Barbro Tilosius, sjuksköterska på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg 1954-1986. För sin unge släkting Alexander Tilosius, vikarierande underläkare i början av karriären, berättade hon om en typisk arbetsdag i 1950-talets sjukvård.

Foto: Privat

Min 94-åriga släkting, Barbro­ Tilosius, arbetade som sjuksköterska på Sahlgrenska sjukhuset 1954–1986. På 1950-talet arbetade hon på kirurgmottagning 1. Jag har under min läkarutbildning intervjuat henne för att höra hur arbetet på en kirurgmottagning gick till på femtiotalet. Som läkarstudent var det intressant att höra henne berätta om hur en mottagningsverksamhet kunde fungera på den tiden. Det verkar som om produktionen var högre då.

Bland vanliga åkommor som behandlades på kirurgmottagningen sågs till exempel urologiska sjukdomar såsom besvärliga urinvägsinfektioner, prostataförstoring och prostatiter. Man behandlade även ortopediska fall såsom radius-, fotleds- och överarmsfrakturer. Ortopedin fick inte någon egen klinik förrän på 1960-talet.

Hur såg en arbetsdag ut – »lean« enligt 1950-talsmodell?

Läkare och sjuksköterskor började sin arbetsdag halv åtta. Dock var den sköterska som skulle avlösa nattpersonalen tvungen att vara på plats redan klockan sju.

Läkarna startade i regel dagen med två operationer, två rektoskopier och en cysto­skopi. När detta var avklarat gick de på röntgenrond. Efter det mottogs patienter fram till lunch vid halvtolv-tiden. Klockan tolv vidtog ytterligare någon timmes patientbesök. 

Rekordet för flest patientbesök en sådan förmiddag ska, enligt Barbro, ha innehafts av doktor Norrman, som en förmiddag sägs ha träffat 132 patienter.

Sjuksköterskorna hade olika uppgifter. En del var ute på mottagningen och tog emot nya patienter, tog upp deras anamnes och beställde de prov som de visste att läkarna önskade. Mottagningen hade en egen laboratoriesköterska som kunde titta på akuta prov såsom urinprov, hemoglobin, vita blodkroppar och differentialräkning.

Lokalerna var uppdelade i en kvinnlig och en manlig avdelning. Dessutom fanns en akutmottagning.

Männen, som endast behövde klä av sig på överkroppen, fick sitta på bänkar i en stor sal. I ena änden av denna satt läkaren vid sitt skrivbord tillsammans med en sekreterare med skrivmaskin. Bredvid skrivbordet stod ett bord med kirurgiska instrument och rondskålar.Patienterna hade fått en lapp i handen med tilldelad tid och kallades sedan fram till skrivbordet i tur och ordning. Den anamnes och de eventuella provsvar som sköterskorna hade ombesörjt fanns redan på plats. 

Barbro håller med om att det inte fanns mycket tid till att samtala med patienterna. Men läkaren brukade faktiskt fråga om det var något mer patienten ville.

När tre patienter var klara dikterade läkaren för sekreteraren. Vederbörande skrev då direkt ut till exempel röntgenremisser. Patienten fick remissen i handen och gick rakt upp till röntgenavdelningen för att få en tid. Patienten återvände sedan med den till mottagningen, där en återbesökstid bokades. Barbro påpekar fördelen med att få en röntgentid bokad direkt utan att man behövde gå hemma och vänta på att bli kallad.

Också om patienten behövde ett kirurgiskt ingrepp som kunde göras ambulant, lämnades på samma sätt operationsremiss och -tid direkt på mottagningen. Exempel på sådana ingrepp var operation av varicer, provexcisioner, excision av tveksamma naevi eller aterom och cirkumcisioner.

De patienter som skulle på återbesök fick förtryckta tidlappar. Varje återbesök var satt till 25 minuter, men ett stort antal patienter kunde vara inbokade på varje tid.

Sjukvården på 1950-talet var organiserad på ett annat sätt än i dag; till exempel krävdes det ingen remiss till kirurgmottagningen. Barbro berättar att denna var placerad på sjukhusets bottenvåning, och hit strömmade patienter från Göteborg och hela västra Götaland. De flesta patienter hade ingen aning om vart de skulle. Det fanns en informationsdisk i entrén, där man försökte hjälpa till. Några av patienterna hade inga papper med sig; de visste endast att de skulle till Sahlgrenska. Personalen vid informationsdisken fick ringa runt till avdelningarna för att försöka slussa patienten rätt.

På frågan om när Barbro tyckte att organisationen av sjukvården fungerade bäst skrattar hon och säger att det i alla fall var roligast att arbeta när patienterna bara kom.

Man kan inte säga annat än att man på 1950-talet hade ett snabbt flöde i vårdkedjan med hög produktion, även om det väl fanns en del övrigt att önska vad gäller integritet, och kanske även kvalitet.