Läkaren Kajsa Sundström, nu 89 år, är känd för sitt livslånga arbete för kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter. Centralt för henne har varit att verka för kvinnors rätt att själva bestämma över sitt barnafödande och sina kroppar.

Efter läkarlegitimation 1953 arbetade Kajsa Sundström under 1950- och 60-talen på olika kvinnokliniker i Stockholm. Specialist i gynekologi och obstetrik blev hon 1961. Från början mest verksam inom kirurgisk gynekologi kom hon med tiden att bli alltmer engagerad i psykosociala frågor kring sexualitet och barnafödande. På ungdomsmottagningar och som läkare på kvinnligt dominerade arbetsplatser möttes hon av stora- behov när det gällde sexuell rådgivning. Engagemanget ledde till att hon på 1970-talet, inför utformningen av en ny abortlag, kallades till en experttjänst på Socialstyrelsen. Arbetet följdes upp med ett utbildningsprogram kring sex- och samlevnadsfrågor som spreds till öppenvårds-mottagningar över hela landet. Hon var också med och utvecklade ett scree-ningprogram för upptäckt av livmoderhals-cancer.

Under 1980-talet återgick Kajsa Sundström till eget patient- och konsultarbete. Detta gav möjlighet att samla berättelser om kvinnors familjeliv, arbete och barna-födande för att se hur deras liv påverkats av då rådande lagar och normer i samhället. Resultaten presenterades 1987 i en doktorsavhandling vid Karolinska institutet.      

Ett ökande internationellt engagemang ledde vidare till en forskartjänst på IHCAR- (Department of International Health Care Research) åren 1988–1993. I fokus för intresset var villkoren kring familjeplanering, aborter och barnafödande i olika delar av världen. Bland många andra uppdrag var hon koordinator för ett treårigt projekt i Zambia kring reproduktiv hälsa. I Sverige var hon under denna tid även ansvarig för utvecklingen av Folkhälso-institutets målinriktning för kvinnors hälsa. Vid en stor internationell kongress i Stockholm 1992 om kvinnors psykosociala och reproduktiva hälsa var Kajsa Sundström en av huvudarrangörerna. På uppdrag av FN, Världsbanken och Sida skrev hon 1993 en omfattande rapport om abortsituationen i världen. 

Genom åren har Kajsa Sundström varit en ofta efterfrågad föreläsare, både i Sverige och i världen. Hennes tankar om kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter har nått ut till bland annat Japan, Australien, Bangladesh, Singapore, Indien och Malaysia.

 

Nedan följer en resumé av ett samtal med Kajsa Sundström år 2016.

Du har ägnat ditt yrkesliv åt att verka för kvinnors hälsa och rättigheter när det gäller graviditet och barnafödande. Berätta!

KS: De kanske mest spännande och viktiga åren var när jag på 1970-talet var med och utformade lagen om fri abort. Den röstades igenom i riksdagen 1974 och gav kvinnor rätt till abort – utan att behöva ange några skäl. Tidigare var det läkare som bestämde om en abort skulle tillåtas, genom intyg från gynekolog och psykiater. Med den nya lagen slapp kvinnor den ofta förödmjukande processen att ange tillräckligt starka kroppsliga, psykiska eller sociala skäl för att ansökan skulle beviljas. Besluten var också avhängiga av vilken inställning till abort som fanns på olika kliniker och hos enskilda läkare.

Men helt nöjd med lagen var du inte …

KS: Nej, en gräns för kvinnors självbestämmande sattes vid 18:e graviditetsveckan. Efter det och fram till att fostret kunde bedömas som livsdugligt skulle önskan om abort bedömas av läkare och andra experter. Beslut om beviljande eller avslag togs, och tas än i dag, av Socialstyrelsen. Den här 18-veckorsgränsen reserverade jag mig mot redan från början. Jag såg inte då, och ser inte i dag, några hållbara skäl till den. Läkares inblandning i beslut om aborter bör inskränkas till att bedöma om ett foster är livsdugligt eller inte. Allt annat utgör ett fortsatt förmyndarskap över kvinnor. Bara ett fåtal kvinnor, med mycket starka skäl, vill göra abort sent i en graviditet. Att då också bli ifrågasatt gör situationen än svårare.   

