Föräldrar älskade sina barn även på medeltiden

Barn brukar traditionellt definieras utifrån sina brister i förhållande till vuxna. Men under vilken period i livet är en människa ett barn, och när blir ett barn en vuxen individ? Dessa frågor vilkas svar först kan verka självklara har inte bara i dag, utan under århundraden, varit föremål för diskussion. Likaså frågan om barnet föds oskyldigt eller syndfullt. 

Den inflytelserike franske historikern Philippe Ariès (1914–1984) menade att man under medeltiden vare sig hade något begrepp om barns olika åldrar eller deras åldersspecifika behov. Visst stöd för detta kan man finna i konstnärliga avbildningar av barn såväl före som efter me­deltiden. Vidare hävdade Ariès att kärleken till barnen och sorgen efter barn som dog tidigt var något som framför allt hörde till de högre klasserna, och uppstod senare under inflytande av religiösa och tidsbundna kulturella strömningar [1].

Andra forskare, bland dessa kulturhistorikern Eva Österberg, har ifrågasatt Ariès teser. Hon menar att man i Norden redan under tidig medeltid differentierade mellan relativt väl avgränsade faser i ett barns uppväxt. Den första var perioden från födelsen och fram till tre år då barnet helt och hållet var moderns angelägenhet och ansvar. Den and­ra varade mellan tre och sju år, under vilken tid föräldrarna hade gemensam plikt och ansvar att sörja för sitt barn. Därefter följde perioden mellan sju och tolv år då barnet kunde åläggas ett visst eget ansvar om det begick ett brott. Eventuella böter skulle regleras av föräldrarna. Slutligen perioden mellan tolv och femton år under vilken barn i ökande omfattning själva fick ta konsekvenserna för sina handlingar och eventuella brott [2]. 

Samma kronologiska indelning i stadier vad gäller barnets själsliga utveckling gör Jean Piaget (1896–1980). Han särskiljer dessutom mellan speciella sensomotoriska, perceptoriska, reflektoriska och operationella kvaliteter inom dessa stadier [3]. Ariès andra ståndpunkt, angående föräldrarnas känslomässiga relation till barnet, är svårare att vederlägga efter­som intima känslor under medeltiden inte alltid framkommer i skriftliga dokument. Barna­dödligheten var stor. Ungefär hälften av barnen dog före sin 18-årsdag. Detta gjorde enligt Ariès att föräldrarna medvetet eller omedvetet avstod från att investera känslomässigt i barnet på samma sätt som i dag. Samtida förhörsprotokoll och andra skriftliga dokument tyder ändå inte på någon större skillnad på omsorg, känslomässigt engagemang och eventuella sorgereaktioner hos medeltidens föräldrar jämfört med dagens [4]. 

För att i någon mån bedöma hur man såg på barn och barndom under medeltiden i Norden får man, liksom Österberg, söka referenser i landskapslagar, isländs­ka sagor, juridiska handlingar, traderade folkvisor och legender. För en barnläkare är det frestande, för att inte säga omöjligt att avhålla sig ifrån, att dra paralleller mellan beskrivningarna från dessa källor till situationen för svenska barn i dag.

I den äldre Västgötalagen (cirka 1220) beskrivs ansvar för »övermaga« (omyndiga) personer. Enligt den ges även barn ansvar för sina handlingar. Om barn skadade andra barn skulle detta ses som vådasår och böterna var tämligen låga. Men om ett barn dräpte ett annat barn var böterna sex marker. Om två övermaga slogs och tillfogade varandra skador skulle den som lidit värst erhålla böter. 

Myndighetsåldern för män i Sverige under medeltiden var 15 år och förblev så till 1721 då den höjdes till 21 år. Först 1968 sänktes den till 20 år och 1973 till 18 år. Först då gällde, efter en rad olika turer, samma myndighetsålder för kvinnor. Under medeltiden gick gränsen för flickor implicit vid menstruationen. Därefter kunde de, oavsett egna önskemål, giftas bort men var fortfarande omyndiga i förhållande till sin man. 

