Jean Guillaume August Lugol (1786–1851) föddes i Montauban och utbildade sig till läkare. Han tog läkarexamen i Paris 1812, och verkade där som läkare på Hôpital Saint-Louis från 1819 till sin död.

Hans stora intresse var skrofler, en samlingsterm för tuberkulös lymfkörtelförstoring, ofta med tuberkulös skelett- och ledsjukdom, som främst drabbade barn – innan det var känt att detta orsakades av samma organism som lungsjukdomen. Hans samtida Laennec, stetoskopets uppfinnare (1781–1826), hade då beskrivit dessa lymfkörtlar med ostigt förändrade utseende som identiskt med det som sågs i lungor vid obduktion. Skrofler var i många år känt som »den kungliga sjukdomen«, eftersom de som led av den sades kunna bli botade av en kunglig beröring. (Samma bot angav för övrigt Linné i en av sina föreläsningar på 1700-talet avseende struma, så kallade schweitzerhalsar, som var så vanliga i Schweiz, att man log åt dem som inte hade struma. En bot var ändå att låta kungen beröra halsen).

Lugol har mest låtit tala om sig för den jodlösning han sammanställde mot skro­fler, vid en tid långt före bakteriologins framväxt och Kochs upptäckt av tuberkelbakterien. Lugols arbete »Mémoire sur l’emploi de l’iode dans les maladies scrofuleuses« lästes upp inför den Kungliga akademin för vetenskaper i Paris 1829. Övrig behandling mot detta var frisk luft, fysisk aktivitet och kalla bad, vilket skulle gottgöra den fattiga och smutsiga miljön där skrofler var allra vanligast.

Den jodlösning som Lugol sammanställde består av 5 procent jod, 10 procent kaliumjodid och destillerat vatten. Effekten mot tuberkulos blev en besvikelse. Lösningen har därefter använts – och används – i en rad olika sammanhang. Den fungerar inom antiseptiken, dels i tvättdukar, dels inom dentalvården.

Inför vävnadsprov av misstänkt malignitet har lösningen också använts. Om preparat från esofagus blir ofärgat av Lugols lösning talar det för ett område med skivepitelcancer; dysplasi färgar till liten del. Vid båda tillstånden ses skarp gräns mot omgivande frisk vävnad. Demarkationsgränsen beror på abrupt eller gradvis skillnad i glykogeninnehållande friska celler jämfört med celler som inte innehåller glykogen.

Ett liknande användningsområde är gynekologin. Även här används färgning av abnormt epitel i vagina och cervix diagnostiskt, Schillers test. Normalt epitel i denna region innehåller glykogen och färgas mörkbrunt av jodlösning. Abnormt epitel innehåller inte glykogen och något färg­omslag ses inte, och områden utan färgomslag kan väljas för vävnadsprov. Testet är inte specifikt eftersom även inflammation, ulcerationer och keratotiska lesioner kan sakna färgomslag. Walter Schiller (1887–1960) verkade ursprungligen i Österrike som patolog men flydde 1937 till USA och fortsatte sin verksamhet där.

Lugols lösning kan rekvireras från apoteket ex tempore, men den dentallösning som finns på apoteket har en snarlik sammanställning och är betydligt billigare. Lösningen är till viss del frätande och smakar bittert, vilket kan maskeras med exempelvis äppeljuice. Jod­innehållet är avsevärt högre än basbehovet som erhålls via joderat salt. Andra källor, som amiodaron och jodkontrast, innehåller också höga halter av jod, 75 mg respektive 320–370 mg. Basbehovet räknas till 150 μg/dag, vilket vi i Sverige – med den jodering som sker via koksalt – bedömer vara tillräckligt.

Inom endokrinologin och endokrinkirurgin används fortfarande Lugols lösning. Det stora jodinnehållet medför att jod tas upp i tyreoidea. Hos patienter med hypertyreos på bas av Graves sjukdom medför det paradoxalt en övergående hämning av hormonsyntes, Wolff–Chaikoff-effekten. Hos patienter med nodulär struma kan tvärtom hypertyreos utvecklas då körteln laddas med jod. Redan på 1920-talet introducerades behandling med Lugols lösning inför tyreoidektomi vid Graves sjukdom. Komplikationer minskade påtagligt. Detta blev standard fram till introduktionen av tyreostatika vilket nu ofta är första behandling vid Graves sjukdom, både som möjlig bot och som förbehandling inför operation. Även radiojodterapins introduktion har minskat användningen av Lugols lösning. Internationellt används jod mer; i amerikanska riktlinjer rekommenderas förbehandling med Lugols lösning inför operation av Graves sjukdom, men vetenskapliga evidens för detta är ifrågasatta. 

Anekdotiskt har kirurger talat sig varma för att det är lättare att operera pati­enter som är förbehandlade med Lugols lösning. Det finns nu också stöd för att blödningar blir mindre. Mekanismen på kärlsidan har föreslagits vara via minskad angiogenes och minskat blodflöde via minskade nivåer av IL-16 och VEGF, som båda reduceras signifikant av Lugols lösning. Exakt hur detta hänger ihop är ännu oklart, snart 200 år efter det att monsieur Lugol blandade ihop sin lösning.