åtminstone de närmast boende vid inträffade sjukdomsfall sända bud till läkaren, men dessa har högst sällan några exakta upplysningar om den sjukes tillstånd att meddela, utan omnämner endast anförvanternas om sjukdomen samt begär de medikamenter, som dessa anser lämpliga; vanligen Hoffmans droppar, maskfrö eller s k ’smörja’, dvs hudretande yttre medel.«
Doktor Brandt berättar om en kvinna som söker för värk i benen, sannolikt beroende på hög grossess, och som har smörjt in benen med vitriololja (svavelsyra). Kvinnan lade en spansk fluga på det uppkomna brännsåret för att läka (spansk fluga: torkad skalbagge, rekommenderades av den svenske läkare Nils Rosén von Rosenstein). »Trots att en dräng skådat effekten av smörjan valde också han vitriololjan för sin åkomma. Is och kalla omslag anses lätt kunna medföra ’Rosen’ – varmed folket förstår alla febrar och inflammatoriska tillstånd – och undvikes därför med yttersta omsorg. Får några en kontusion eller distorsion, användes därför aldrig dylikt, utan istället någon slags ’smörja’, vanligen terpentin. På samma sätt behandlas även vulnera, där folket dessutom låter instoppade trasor hålla sårändarna från varandra. Och med den hos roslagsbor välbekanta envisheten fasthåller de vid sina gamla fördomar, och låter varken förnuftsskäl eller klara fakta rubba deras övertygelse.«
Doktor Brandt förvånas över en egenhet hos Forsmarksborna, nämligen att lika mycket som de fruktar för förstoppning, lika lite fäster de uppmärksamheten för diarréer. Inte så sällan svarar de att »det är inga problem med avföringen«, men vid fördjupade frågor visar det sig att patienterna under längre tid haft flera »öppningar« per dag, särskilt barnen. Eftersom matsmältningen så tidigt undergrävs, är doktor Brandt inte förvånad över att blodbrist förekommer allmänt i det uppväxande släktet.
Den huvudsakliga födan består av rågmjöl, potatis och salt fisk. Även salt och rökt kött ingår, högst sällan färskt kött. Mjölktillgången är bra då de flesta familjer har en till två kor. Svagdricka konsumeras i stora mängder, även om den ofta är illa jäst och sur. Den anses dessutom ha stärkande effekt vid sjukdom. Kaffedrickandet är bland kvinnorna så utbrett att nödvändiga födoämnen försummas. Den allmänt förekommande magkatarren torde ha sin orsak i kosthållningen med mycket salt mat och dålig svagdricka.
Barnen fick mycket mjölkvälling trots god tillgång på modersmjölk. De ansågs växa bättre på mjölkvällingen. Blev barnen griniga tillgreps den så kallade sudden som bestod av brödsmulor och socker i en linnelapp. Redan vid ett par månaders ålder övergår barnen successivt till vuxenmaten med salt sill och potatis. Härmed grundläggs den så vanligt förekommande tarmkatarren som trotsar den mest ihärdiga behandling. Denna kost bidrar också till den allmänna blodbristen, enligt doktor Brandt. Pojkar och flickor i pubertetsåldern är i allmänhet småväxta och flickorna får sin menstruation i 17–18-årsåldern.
Hudskötseln är illa försummad, särskilt på vintern. På sommaren har bruksborna gratis tillgång till två badhus för varma bad och ett för duschar, som tyvärr inte besöks av så många.
Skabb är vanligt förekommande, för att inte tala om spolmask. Ytterst få barn undslipper två maskkurer per år.
I varje årsrapport som doktor Brandt skriver till Medicinalstyrelsen finns en detaljerad rapport om vilka diagnoser, och i vilket antal, som har registrerats under året.
Till de vanligaste diagnoserna hör diarré, den kroniska magkatarren som förmodligen förekommer hos minst 25 procent av befolkningen, kloros (blodbrist), spolmask, skabb, kronisk reumatism, kronisk gastroenterit hos barn och lungkatarr, varvid »arbete under bar himmel vid kall och blåsig väderlek, dragiga bostäder och dålig fotbeklädnad torde … haft största skulden.« Reumatiska krämpor är lika vanliga bland de äldre som bleksoten (klorosen) hos det uppväxande släktet.
Doktor Brandt fann sedermera att klorosen i många fall sannolikt orsakas av kroniska livmoderbesvär som förekommer ganska ofta. Det är ulcerativa cervikalkatarrer, men andra uterina lidanden anträffas ofta. Han skriver att det antagligen beror dels på att barnsängskvinnorna sätter en ära i att så tidigt som möjligt lämna sängen, »…ja, jag har en gång träffat en kvinna redan dagen efter förlossningen sysselsatt med golvskurning och långvariga blödningar under barnsängstiden hör nästan till regeln, ehuru läkare därför sällan anlitas, dels därpå att kvinnorna så litet bry sig om att genom lämpliga underplagg skydda underlivet mot temperaturväxlingar.«
Sommaren 1873 bryter en kikhosteepidemi ut. Antalet insjuknade är 93, av vilka tre avlider. I slutet av år 1874 bröt scharlakansfeber ut och spred sig hastigt under 1875. Sjuttio fall, varav fyra med dödlig utgång.
Mässlingen tog fart 1875 och drabbade »1/5 av befolkningen, 222 st varav 7 avled«. Vaccination: Klockaren P A Pettersson, som avlönas med 33 öre för varje vaccination, samt årligen en kollekt. Nästintill samtliga barn vaccinerades mot smittkoppor.
En utexaminerad intrumentbarnmorska var anställd av bruksägaren och samtliga barnaföderskor anlitade henne.
Något apotek fanns inte. Läkaren hade ett förråd av de vanligaste medicinerna.
Bruket inrättade ett litet »sjukhus«, två sjukrum och två sängar avsett för operationsfall och svårare sjuka som bodde avlägset.
År 1872 var Forsmarks folkmängd 1 053; 117 hade uppnått 60 års ålder och 46 personer var över 70 år. Bruksstyrelsens insatser för bruksbornas väl och ve hade en »förslöande effekt i psykiskt avseende, men däremot en god inverkan kroppsligen«, anser doktor Brandt. »Mitt intryck är att människorna i allmänhet var väl omhändertagna från vaggan till graven.« Och som slutkläm till att så många ändå uppnådde hög ålder skriver doktor Brandt: »Den friska havsluften och ett nyktert levnadssätt torde väl ha bidragit till detta.«
