Med hjälp av fenomenologen Merleau-Pontys (1908–1961) filosofi kan vi nå insikt i varför läkare ibland missförstår patienter. Merleau-­Ponty undersökte fenomenet perception, hur vi varseblir tingen (världen). Vi har lärt oss att via synorgan och hjärna passivt ta emot det vi möter. I förhållande till den materiella delen av världen är ett dualistiskt perspektiv framgångsrikt. Naturvetenskapen har gjort enormt mycket för både kunskap och praktik genom att fokusera på den materiella delen av människan. Men läkare behöver kunna se och aktivt varsebli också det immateriella, det som inte syns på röntgenbilder. Här försöker jag omsätta Merleau-Pontys tankar i framför allt allmänmedicinsk praktik.

Känslan att vara »i olag« kan bero på skada i kroppsorgan. Fastän min kropp är frisk kan jag känna mig yr och vilja veta varför och få orsaken förklarad. Något kan ha hänt mig nu eller tidigare, något som jag inte »kan ta på«, som driver mig att söka en förklaring. Vi vet hur framgångsrik biomedicinsk teori är inom de områden som kan undersökas vetenskapligt. Vi ser gärna att också till exempel upplevelser, nedstämdhet och oro kan förklaras på samma sätt som organskador, till exempel magkatarr. Medicinen har infört begrepp som stress, psykosomatisk sjukdom, IBS, CFS och andra teoretiska nödlösningar. Dessa har lett till att medicinen kunnat avstå från att söka nya kompletterande perspektiv på fenomenet »människa i olag« (ägare till en rostig fiskebåt kan vänta med att tänka om, så länge nya hål kan lagas hyggligt.)

Filosofen Merleau-Ponty tog fasta på att människan är mer än kropp. Också män­niskans meningsskapande (förståelse av sig själv och världen) kan hamna i olag. Människan är en sammanvävd kroppsjäl, som Merleau-Ponty benämner »den levda kroppen«. Hon genomgår ingen metamorfos och delar upp sig i kropp och själ likt en puppa vars kropp får vingar. Livslångt behåller vi vår form, en »legering« av kropp, själ och värld.

Hur möter människan världen? En liten parvel som ställs inför något som skrämmer honom försöker instinktivt förstå. Han skriker och gråter. Mamma tar upp honom, kramar, pussar, låter lugn. Utmanande förändringar i omvärlden driver parveln att via kroppsuttryck, skrik, tårflöde, slå vakt om sin sammanvävda kropp/själ/världenhet. Han lyckas med sin avsikt och känner mening.  

Människan utmanas ständigt av världen och möter den med mål att förstå den och hålla samman sitt jag. Merleau-Ponty kallar dessa samlade framgångsrika erfarenheter »strukturer«. De finns inte i objektiv mening. Teoretiskt är de effekter av aktiv relation till både den upplevda och den »verkliga« världen. När männi­skan utmanas av världen svarar hon på det sätt som hennes strukturer tillåter. Hennes respons inbringar känsla av förståelse och harmoni. Exempel: en erfaren pianists händer har tillgång till ackord som strukturer. Fingrarna och tangenterna formas i ett möte som ligger bortom tänkandet. Merleau-Ponty ser människan som en intentionellt (avsiktligt) handlande, meningsskapande varelse. Mening skapas med kroppen (barn med tårar blir sett) och via medvetande (ord, känslor: »Jag älskar dig!«). I båda fallen avser människan att känna sig och bli sedd som den hon är. Vi känner mening när vi når avsett mål.

Människan förkroppsligar, inkarnerar, införlivar en rad erfarenheter (strukturer) som gör att hon kan upprätthålla sin kommunikation, sin outplånliga tredimensionella helhet kropp/själ/värld. Någon visar mig till exempel en hundvalp. Jag tänker: »Som en pointer.« Ordet »som« betyder att jag redan har tillgång till en struktur som ger mig möjlighet att svara på det jag utmanas av. När jag får veta att valpen är en ungersk »vizsla« transponerar jag instinktivt min struktur. Jag utvidgar min förmåga att möta en ständigt utmanande värld.

En anad förändring i familjen, skilsmässa eller arbetslöshet, utmanar mig. Om jag inte har tillgång till ord-, tanke- och känslostrukturer tvingas jag svara med strukturer från andra nivåer, skapade tidigare i livet. Inför och efter operation av prostatacancer för sju år sedan skapade jag mening genom att omedvetet, i brist på uttalbara ord, framstå som fysiskt sjuk. Min ängslan inför framtiden, inte en sjuk kropp, låg till grund för min kroppsligt uttryckta smärta. Jag kunde kommunicera, känna mig vara med i ett sammanhang, fastän jag saknade ord för mitt existentiella dilemma. Inför en osäker livssituation drivs jag också nu att använda kroppsspråk fastän mina specifikt mänskliga egenskaper – vilja, tankar, planering – är i olag. Jag har de facto inte tillgång till uttalbara ord för att möta det som utmanar mig och gör att jag känner mig i olag. Eftersom kropp och själ exi­sterar som legering är smärtan verklig. Ofrånkomligt behov av att kommunicera, känna gemenskap, kräver kroppslig smärta när andra strukturer är otillgängliga.

Det konstruktiva i Merleau-Pontys perspektiv på människan och världen är att fenomenet psykosomatik blir verkligt, inte en teoretisk nödlösning, inte ett mekanistiskt förhållande mellan två separata, oförenliga delar. Vi gör inte våld på den specifikt mänskliga helheten kropp/själ/värld. Om jag som patient med smärta i underlivet hade kontaktat en biomedicinskt skolad läkare hade jag sannolikt blivit undersökt enbart med avseende på smärta. Med fenomenologisk skolning hade läkaren kunnat se min ohälsa som misslyckat uttryck för försök att skapa mening. Med ett sådant närmande hade läkaren lyssnat och förhållit sig så att jag själv hade kunnat komma på att min smärtupplevelse stod för annat än organskada.

Allmänläkare behöver två perspektiv för att möta människor. Dels ett naturalistiskt, som gör oss i stånd att diagnostisera och behandla kroppar. Med nytt perspektiv kan vi få patienter att avstå från att omedvetet betona strukturer som förvärrar deras ohälsa. Ny kunskap gör att läkare, precis som mamman med sitt gråtande barn, ser att patienten i avsaknad av psykosociala strukturer kan betona kroppsliga diton för att skapa mening, förstå världen och känna gemenskap.