Serafimerlasarettet och, från 1940-talet, Karolinska sjukhuset var de två sjukhus som ansvarade för forskning och läkarutbildning i Stockholm. När specialister vid universiteten fick tjänster vid andra sjukhus hade de ofta ambitionen att fortsätta sin forskning där. Detta gällde exempelvis vid två Stockholmskliniker, S:t Erik och Sabbatsberg, som på ett betydande sätt kom att bidra till den svenska sjukvårdens utveckling. 

»Jo, därom kan jag ge besked,  

om herrn så vill, ty jag var med«  

… som det heter i »Fänrik Ståls sägner« (Runeberg).

År 1860 hade den Allmänna Försörjningsinrättningen öppnats på Fleminggatan. Den omvandlades successivt till sjukhus. Det var Kungsholmsbornas skräck att hamna på »Grubbens«. I början av 1900-talet skedde dock en avsevärd förbättring av verksamheten och Grubbens blev S:t Eriks sjukhus. Detta märktes speciellt sedan den dynamiske Hilding Berglund tillträtt en tjänst på sjukhuset. Han hade varit gästprofessor i medicin i Peking och Minneapolis och där gjort starka avtryck. Nu hade han sökt en professur i Sverige, men fått nöja sig med att 1933 bli överläkare vid en av medicinklinikerna på S:t Eriks sjukhus.

Berglund var en minst sagt eldfängd chef. Hans burdusa ledarstil och vredes­utbrott blev allmänt kända, och hans klinik kom att kallas »Gangsterkliniken«. Om hans medarbetare inte »kunde sina patienter« eller visade otillräckliga medi­cinska kunskaper på ronderna, utlöste detta ofta kraftiga vredesutbrott från den cigarrökande professorn. Hans encyklo­pediska kunnande, som han frikostigt delade med sig av, och det stöd han gav sina medarbetare när det gällde att lösa svåra medicinska problem gjorde att unga läkare ändå sökte sig till hans klinik.

Berglund var även en utmärkt föreläsare. På den förberedande kursen (propedeutkursen) för läkarstuderande uttryckte han sig gärna drastiskt. Många mindes hans kärnfulla framställning av problemen. 

Så det är inte underligt att man vid fester i »Grubbensklubben« sjöng:

Med erfarenhet och en kunskap så rik

som Hildings gav snart honom egen klinik

på fina S:t Erik och i dess matsal

nu njutes av snille och flödande tal

Som chef är han driftig, har stor energi

och hans assistenter de får ligga i

det står apparater uti varje vrå

och där vetenskapas det så mycket så. 

Även om de flesta lärde sig att acceptera Hilding Berglunds arbetssätt på vårdavdelningen, skulle det knappast accepteras i dagens sjukvård, i varje fall inte om det gick till som i Grubbensvisan:

Till kuratorn sade Hilding rart, fallera

jag ville ha er obducerad snart, fallera

ni andra kunde hoppa ner i Klara sjö.

så jag fick se er alla döden dö.

De som klarade av Berglunds regemente kom ofta senare att återfinnas på ledande positioner i det medicinska samhället, bland dessa professorerna Henrik Lagerlöf, Lars Werkö, Härje Bucht, Bengt Ihre och Ed Varnauskas.  Sjukhuset kunde även sedan Berglund och de flesta av hans pojkar försvunnit behålla en god vårdstandard. Bengt Ihre ledde en kompetent gastroenterologisk klinik, där man bland annat tog hand om besvärliga remissfall av inflammatorisk tarmsjukdom. Man hade då tillgång till handaskickliga kirurger, Einar Perman och Björn Lindholmer. Njurkliniken under Härje Bucht ledde utvecklingen av dialysvården i Stockholm innan han tillträdde en professur i Göteborg. 

Sjukhuset fick på 1980-talet en ny byggnad väsentligen för ögonsjukvård, men de flesta husen i övrigt ansågs vara alltför otidsenliga. Det räckte alltså inte längre att leva på gamla meriter, utan det gamla sjukhuset stängdes 1985.

När Sabbatsbergs sjukhus öppnades år 1879 var det Skandinaviens största. Flera framstående kirurger kom att arbeta där, inte minst K H Giertz, som år 1928 kom dit från Centrallasarettet i Stocksund. Där hade han intresserat sig för anestesiproblem vid toraxkirurgiska ingrepp och även gjort djurförsök tillsammans med den unge assistenten Clarence Crafoord. Denne hade redan blivit känd som den förste i landet som framgångsrikt opererat två patienter med lungembolism.

