Hundraårsminnet av en smittkoppsepidemi

Smittan infördes genom vagnskarlen Oskar Andersson i Vännäs, som tjänstgjorde och insjuknade 23/2 på invalidtåget (3). Han hemsändes, enligt uppgift under diagnosen vattkoppor, utan att traktens läkare underrättades. Han återgick efter några dagar i tjänstgöring.

Den 7/3 insjuknade i Vännäs hans två barn. Sedermera inga nya fall förrän 25/3, då en mer allmän eruption följde i Vännäs järnvägssamhälle. Sjukdomen uppfattades som vattkoppor, och provinsialläkaren erhöll ej kännedom om fallen, varför inga åtgärder vidtogs. Det var först sedan sjukdomen fortgått över en månad, och vunnit allmän spridning långt utom järnvägssamhället, som provinsialläkaren tillkallades och åtgärder vidtogs.

Det första fallet, som igenkändes som smittkoppor, var tattaren Oskar Johansson, som bott i Vännäs och blivit smittad där. Vid insjuknandet var han med sitt följe på väg efter landsvägen till Umeå och tog in på flera gårdar under färden. Efter framkomsten till Umeå tog sällskapet in i en liten stuga i byn Teg omedelbart invid Umeå och började gå omkring i husen i staden. Då utslag uppträdde 1/4, tillkallades doktor Eurén. Det är hans stora förtjänst, att han genast riktigt igenkände fallet, förrän pustler utvecklat sig och ungefär samtidigt de övriga sjuka i Vännäs. I motsatt fall hade säkerligen sjukdomen fått en fruktansvärd spridning i Umeå stad och hela landsbygden.

Diagnosen smittkoppor ställdes 2/4 på fallet på Teg och 4/4 på fallen i Vännäs. Åtgärder vidtogs nu raskt. En provisorisk isoleringslokal iordningställdes i hast i Grisbacka (4) och sköterska anskaffades. Dit fördes såväl den sjuke tattaren på Teg som hela hans följe. Fem stycken av sällskapet, som hunnit avlägsna sig från orten, efterspanades och infördes. Då sällskapet var mindre pålitligt och redan visat sig ej efterkomma föreskrivna isoleringsåtgärder, sattes lås på utsidan av dörrarna. En sällskapet tillhörig hund sköts. Stugan, vari de senast logerat på Teg, ett litet eländigt kyffe på ett enda rum, brändes av ägarne jämte den lump och bohag, som fanns kvar. Vaccination företogs omedelbart av den sjukes sällskap. Tvångsvaccination utfördes på Teg och frivillig vaccination i Umeå stad. I de gårdar, som den sjuke besökt, inträffade inga sjukdomsfall. Av den sjukes isolerade sällskap insjuknade sedermera tre, tydligen smittade av honom. F ö inträffade i omgivningen av Umeå blott ett fall, och detta under mycket sorgliga förhållanden. Tattaren avled nämligen 11/4. Sköterskan kunde ej ensam lyfta honom i kistan, och ingen annan vågade hjälpa henne. Det befanns, att bland den vuxna befolkningen på platsen ingen, ej ens kommunalnämndens ordförande eller dess ledamöter, var vaccinerad med framgång under senare år. Då erbjöd fjärdingsman (5) Granholm sin hjälp den 1/4. Han insjuknade 23/4, uppenbart smittad 13/4, och avled 6/5. Motståndare till vaccinationen, vaccinerades han först 18/4 på egen begäran, fem dagar efter smittans ådragande. Han föll som en man på sin post, ett offer för sin övertygelse i vaccinationsfrågan.

I Vännäs mötte stora svårigheter att anskaffa isoleringslokaler. Efter stora ansträngningar ordnades dock saken, och när chefen för 6:e arméfördelningen även ställde det rymliga lägersjukhuset till förfogande, disponerades tre lokaler och utrymmet var väl tillgodosett. De olika lokalerna lågo tyvärr långt åtskilda (ca 4 km). Vid mitt besök i Vännäs 4/4 medförde jag sköterska, som genast anställdes. Sedermera hunno fler anskaffas. Som extra läkare inryckte genast med kand P V Persson, som just avslutat ett förordnande som tf provinsialläkare i Vindeln och kunde inställa sig efter några timmar. På ett synnerligen förtjänstfullt sätt skötte han med stor energi, duglighet och vaksamhet sin svåra uppgift. Friska medlemmar i smittade familjer isolerades i hemmen över inkubationstiden. Ett  vite av 100 kr fastställdes av K B (6) för den som bröt isoleringen eller besökte isolerade hem, vilket tyvärr ibland förekom, men beivrades. Särskild person hade i uppdrag att övervaka isoleringen, som kungjordes genom anslag på husen, att göra för de isolerade nödiga uppköp av mat m m, som ställdes utanför stugan och sedermera hämtades av de isolerade. Dessa fingo sätta ut sina mjölkkrukor o d, vari sedan mjölken hälldes. Intet föremål fick lämna dessa hus. Sammankomster, såsom teater, biograf  eller danstillställningar samt andra möten förbjödos och ett vite av 100 kr påbjöds av K B för den, som deltog däri. Skolgången inställdes. Slutligen utverkade jag 22/4 inställande tillsvidare av gudstjänsten.

Med anledning av, att sjuka sökt fördölja sin sjukdom för att undgå isolering, påbjöds av K. B. skyldighet för sådana inom Vännäs socken bosatta personer, som efter 7/3 fått utslag på kroppen eller i ansiktet, att ofördröjligen för besiktning anmäla sig hos läkaren, vid vite av 100 kr. Desinfektion utfördes i Vännäs av särskilt utbildad desinfektör (…).

Dödsfallen voro åtta. Bland dessa hava två inträffat under upprörande omständigheter på grund av försummelse att ställa sig givna föreskrifter och råd till efterrättelse. Kopparslagare Adrian Eriksson i Vännäs by sjuknade i smittkoppor 5/4 och hemlighöll sjukdomen för att slippa isoleras på grund av hustruns väntade nedkomst, som inträffade 25/4. Följden blev, att både hustrun och det nyfödda barnet sjuknade och avledo. Under epidemin har den redan förut gjorda iakttagelsen vid mångfaldiga tillfällen bekräftats, att sjukdomen ej smittar de första sjukdomsdagarna, ej ens den första utslagsdagen (t ex tattarnas framfart. Granholm reste de första sjukdomsdagarna, före utslagets uppträdande, omkring i socknen, utan att några fall uppträdde med anledning därav). Hade den sjuke Eriksson genast skilts från sin familj och denna vaccinerats kan man därför våga påstå, att hustrun aldrig behövt insjukna […].«