– Pjäsen handlar om professor Peter Widell, rektor för Sveriges främsta medicinska universitet och hans varma, levnadsglada familj. Den handlar samtidigt om de politiska beslut som gjorde Macchiarini-skandalen möjlig, säger Ylva Lööf till Läkartidningen.
Pjäsen får premiär till hösten, men skrevs redan 2009. Den var en reaktion på den då föreslagna autonomireformen inom högskolevärlden. Reformen, som trädde i kraft 2011, innebär att lärosätena fick större frihet att bestämma över sin interna organisation. En del i detta var att avskaffa kravet på att anlita sakkunniga vid anställningen av professorer och att införa en möjlighet för lärosäten att handplocka personer till professurer.
Ylva Lööf kallar autonomireformen för »den största avdemokratiseringen, avprofessionaliseringen och inskränkningen av meritokratin på Sveriges universitet sedan Gustav Vasas tid«. Pjäsen bygger på två debattartiklar i DN som hon skrev 2008. I artiklarna pekade Ylva Lööf på vad hon ansåg vara nepotism vid tillsättning av tjänster vid Karolinska institutet (KI). Hon varnade för att nepotism skulle bli vanligare om ett förslag om att ta bort sakkunniggranskningen som låg på dåvarande högskole- och forskningsminister Lars Leijonborgs bord genomfördes.
– Jag var övertygad om att Lars Leijonborg verkligen skulle förstå hur vansinnigt förslaget var. Men till min stora förvåning begrep han inte det. Han gick i stället ett steg längre och arbetade för att ta bort all demokrati och all meritokrati på Sveriges universitet och högskolor.
När hon får frågan hur det kommer sig att hon engagerat sig i just autonomireformen replikerar Ylva Lööf att det är en fråga som alla borde vara engagerade i.
– Skol- och utbildningsfrågor avgör vår framtid. Få verkar ha förstått konsekvenserna av autonomireformen. Vetenskaplig bedömning och sakkunskap ska vara grunden på ett universitet. Forskning och undervisning ska styras av kollegiala organ. Nu har man lagstiftat bort det som är själva förutsättningen för att ett universitet är ett universitet. Att ge all makt till en rektor innebär att det är viktigare för karriären att hålla sig väl med makten än att bedriva vettig forskning. Konsekvenserna kommer i längden att bli värre än de katastrofala effekterna av kommunaliseringen av skolan.
Faktum är att vi redan sett en del konsekvenser, menar Ylva Lööf. Macchiariniaffären hade enligt henne inte kunnat bli så omfattande om inte autonomireformen hade genomförts.
– När för mycket makt ges till en person, som man genom autonomireformen gav till rektor på kollegiala organs bekostnad, så ökar universitetens sårbarhet dramatiskt. Nu behövde KI:s rektor Harriet Wallberg inte bry sig om dem som slog larm och som högljutt varnade för Paolo
Macchiarinis framfart. När sedan den externe granskaren professor emeritus Bengt Gerdin kraftigt kritiserade och allvarligt anmärkte på Paolo Macchiarini så kunde även den nye rektorn Anders Hamsten strunta i varningarna.
Pjäsen »Stark som en räv« inleds med att Peter Widell, rektor vid Kungliga medicinska institutet, sitter vid frukostbordet och får syn på Ylva Lööfs debattartikel i DN. Därefter utvecklar sig en relationskomedi där verklighetens händelser på KI och inom politiken finns med i bakgrunden och får återverkningar på det personliga planet för den fiktiva rektorsfamiljen.
Att hon valt att skriva pjäsen som en komedi beror enligt Ylva Lööf på »salig Margaretha Krook«.
– När jag var mycket ung skrev jag en bok om amatörteater. Då intervjuade jag madam Krook och frågade henne vad som var viktigast med teater. Hon svarade: »Teater ska alltid, alltid vara underhållande. Hur tråkigt, hemskt och förfärligt ett ämne än är så måste det på teatern alltid vara underhållning. Skriv upp det!«, sa hon. Det skrev jag upp, och därför skriver jag komedier. Publiken ska ha roligt när de ser mina pjäser.
Margaretha Krooks råd ligger också bakom valet att skriva in karaktären Manfred, passionerad domare och rättschef på Utbildningsdepartementet, i pjäsen.
– Manfred är tokkär i rektorns fru. Margaretha Krook sa nämligen också att teater ska väcka lusta! Med det menade hon att publiken ska bli lite småtänd. Därför har jag skrivit in en het kärlekshistoria i pjäsen. Min önskan är att hela KI:s gamla sparkade styrelse och hela den nya styrelsen och hela Utbildningsdepartementet ska komma till teatern och se »Stark som en räv«. Jag hoppas att alla blir roade, oroade, upprörda och lite småtända. Det hade Margaretha Krook gillat.
Ylva Lööf har själv arbetat 14 år på KI, bland annat på de obligatoriska universitetspedagogiska kurserna för blivande docenter och som pedagogisk konsult för att göra »tråkiga« kurser mer attraktiva. Hon har också arbetat med att träna läkare i patientbemötande. Trots hennes kritik mot vissa beslut som fattats av institutets ledning säger hon att hon älskar KI.
– Det är den absolut mest spännande och intressanta arbetsplats jag haft. Och då har jag nästan uteslutande arbetat på kreativa och roliga arbetsplatser så som tv-kanaler, filmbolag och teatrar. Men på KI sitter Sveriges skarpaste hjärnor. Det är otroligt stimulerande.