På Sabbatsberg fortsatte de, tillsammans med öronläkaren Paul Frenckner, att utveckla »spiropulsatorn«, som var en förutsättning för operationer i torax. Genom samarbete med andra kliniker på sjukhuset kunde möjligheterna för kirurgiska ingrepp vid tuberkulos och andra lungsjukdomar förbättras.

Crafoord var den förste i Europa att operera öppetstående ductus Botalli, och den förste i världen när det gäller operation av coarctatio aortae (år 1944). Tillsammans med Erik Jorpes hade Crafoord även lyckats framställa ett renat heparin, en förutsättning för utvidgad hjärtkirurgi.

Vid det svåra arbetet med att konstruera en hjärt–lungmaskin var även Åke Senning och Viking Olov Björk involverade. Djurförsöken gjordes på patologen under förhållanden som i dag ter sig primitiva. Konstruktionen av pump och oxygenator gjordes tillsammans med tekniker från AGA. Den första lyckade öppna hjärtoperationen i Europa (den andra i världen) gjordes den 17 juni 1957, då ett livshotande myxom avlägsnades ur hjärtat.

Toraxkliniken på Sabbatsberg med alla konkurrerande (och ganska »hormonstinna«) kirurger var en spännande miljö, men Crafoord hade med tiden utvecklat en naturlig auktoritet och behövde sällan höja rösten. Ryktet om den framgångsrika kirurgin på det gamla sjukhuset ledde till många besök från utländska kirurger. När Crafoord opererade hjärtan omgavs han ofta av en pyramid av auskultanter från fjärran länder, vilket ofta såg äventyrligt ut.

Många av gästerna måste ha häpnat över hur primitiva lokalerna var där de berömda operationerna gjordes. Och vårdavdelningarna på Sabbatsberg var inte mycket bättre. En del av dem saknade hiss, och där måste nyopererade patienter bäras på bår i trapporna. Det var nog en lättnad för många när verksamheten år 1957 kunde flytta över till nybyggda lokaler på Karolinska sjukhuset.

Crafoords medhjälpare blev chefer vid toraxkirurgiska centra både i Sverige och utomlands.

Förutsättningarna för forskning vid kommunens sjukhus var självfallet beroende på läkarnas arbetssituation. Överläkarna hade ofta anställningsvillkor som gjorde det möjligt att ha privatmottagning »på stan« eller operera på stadens privatsjukhus på »arbetstid«. Det är troligt att de i mindre grad än i dag behövde ansvara för klinikens administration. Denna frihet kunde säkerligen utnyttjas för vetenskapligt arbete.

För övriga läkare gällde att det sedan 1930-talet rått en besvärlig arbetsbrist, och det var svårt för unga läkare att få en anställning. Vid vissa attraktiva kliniker måste man ofta auskultera, dvs oavlönad delta i arbetet, och hoppas att detta sedan skulle kunna leda till ett vikariat. Blev man accepterad vid kliniken fanns möjlighet att få en extraordinarie ettårstjänst, som sedan kunde omvandlas till treårstjänster. Om chefen prioriterade forskning gällde det därför att tidigt hoppa på det tåget. En fast tjänst låg dock ofta långt bort, och många valde att öppna privatpraktik eller bli företagsläkare.

Arbetstiderna för underläkare, som hade jourtjänst utan jourkompensation, var verkligen betungande. Nästan samtliga läkare vid dessa kliniker var män. Jämställdhet mellan könen vad gäller fördelning mellan arbete och familj hade knappast startat. 

Vid de två sjukhusen var man ambitiös när det gällde att informera läkarna om nya metoder och erfarenheter. På S:t Erik hade man på lördagsförmiddagen samling i föreläsningssalen, där de olika klinikerna fick stå för programmet. Vid mindre kliniker hade man ibland litteraturgenom­gång kvällstid hemma hos någon kollega. Samkväm förekom fortfarande i Grubbensklubben.

På Sabbatsberg hade man en gång i månaden en litteraturgenomgång kvällstid följd av ett »nachspiel«. Där deltog även »gamla Sabbatsbergare«,
och muntrationerna ackompanjerades av ett ostämt piano. Lokalen var dessbättre ordentligt ljudisolerad från vårdavdelningarna. 

Bägge sjukhusen låg på gångavstånd från Läkaresällskapet, så på tisdagskvällarna kunde man avsluta sin arbetsdag där.

Ovanstående har varit ett försök att förklara hur två avdelningar i rutinsjukvården kunnat bidra till utveckling av avancerad sjukvård. Den viktigaste orsaken har nog varit att båda klinikerna fått driftiga och begåvade chefer. Dessutom bidrog säkerligen ett öppet och förbättringsinriktat klimat på båda sjukhusen.