På min tid (inte 1800-tal utan 1960-tal): Mitt första vikariat var inom klinisk kemi. Massor med apparater, som användes föga och stod och samlade damm. Referensintervall fanns inte i dagens bemärkelse, svar skrevs på små lappar och resultaten skulle föras in för hand i patientjournalerna. Jag hade föga nytta av mina tre betyg ­i medicinsk kemi.

Så till »riktig klinik«. Ass-tjänstgöring inom pediatrik. Tänk så ensam man var, på en specialistklinik i Stockholm. Alldeles för stort ansvar för en 27-åring. Bakjourerna var vänliga och stöttande, men hur ofta kunde man ringa dem?

På natten hade jourhavande underläkare ansvar inte bara för inkommande patienter, utan också för respiratorverksamhet, utan att ha fått utbildning på det. Inget »rooming in« för föräldrar, inte. Det var mycket begärt att underläkar­vikarien klockan tre på natten skulle ringa föräldrarna och meddela att barnet tyvärr hade dött. Då fick man i alla fall träffa föräldrarna på morgonen, med ett tänt ljus vid barnet. I dag är brinnande stearinljus förbjudna på sjukhus.

En treåring, låt oss kalla honom Kalle, kom in i dåligt skick. Som tur var kom professorn, som »bedside« ställde diagnosen metylmalonsyrauri. Då fick jag nytta av min kemiutbildning. På kvällen fick jag gå upp på sjukhuslabbet och mäta syra–basbalans. Sedan visste professor Rolf Zetterström också att man borde skaffa 5-cyanokobalamin. Problemet var bara att substansen var mycket ljuskänslig. Då tog jag med patienten i en taxi till Magnus Huss-kliniken på Karolinska sjukhuset. En sekreterare fick vara barnsköterska till Kalle i mörkrummet, och jag drog upp substansen i en spruta. Kalle fick injiceras i mörker. Så tåliga ungar kan vara!

Kirurg-ass på Danderyds sjukhus. Trevligt. En dam hade opererats för polyp i tarmen. Allt frid och fröjd, men patolog hade visat att det inne i polypen satt några cancerceller. Vid återbesök försökte jag så skonsamt som möjligt berätta att det var tur att hon kommit i tid, men hon bara vrålade »Jag har fått cancer!«. Senare har jag undrat om hon hade någon anhörig med sig, men det är efterklokhet.

Med ass. Jag hade litet att göra (man kunde ro ut i närbelägen sjö i sjukhusets roddbåt, bara man hade sökaren med sig). Kirurg-assen var ännu mer oerfaren än jag. I ambulans kom det in en 55-årig kvinna som blött från ändtarmen. Hela hennes nattlinne var fullt av blod. Vid försök till proktoskopi chockade hon, och vi satte Macrodex-­dropp. Turligt nog råkade en klok kirurgöverläkare komma förbi. Han tog direkt upp henne till operation. En binnikemask hade bitit hål i ett blodkärl i tunntarmen! Sådant står inte i läroböckerna.

Psykiatrijour. 40-årig kvinna, hemma­fru utan barn, kom med ambulans. Hon låg på bår, stel som en pinne med bäddkofta. Åtföljdes av make med broderad kavaj och spetsmanschetter. Han sade direkt »Min hustru önskar enkelrum«. Kliniken var smockfull och överbelagd. Han försökte nästan bära in sin fru i undersökningsrummet. Jag märkte genast att det var något skumt, och jag sa halvbryskt »Er hustru kan nog gå själv«. Det gjorde hon också. Hon hade diskat men bara skrikit. Hon befanns inte ha någon känd grövre psykopatologi. Slutresultatet blev att vi alla tre skrattade, och hon fick låna sjukhusets rock och tofflor till taxin.

Missbruk av sjukvård. Conny Nordin lärde mig att den värsta formen av missbruk är missbruk av förtroende.

Sluten narkomanvård på Huddinge sjukhus. Underbar personal. Ibland, då vännerna inom klinisk farmakologi hade utländska studiebesök, höll vi ronder på engelska. Allehanda kons­tigheter, kokain, myristicin, fentanyl. Psykolog, kurator och mentalskötare gick vidare och disputerade. Patienternas dödlighet var skyhög, livslängd 29 år, mycket värre än inom cancervård eller hjärtsjukvård. Men det talar få om.

Vid personalinternat hade vi råd att ha middag på restaurang i Trosa. Vi sjöng av hjärtans lust till gitarrackompanjemang. Andra gäster undrade om det var en kör som träffades!

Sjukvård kan se väldigt olika ut, oberoende av i vilken specialitet man formellt hamnat.