Samtidigt händer det att kvinnor påverkas att göra aborter, även sena sådana, och mot sin egen önskan.  

KS: Ja, det gäller framför allt när det upptäckts att ett foster har någon skada eller missbildning. Rädslan för det som inte är friskt eller normalt är ofta större hos läkare än hos kvinnor själva. Att bli utsatt för sådan påverkan är lika illa som att bli nekad abort. Sjukvårdens roll är att finnas till hands som hjälp för kvinnor att själva komma fram till vad de önskar och att ge den vård som behövs.

En stor förändring har också skett när det gäller hur en abort går till i dag, jämfört med tidigare.  

KS: Från början var alla aborter sjukhusfall och skedde genom kirurgiska ingrepp. I dag sker 80 procent av alla aborter på medicinsk väg, med hjälp av en tablett som framkallar ett missfall. De behöver i allmänhet inte utföras på sjukhus utan kan göras i öppen vård eller i hemmet. Eftersom barnmors­kor självständigt handhar normala förlossningar är det logiskt att de också ska kunna ta hand om medicinska aborter, utan inblandning av läkare och med rätt att förskriva abortmedicin. En medicinsk abort innebär ju i praktiken att det är kvinnan som själv utför sin abort. Det är hon som fattar beslutet och sväljer den tablett som hon har rätt att begära. Sjukvårdens uppgift blir att finnas till som stöd, och att vid behov ge vård. 

Det du säger är att aborter i Sverige, från att före mitten på 1970-talet ha varit helt styrda av läkare och myndigheter, numera är något som kvinnor själva bestämmer om och även själva kan utföra.

KS: Ja, det har varit en fantastisk utveckling. Samtidigt har det hela tiden funnits de som är emot fri abort – av religiösa eller andra skäl. Bland annat befarades att aborterna skulle öka när den fria aborten infördes. Så skedde inte, antalen är desamma som förut – men med den stora vinsten att de sker tidigare och är säkrare. Illegala aborter, förr en stor hälsofara, förekommer knappast längre i Sverige. Till abortmotståndarna vill jag säga: »Jag respekterar alla som tar ställning för egen del. Men ingen ska ha rätt att bestämma över andra kvinnors kroppar.« Dessvärre ser vi hur fler och fler länder, även i Europa, börjat ifrågasätta rätten till abort. Ett näraliggande exempel är Polen, med fri abort under kommunisttiden – men där nuvarande styre nästan helt förbjudit abort, och där vi nyligen sett kvinnor demonstrera mot att ett totalförbud införs. Samma stränga restriktioner gäller i många andra religiöst styrda länder. Abortmotståndet i USA är i många delstater också stort, med hot och trakasserier mot dem som utför aborterna. Illavarslande är att den nyvalda presidenten vill verka för att aborträtten inskränks!   

När det gäller graviditetsprevention har du också varit med och följt utvecklingen sedan p-piller tilläts i Sverige på 1960-talet.

KS: Ja, då var det revolutionerande med p-pillren, och även spiralen som också var ny då. Tidigare fanns bara kondom, som krävde männens medverkan, och pessar, som var krångligt och inte alltid säkert. De först introducerade pillren gav en del allvarliga biverkningar, som ökad risk för cancer och hjärt–kärlsjukdomar. Men p-pillren utvecklades, och både i Sverige och runt om i världen har de gett ett stort antal kvinnor ökat självstyre när det gäller barnafödande. Men mycket arbete återstår. Så har till exempel katolska kyrkan ännu inte godkänt användning av preventivmedel, inte ens traditionella sådana! På många håll i världen är kvinnors egenmakt över sina kroppar fortfarande låg eller obefintlig. I Sverige har information om preventivmedel och rådgivning blivit en viktig del av arbetet på mödravårdscentraler och ungdomsmottagningar. Sedan 1976 har barnmorskor också rätt att förskriva p-piller.

