Per Fugelli, läkare och professor i socialmedicin i Norge, kämpar med en dödlig sjukdom. Han är en bra förebild när det gäller att hämta idéer och inspiration till en reformering den svenska primärvården, anser artikelförfattaren. 

Foto: perfugelli.com

Jag upptäckte Per Fugelli i början på 1990-talet när jag höll på att utbilda mig till allmänläkare. På den tiden gjorde man det genom att vikariera och »randa« sig för att få ihop tjänstgöring som uppfyllde kraven för specialistkompetens. Under den här tiden åkte jag vid ett flertal tillfällen upp till Nordnorge och arbetade som kommunläkare. Jag hamnade i Melbu, ett litet samhälle som ligger på Hadselöya i Vesterålen, alldeles norr om Lofoten. Ön är inte stor, 3–4 mil i omkrets. Administrativt centrum i Hadsel kommune är Stokmarknes. På legevakten ansvarade man för hela ön, liksom för några otillgängliga platser på grannöar som bara kunde nås med taxibåt.

Från Melbu hade man en magnifik utsikt över havet och bergen på Lofoten. Det fanns en hel del problem med arbetslöshet, bidragsberoende, alkoholism och psykisk ohälsa. Västerålen och Lofoten hade sin glanstid bakom sig, den tid då skreifisket inbringade så mycket pengar att samhället blomstrade och fiskarna kunde leva som kungar. Efter 1950 minskade tillgången på fisk och från 1975 infördes kvoter som sedan successivt reducerades.

De inhemska läkarna var vana vid att ha svenska stafettläkare på besök. De behandlade oss med överseende och mild ironi, och förundrades över sådant som vår tvångsmässiga journalföring och dokumentationsiver. Medan vi var drillade i att dokumentera allt väsentligt (i realiteten ofta mest sådant som var rätt oväsentligt) i anamnes och status, nöjde sig de inhemska läkarna med krassa journalposter i stil med: »Angst og depresjon. Snakker. Rec. Valium 5 mg, No CC«.

De norska allmänläkarna i Västerålen tyckte det var kul att driva lite med en ung svensk läkare när de fick chansen. Vid ett tillfälle var jag med på ett läkarmöte när någon nämnde att han varit på en kurs i arktisk medicin nyligen på Svalbard. »Jaha, vad intressant«, försökte jag. »Vad är arktisk medicin?« »Gonorré og syfilis«, blev det lakoniska svaret.

Under den här tiden upptäckte jag alltså Per Fugelli. Boken »Husläkare på nytt – möjligheter och visioner«, en sammanställning av artiklar och utdrag ur böcker, med förord av Göran Sjönell, gavs ut 1992 som ett led i lanseringen av den nya vision för allmänmedicinen som kom att påverka utformningen av den svenska husläkarreformen 1993/94. 

Boken innehåller kapitelrubriker som känns i högsta grad aktuella i dag: »Vår ära och vår vanmakt och vägen fram. Förslag till en allmänmedicinsk praktik«; »Allmänmedicin, allt-möjligt-medicin eller en väldefinierad klinisk specialitet?«; »Den utbrända läkaren«.

Per Fugelli arbetade som kommunläkare på Väröy och Röst innan han blev professor i allmänmedicin vid universitetet i Bergen och sedermera professor i socialmedicin. Åren på Väröy och Röst präglade hans syn på vad allmänmedicin är och ska vara. I grunden är det en spegling av den gamla hippokratiska insikten, att det är viktigare att veta vilket slags människa som har en sjukdom, än vilken sjukdom en människa har. Han har kanske bättre än någon annan kunnat förmedla vad det innebär att som läkare vara generalist; att det innebär att först vara människa och sedan läkare.

Per Fugelli har medverkat i ett 50-tal böcker och deltagit aktivt i den norska sjukvårdsdebatten. I dag kan vi enkelt ta del av hans livsgärning inte bara genom hans böcker utan i en mångfald av tidningsartiklar och poddsändningar på nätet. Där kan man hitta pärlor som den här, om den norska »klagemuren«:

»I en TV-debatt om ’krisen’ i helsetjenesten utbrøt en av deltakerne fra Fremskrittspartiet med stemmebånd som dirret av harme: Folk dør på sykehusene i dette landet! Ja, hvor ellers? For denne debattanten var døden en feilmelding.«

Nu delar han med sig av sina tankar inför sin nära förestående bortgång i cancer. Han säger sig inte vara rädd att dö.

»Men jeg er jo jævla glad i livet, så jeg får jo sånne anfall av tristhet når jeg tenker på at jeg skal forlate et liv som jeg er så utrolig begeistret for. Det er trist.«

Än en gång kommer ljuset från väster, när vi i dag blickar mot Norge för att hämta idéer och inspiration till en ny reform som ska rädda den svenska primärvården från total kollaps. Per Fugelli är och kommer att vara en person – människa, läkare, tänkare – som vi har anledning att återvända till, om och om igen. 

Varför inte göra honom sällskap på Röst eller Väröy, där hans ande helt säkert kommer att sväva över de saltstänkta klippor som blickar ut över Norskehavets oändlighet.