Ingen kan ha undgått att mirakelkurer för viktkontroll lanseras på löpande band. En enkel undersökning på nätet ger vid handen att där finns en lista på mer än 40 olika metoder.

1970 kom mirakelkuren »The last chance diet«, som utvecklades av doktor Roger Linn och beskrevs som en revolutionerande bot för fetma. Tanken var att dieten skulle vara extra effektiv och lättillgänglig genom att vara flytande. Kosten kallades för »liquid protein diet«. Den proteinrika kosten skulle innebära en negativ energibalans men också ketonemi vid fettförbränningen, vilket skulle innebära en aptitdämpning. Men i ambitionen att åstadkomma en billig produkt som upphovsmannen kunde tjäna pengar på hade Linn använt sig av restprodukter från slakthus (hudar, hovar, klövar med mera), och dessa saknade de essentiella äggviteämnen utan vilka vi inte kan leva. Som alltid skrevs en bok om fenomenet. Denna sålde hela 2,5 miljoner exemplar och inbringade 40 miljoner dollar, men sedan gick det riktigt illa. Doktor Linns mirakelkur saknade nämligen inte bara fullvärdiga proteiner utan även adekvat mängd mineraler, vitaminer och elektrolyter. Dessvärre ledde det berättigat dåliga ryktet för denna proteinkost till en negativ inställning när det fullvärdiga så kallade VLCD-pulverprodukter (»very low calorie diets«) lanserades något decennium senare.

Politiker, journalister och filmstjärnor samt Jackie Onassis älskade doktor Linns program, men bara efter några år hade FDA fått in mer än 200 klagomål inklusive 58 dödsfall. Doktor Linn stämdes och fick betala skadestånd till en familj där hustrun avlidit, men in i det sista förnekade han att hans diet var orsaken till dödsfallet. Till råga på allt avrådde doktor Linn sina läsare från läkarkontakter när de genomgick kuren. Hade doktor Linn gjort sin hemläxa och läst på bättre hade han kunnat finna att den franska så kallade »Gelatin Commission« redan mer än 100 år tidigare i djurförsök klarlagt att man inte kan överleva utan fullvärdig protein­kost.

Ann Wigmore (1909–1994) var född i Litauen men familjen flyttade tidigt till USA. Hennes litauiska mormor hade använt örter och vetegräs för att främja sin hälsa, och detta utvecklade nu Wigmore via skolor i USA som kallades The Hippocrates Health Institute. 

Ann Wigmore predikade att all matlagning som innebär upphettning av föda var skadlig och att man skulle slänga ut spisen ur köket. Hon utsattes för kritik när hon menade att hennes diet kunde förebygga och bota sjukdomar såsom hiv men klarade sig undan allvarligare efterräkningar, även om hon anmodades att inte använda en titel som »doktor« i sina ambitioner att sälja sin filosofi. Ann Wigmore drabbades av ett udda öde: Efter att ha argumenterat för att spisen var ett hälsovådligt köksredskap dog hon av rökgaserna i en brand i sitt eget kök utanför Boston.

Herman Tarnower (1910–1980) var en karismatisk läkare i den fashionabla New York-förorten Scarsdale. Doktor Tarnower hade en exklusiv smak, både vad gällde konst, heminredning och kvinnor. Han gifte sig aldrig men umgicks med en rad skönheter. Liksom flera andra föregångare hade doktor Tarnower kommit underfund med att en proteinrik kost skulle kunna underlätta en viktnedgång och han lanserade därför »the Scarsdale diet«. Tarnower var fullt medveten om att kosten bara skulle användas under några veckors tid och under övervakning. Doktor Tarnower blev berömd och också rik på sin Scarsdale-bok. 

En av Tarnowers många kvinnor var Jean Harris, en mycket strikt dam som efter lärarutbildning kom att bli rektor för en exklusiv flickskola i Philadelphia. Med sin strikta uppväxt och bakgrund var hon angelägen om att förbindelsen skulle leda till ett äktenskap, men doktor Tarnower var inte tillräckligt intresserad. Jean Harris blev förtvivlad, skaffade en revolver, for med bil 400 kilometer från Virginia till Scars­dale och upptäckte underkläderna av Tarnowers för tillfället aktuella dam i sänghalmen. 