Men nu, ett antal decennier senare, anser du att det är dags för nästa stora förändring när det gäller att förhindra graviditet och förebygga aborter.   

KS: Ja, nya framsteg inom läkemedelsindustrin gör att p-pillren snart kan ha spelat ut sin roll. I dag kan en menstruation framkallas med hjälp av en enstaka tablett. Om en menstruation som är fördröjd med två dagar sätts igång så har ett befruktat ägg inte hunnit sätta sig i livmodern. Följaktligen har någon graviditet ännu inte påbörjats. Dessa tabletter ska inte förväxlas med »dagen-efter-piller«, utan bara användas när en förväntad menstruation har uteblivit.

Men varför har den här metoden inte fått spridning när den finns, och dessutom är enkel och billig?

KS: Det beror på att den inte marknadsförs av läkemedelsbolagen. För dem är det mycket mer lönsamt att miljontals kvinnor världen över äter många tabletter varje månad, i stället för bara någon enstaka tablett vid behov. Och läkarna har hittills inte visat mod eller kraft att sätta sig upp mot läkemedelsindustrin och kräva lansering av den nya medicinen. Bland annat befaras det att abortmotståndarna skulle bli mer aktiva om graviditeter enkelt kan förhindras. Men det är ju inte fråga om någon abort, utan ett sätt att förebygga abort. Aborterna blir färre med den här metoden. Så det borde ju snarare tala i abortmotståndarnas sak! Och ingen kvinna som vill bli gravid sätter självmant i gång sin menstruation.

Du har också verkat internationellt när det gäller kvinnors reproduktiva hälsa.

KS: 1993 skrev jag en rapport åt FN om abortsituationen i världen. Den varierade stort, med förbud i vissa länder, tillstånd i andra och till och med påbud i ytterligare andra, såsom Kina och Vietnam. Vid den stora Kairokonferensen 1994 enades 176 länder om riktlinjer för att stärka kvinnors hälsa och rättigheter i samband med graviditet och barnafödande. Men genomförandet har gått trögt. USA svek, särskilt sedan Bush kommit till makten år 2000. Inga bidrag fick då längre ges till utvecklingsländer som gav information och råd kring abort. Och de så kallade millennie­målen från år 2000, för hälsa i världens alla länder, innefattade inte reproduktiv hälsa. Först nu har de skrivits in i de nya mål som ska vara uppfyllda 2030! Flera FN-organ har också tagit bort abortfrågan från sina biståndsprogram. I USA ändrades det när Obama tillträdde som president. Vad som händer nu, med Trump, bävar vi för. Mer än 500 000 kvinnor dör varje år i sviter kring barnafödande, merparten i de fattigaste delarna av Afrika och Sydasien. I många länder har då dödsfall på grund av aborter inte ens tagits med i statistiken. Det är skamligt och skandalöst hur kvinnors hälsa i samband med barnafödande ännu negligeras i stora delar av världen, med stora organisationer som sviker och enskilda makthavare som kan påverka hälsa och dödlighet för miljontals kvinnor.

Så vad blir ditt testamente till eftervärlden när det gäller kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter?

KS:  Till kolleger och politiker vill jag säga:

  • Verka för en lagändring så att 18-veckorsgränsen för fri abort tas bort.
  • Sprid kunskapen om den enklaste, billigaste och mest skonsamma preventiv- och abortförebyggande metoden – en enstaka tablett som sätter igång en menstruation innan en graviditet har startats.
  • Ge barnmorskor på MVC förskrivningsrätt på abortmedicin och menstruationsframkallande tabletter.
  • Bevaka, och sök påverka, vad som händer i världen kring kvinnors reproduktiva hälsa och rättigheter. I fokus står att bekämpa könsstympning, befrämja graviditetsprevention, verka för fri abort och ge god vård i samband med barnafödande.