»… denna kraft, som utövas mot huvudets hjärnskål, ej blott skadade själva hjärnan eller cerebrum – utan att den även med nödvändighet klämde hjärnan mot cerebellum eller lilla hjärnan, förnuftets omedelbara säte! – Bevare oss alla änglar och nådegivare! utropade min fader – finns någon själ, som motstår en sådan stöt?«

Citatet är hämtat från Laurence Sternes bok »Välborne herr Tristram Shandy: hans liv och meningar« (översatt från engelskan av Thomas Warburton), en roman om ett fosters öden och äventyr. Den utkom år 1759 och kanske inspirerades författaren av framstegen inom förlossningskonsten, såsom till exempel nya uppfinningar av förlossningstänger.

Födslovåndorna har inte så ofta beskrivits från fostrets och det nyfödda barnets perspektiv som från den födande kvinnans. Men år 1974 utkom den franske obstetrikern Frédérick Leboyer med sin bok »Pour une naissance sans violence« som snabbt översattes till ett flertal språk, inklusive svenska (»Födas utan våld«). Leboyer, som förlöst ca 9 000 barn med konventionella metoder, menade att det våld som fostret utsätts för under den normala födelsen är traumatiserande och orsaken till en rad psykiska problem senare i livet. Han ansåg att den moderna förlossningen hade blivit alltför instrumentell och operationslik.  Kejsarsnitt var helt fel och emot naturens ordning. I stället förordade han en mjukare förlossning i rum med nedtonad belysning. Navelsträngen skulle inte omedelbart klippas av, och barnet fick inte överföras till ett upplivningsbord för sugning med mera. I stället skulle barnet läggas mot mammans bröst och navelsträngen klippas av först när pulsationerna i navelsträngen upphört.

Leboyers bok fick snabbt genomslag inte minst i USA och Storbritannien. Hans idéer började tillämpas – dock mest på privata kliniker. Ungefär samtidigt utkom Arthur Janov med sin bok »Primalskriket«. Han behandlade neuroser genom att låta patienterna skrika ut sin ångest som vid de första skriken efter födelsen.

Leboyers idéer mötte massivt motstånd bland obstetriker och barnläkare, som menade att de var helt ovetenskapliga, närmast schamanism. Särskilt stördes de av att det skulle vara relativt mörkt i förlossningsrummet, så att man inte kunde se om barnet var cyanotiskt och slappt som vid asfyxi.

Den legendariska barnprofessorn John Lind, som var frankofil, engagerade sig i debatten. Han backade upp fotografen Thomas Bergman att ta tusentals bilder av nyfödda barn. De kunde visa att de flesta nyfödda barn inte alls såg så olyckliga ut som Leboyer postulerat, utan tvärtom verkade ganska nöjda. Att studera ansiktsuttrycken som ett mått på emotioner var inget nytt, det hade redan gjorts av Charles Darwin. Thomas Bergman publicerade bilderna i boken »Barnets första timmar« i samarbete med John Lind och Elisabeth Rinman (Liber Förlag 1976).

Jag blev själv involverad i debatten av John Lind. Jag hade disputerat på en avhandling om noradrenalin hos Nobelpristagaren Ulf von Euler på »fysiologen«, Karolinska institutet. På institutionen förelåg av naturliga skäl ett stort intresse för stress. Katekolaminer mättes i blod och urin hos fallskärmshoppare, dykare, brännskadade patienter och inte minst hos personer som utsatts för psykisk stress. 

När jag började på barnkliniken vid Huddinge sjukhus frågade jag mig hur det var med katekolaminnivåerna hos nyfödda. Jag hade just varit i Oxford och studerat det sympatiska nervsystemets och binjurarnas funktion hos fårfoster.

Tillsammans med obstetrikern Peter Bistoletti började vi samla navelartärblodprover från nyfödda barn, såväl efter okomplicerade förlossningar som efter navelsträngsprolaps, säten med mera. Till vår förvåning fann vi synnerligen höga halter, särskilt av noradrenalin, även efter normala födslar. Det rörde sig om 20 gånger högre nivåer än hos vuxna i vila. Vid asfyxi kunde vi se hundrafaldigt högre nivåer. John Lind blev intresserad av våra resultat och presenterade dem vid ett möte i USA. 

Stressen vid födelsen vekar vara bra för det nyfödda barnet och underlätta dess omställning. Denna adrenalinkick kanske också förklarar varför det nyfödda barnet vaknar upp efter sin fostersömn och välbefinnandet ökar. Tillsammans med en amerikansk forskare publicerade jag en artikel i Scientific American med titeln »The stress of being born« med ett av Thomas Bergmans foton som illustration.

I likhet med flera kolleger menade vi alltså att Leboyer hade fel. »Våldet« eller stressen att födas är bra för barnet vid en normal vaginal förlossning. Men ändå har utvecklingen av förlossningsvården tagit intryck av Leboyer. Den tekniska övervakningen har blivit mer diskret. Barnet sugs i allmänhet inte, och klatschas absolut inte. Navelsträngen klipps inte av direkt, och barnet läggs på mammans bröst i stället för att bäras ut till en barnsal. Barnläkaren Ola Andersson i Halmstad har nyligen visat hur bra det är att vänta med avnavlingen, vilket väckt mycket internationell uppmärksamhet.

Den 25 maj i år dog Leboyer vid 98 års ålder. Han föddes i Paris i en judisk familj och utbildade sig till läkare i Paris. Under andra världskriget höll han sig gömd i en by nära den schweiziska gränsen. Han ändrade också sitt namn från det judiskklingande Lévy till Leboyer.

Även om hans bok var ovetenskaplig så kan man ge honom rätt för hans grundläggande idé att födelsen bör ske så naturligt som möjligt.