Det händer något under den sista terminen på läkarutbildningen. Kanske är det så för alla, kanske är det bara jag som upplever det, men sakta, sakta börjar det gå upp för en att man snart är doktor. På riktigt.

Jag tänker på det när jag sitter på min allra sista vårdcentralsplacering och kikar på min mottagningslista. För det första har jag helt egna patienter, inbokade till mig. För det andra ska jag då – eftersom det nu är mina patienter – ha något vettigt att komma med när jag efter samtal och undersökning ska föreslå en rimlig plan framåt för dessa patienter till min handledare. De patienter jag möter under denna placering är allt från en månad gamla till över 90 år, och vad som får dem att uppsöka vårdcentralen varierar lika mycket som deras ålder.

En eftermiddag har jag fyra patienter på rad med sökorsak »hosta«. I mitt huvud kan det vara allt ifrån lungcancer till en förkylning. I patienternas googlande universum är det högst troligt likadant. Och det är ju rätt stor skillnad på handläggning av dessa ytterligheter. Så hur gör man då? Hur tänker man på hästar och inte zebror när man hör hovar? Och hur gör man för att inte missa zebran när den väl kommer galopperande emot en?

När allt känns svårt och patienterna ännu bara är bokstäver på en skärm är det lätt att drabbas av tvivel. Hur ska jag kunna bedöma något alls? Det är då ett djupt andetag, ett fast grepp om stetoskopet och att memorera den grundmall för anamnestagande man präntat in i ryggmärgen hjälper en.

Att få känna sig ordentligt undersökt lugnar de flesta patienter. Att få höra ett patienthjärta slå i regelbunden, normo­frekvent rytm och lungor andas liksidigt och utan biljud kan ha botande effekt på en snart blivande läkares eventuella oro och takykardi. Att lägga en hand på patienten för att känna igenom lymfkörtelstationer ger också information om temperatur och allmänt mående, och för patienten ger det känslan av att bli ordentligt undersökt.

Av mina fyra patienter med hosta hade tre en övre luftvägsinfektion och en hade lunginflammation. På mottagningslistan var deras symtom lika. När jag träffat dem, pratat med dem och lagt ett stetoskop emot dem och lyssnat var de olika. En av fyra fick antibiotika, men fyra av fyra var nöjda. För de hade fått svar, blivit lyssnade på och blivit undersökta, inte genom tusen labbprov och röntgenbilder utan av en annan människa.

Den dagen gick jag hem och tänkte »Det blir nog doktor av mig med«.