Birgitta Birgersdotter, även känd som Heliga Birgitta (1303–1373), gifte sig mot sin vilja vid tretton års ålder med den artonårige Ulf Gudmarsson. Femtonåriga pojkar kunde gifta sig och flytta hemifrån, och föräldraansvaret upphörde därmed formellt. Det bekräftas, om än i fiktiv form, av Erik Gustaf Geijer (1783–1847) i dikten »Vikingen« (1811):

Vid femton års ålder blev stugan min trång /
där jag bodde med moder min /
att vakta på gettren blev dagen min lång /
jag bytte om håg och sinn. […]

Som myndig kunde man dömas för brott som andra vuxna. Men om man var yngre var straffsatsen mildare. Givetvis förelåg då som nu en viss osäkerhet om födelsedatum. Om en dömd hävdade att han var yngre än femton år och oenighet om det uppstod skulle tvisten lösas med tolv eller fjorton vuxna mäns ed. Kriterier för åldersbestämning av barn, vars födelsedatum inte är exakt dokumenterat, är i dag föremål för en pågående diskussion.

Den medeltida kyrkan predikade att barnen föddes med otyglade drifter, och innan barnet var döpt var det i djävulens våld. Frånsett att användas i uppfostrande syfte, ansågs aga som det främsta medlet att driva ut ondskan ur barnet. Agan ­löper följaktligen som en röd tråd genom barndomens historia. I Magnus Erikssons landslag (cirka 1350) framgår till exempel att: 

Nu blir barn agat för hårt, så att det dör därav; då skall därföre bötas så som stadgas i vådamålsbalken, men ej mista livet. Dock får aldrig den ärva, som dräper, vare sig han dräper med våda eller vilja. 

Fysisk bestraffning var tillåten men bara till en viss gräns. Överskreds den gränsen så att barnet dog betecknades det som dråp av våda. Det ledde till rättegång, böter och att förövaren förlorade sin arvsrätt.  Om en förälder däremot dräpte sitt barn med avsikt skulle dödsstraff utmätas. Sverige var det första land som införde förbud mot barnaga 1979. Redan 1958 hade skolaga förbjudits. I dag är det 50 länder som förbjuder våld mot barn. Senast i raden att lagstifta om detta var Paraguay 2016. En studie som genomförts på uppdrag av FN visar att 80 procent av världens barn fortsatt utsatts för någon form av våld i hemmet. I stora delar av världen är våld i skolan dessutom en del av barnens vardag.

Någon övergripande organisation eller intresse för att omhänderta eller omplacera barn som for illa i sin familj förefaller inte ha funnits under medeltiden. Att överta vårdnaden och fostra någon annans barn var inte ovanligt, men var då ofta mer en del av en utbytestransaktion. Men även mer filantropiska motiv har ­legat bakom vissa omhändertaganden.
I »Njals saga«, nedtecknad under 1200-talets sista decennier, beskrivs till exempel hur Njal tog fosterbarnet Höskuld och
»…  skyddade honom från allt ont och älskade honom mycket. Njals egna söner tog sig an honom och visade honom stor aktning«. 

Det var inte helt ovanligt att barn uppfostrades utanför sina egna hem, inte heller att barn var fosterbarn under lång tid. I dag bistår socialtjänsten med placering i familjehem om barnets hemmiljö bedöms vara skadlig, eller vårdnadshavarna av olika skäl inte har möjlighet att sörja för barnets bästa. Under 2014 fick 22 333 barn och unga vård enligt socialtjänstlagen (SoL) och 6 983 insats enligt lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) [5].