Harris försökte övertyga Tarnower att återuppta förbindelsen men misslyckades och sköt honom. Hon hävdade vid rättegången att skotten avlossats av misstag under slagsmålet dem emellan. Men rätten hade svårt att tro att fyra träffar skulle vara uttryck för olycksaligt avlossad skottsalva under ett handgemäng, och Jean Harris hamnade i fängelse. Där hjälpte hon till att utbilda sina medfångar och skapade en barnkrubba för barn födda av kvinnliga interner i fängelset. Hon benådades och frigavs men dog några år senare. Och Scarsdaledieten föll i glömska, även om den ibland har beskrivits som »the only diet that ever killed a doctor«.

Robert Atkins (1930–2003) var född i Ohio, där hans far drev flera restauranger i Dayton. Atkins läste medicin och blev specialist i kardiologi och internmedicin, arbetade hårt och blev rejält överviktig. 

Efter att ha lanserat sin proteinrika kolhydrat­fattiga kost på tv och i veckotidningar lanserade han 1972 sitt program i »Doctor Atkins’ diet revolution« – en bok som sålde i miljontals exemplar. Atkins öppnade ett »Center for complementary medicine« på Manhattan och började också låta tillverka sina egna produkter som bara innehöll fett och protein. Tanken att kunna banta genom att äta biff med bearnaise och ägg med bacon tilltalade förstås många amerikaner. Efter några års tystnad kom Atkins tillbaka med en ny bok, och 1992 såldes »Dr Atkins’ new dietary revolution« i över 15 miljoner exemplar. 

År 2003 avled Atkins. Det sades att han fallit på en isfläck i centrala New York, vilket andra betvivlade. Före döden vårdades Atkins medvetslös i nio dygn på sjukhus. Han vägde 117 kg vid sin död, men hans medarbetare menade att han bara vägt 88 kg när han förlorade medvetandet. Den dramatiska viktuppgången skulle bero på vätskeretention, vilket de behandlande intensivvårdsläkarna tillbakavisade som struntprat. Atkins belackare hävdade att han var överviktig, fallit offer för sin egen högfettkost och avlidit av en hjärt–kärlkomplikation, vilket Atkinsentusiasterna och familjen frenetiskt förnekade. 

Atkins blev aldrig obducerad. New Yorks borgmästare gjorde sig lustig över historien i ett tal till brandmän i staden, men blev våldsamt attackerad av änkan som krävde en ursäkt. Bloomberg bad om ursäkt och bjöd änkan på lunch (biffstek, men utan potatis), men änkan tackade i sista stund nej och lunchen blev aldrig av.

Atkinsdieten liknar många andra högprotein–högfett–lågkolhydratkoster och fungerar som alla andra som leder till energiunderskott i det korta perspektivet, men man vet ingenting om långtidseffekterna med åderförkalkning i kärlsystemet.

Robert Cameron (1911–2009) var journalist och fotograf och fotograferade många av världens storstäder från luften. Han funderade mycket över en kost med högt proteinintag och fett men utan kolhydrater och kom på den briljanta tanken att alkohol ju faktiskt inte innehöll mycket kolhydrater och därför skulle kunna inkorporeras i ett bantningsprogram. 1964 publicerades »The drinking man’s diet«, som på två år sålde över 2 miljoner exemplar på 13 språk. 

Cameron var en föregångare till Atkins och propagerade för en protein- och fettrik kost utan kolhydrater, där alkohol lades till lunch och middag. Vem skulle inte älska en sådan kostrekommendation? Och en standup-komiker skrev en visa med bland annat följande text: »With every Manhattan your stomach will flatten. If pounds you would burn off then turn on your Smirnoff«. 

Kostexperterna var upprörda, och en välkänd expert skrev en insändare med rubriken »Drink­ing man’s diet mass murder«. Författaren fick dock ta tillbaka uttrycket »mass murder«,  men skadan – om det nu var en sådan – var redan skedd. Cameron hade tjänat en massa pengar och återgick till sitt arbete som fotograf utan att lämna flera spår i näringslärans brokiga historia. Och hur än hans dryckesvanor må ha sett ut blev han nästan 100 år gammal.

Den enda varaktiga effekten av ovanstående axplock torde vara den ekonomiska berikningen av ett antal uppfinningsrika kreatörer. Och så länge det går att tjäna pengar på godtrogna desperata överviktiga individer kommer branschen att överleva- hur mycket vi än kan skratta åt ryska rymddieten, ananasdieten, flygvärdinnemetoden, blodgruppsdieten, popcorndieten, banandieten och alla andra.