I till exempel Gutalagens kyrkobalk framgår att en kvinna var skyldig att passa sitt barn och inte släppa det ur sikte till dess barnet fyllt tre år. I de fall då barn föddes utanför äktenskapet skulle modern enligt Upplandslagen »föda sitt frillobarn« till dess barnet var tre år gammalt. Sedan skulle fadern föda barnet tills det var sju år gammalt, men »båda skola hava vårdnad om det tills det är sju år gammalt«. En form av delad vårdnad förelåg således redan på medeltiden. Lagstiftningen kunde dock variera mellan olika delar av landet. I Upplandslagens ärvdabalk (1296) står det till exempel att den som har bäst råd ska sörja för barnet fram till åtta års ålder. Det förefaller som om man i Uppland under medeltiden i första hand var pragmatisk och i andra hand såg till rättviseaspekten gentemot de båda föräldrarna. Många kvinnor fick säkert ensamma ta ansvar för den oplanerade graviditeten och ta hand om barnet på bästa möjliga sätt. Men om ingen av föräldrarna ville eller kunde sörja för barnet var det hänvisat till tiggeri.

Bilden av äldre barn som vulnerabla anförs i dag av enskilda debattörer och diverse organisationer underblåst av en följsam mediedramaturgi. Detta är en fullt legitim ansats, särskilt i ett globalt perspektiv. I vårt land är gränsen där beskydd övergår i överbeskydd svårdefinierad. Överbeskydd, vare sig det sker med »trigger warnings«, upprepade förmaningar eller varningar uppblandat med intermittent mobiltelefonkontakt, kan i sig vara ett mått av maktutövning och ett uttryck för vuxnas bristande respekt för barns autonomi, ansvar och tilltro till ett agerande utifrån en subjektsposition.

Enstaka noteringar i de isländska sagorna tyder på att spädbarn lämnats oskyddade för att dö, men det finns inga säkra hållpunkter för att det skulle ha varit vanligt, vare sig där eller i Sverige. I Gutalagen (cirka 1220) står att »man skall uppföda vart barn som blir fött i vårt land och icke utkasta det«. Det klargörs också i Dalalagen (slutet av 1200-talet) att barn som »har både naglar och hår, samt drar andan in och ut skall döpas«. Det kan tolkas som att prematura barn, endast med lanugohår och som inte själva kunde syresätta sig, betraktades som foster och inte som barn. Då de vid den tiden inte kunde räkna med fortsatt liv behövde de inte heller döpas, och fick inte begravas på kyrkogården. Vid utgrävningarna av Helge­andsholmens kyrkogård i Stockholm hittade man två spädbarnsskelett i själva kyrkogårdsmuren, samt ett strax utanför. Dessa kroppar skulle kunna vara prematura barn som man velat begrava så nära kyrkogården som möjligt för att möjliggöra ett liv efter detta. Med dagens medicinska teknologi är gränsen för aktivt omhändertagande av gravt prematura barn flytande och varierar dessutom mellan olika delar av världen, men också mellan olika nationella centra.

Landskapslagarna värnar principiellt barnens rätt att leva, och stadfäster hårda straff för barnamord. »Dräper man eller kvinna sitt barn med vett och vilja […] skall man stegla en man eller stena en kvinna om det är uppenbart för alla«. Däremot sägs det såväl i Östgötalagen som i Gutalagen att om en mor under sömnen »ligger ihjäl sitt barn« ska det betraktas som en olycka. Vissa av dessa dödsfall kanske i dag skulle bli klassificerade som plötslig oväntad spädbarnsdöd. I Socialstyrelsens senaste råd för att minska risken för plötslig spädbarnsdöd står bland annat att »spädbarn under tre månader sover säkrast i egen säng«, vilket de facto inte är ett råd utan ett påstående [6]. Hur anknytning och amning påverkas av att det nyfödda barnet sover ­i egen säng är en fråga som engagerar nyblivna föräldrar lika väl som olika företrädare inom den medicinska professionen, vilka inte har helt samstämmig uppfattning.