»Life is the joy of living« – var Christiaan Barnards definition av liv och det speglar möjligen bakgrunden till varför han kunde genomföra den första transplantationen av ett människohjärta. Men vem var han, och varför blev just han den förste att genomföra en hjärttransplantation från människa till människa?

Christiaan Barnard föddes 1922 i en liten stad på prärien 50 mil från Kapstaden. Hans far var pastor för den svarta församlingen i Beaufort West och omständigheterna var knappa. Hans mor drev sonen hårt och nöjde sig inte med mindre än att han var bäst i skolan. Vid 18 års ålder började han studera medicin i Kapstaden och bodde då hos sin bror 13 kilometer från universitet som han gick till och från dagligen i ur som skur. Han var intelligent men framför allt ambitiös och outtröttlig i forskning och arbete. 

För att försörja familjen började han som praktiker på landsbygden, men efter två år arbetade han sedan på ett lokalt sjukhus i Kapstaden där han skrev sin första avhandling om barn med tuberkulös meningit. Hans mål var dock att bli kirurg och han började på Groothe Schuur-sjukhuset med att intressera sig för barn med tarmatresi. Detta intresse förde honom i mitten på femtiotalet till Minneapolis, där han dock växlade spår till hjärtkirurgi. University of Minnesota var hjärtkirurgins Mecca, där doktor Lilleheihade utfört det första öppna hjärtkirurgiska ingreppet i hypotermi, och här utvecklades den första hjärt–lungmaskinen vilken möjliggjorde mer komplicerade hjärtoperationer. 

Barnard arbetade extremt hårt, och det som vanligtvis tog sex år att genomföra klarade han på två, det vill säga en master, en andra avhandling, samt klinisk förkovran i toraxkirurgi. Ekonomin klarade han delvis genom att skotta snö (!). Familjelivet blev förstås det som åsidosattes. Hustru och två barn bodde under ett år i Minneapolis, men såg inte mycket av familjefadern, vantrivdes och återvände till Kapstaden.

1958 återvände även Christiaan Barnard till Kapstaden och blev chef för den helt nystartade hjärtkirurgiska verksamheten där. Med hjälp av en hjärt–lungmaskin, som han hade fått i donation från USA, utfördes en lång rad försök med öppen hjärtkirurgi inkluderande hjärttransplantationer på framför allt hundar. Troligen transplanterades 48 hundar. 

Liksom den samtidigt pågående kapplöpningen mellan USA och Sovjetunionen om att komma först till månen, pågick nu en tävlan mellan Barnard och hans amerikanska kollegor, främst Shumway och Lower på Stanford, om att bli den första att utföra en hjärttransplantation från människa till människa. 

I USA hade James Hardy 1964 transplanterat ett aphjärta till en döende patient som dock dog redan på operationsbordet. Man gick av flera skäl inte vidare med denna idé.

Hösten 1967 var Barnards team redo för att gå till verket, och man hade en villig och lämplig mottagare i den 53-årige Louis Washansky, som hade grav hjärtsvikt på ischemisk bas. Sydafrika hade ett försprång i form av lagstiftningen. Om två läkare, varav den ena skulle ha varit specialist i minst 5 år, ansåg att en patient var död så var vederbörande det enligt lagen. Man var väl medveten om hjärndödsbegreppet, men i USA gällde fortfarande hjärtdöd som laglig definition, vilket innebar en nackdel med tanke på kvaliteten på transplantatet.

Den 2 december 1967 inkom så en lämplig donator till akutrummet på Groote Schuur. Det var en 25-årig kvinna som blev påkörd när hon korsade en gata bara någon kilometer från sjukhuset. Hon bedömdes vara hjärndöd av neurokirurgerna och hennes far gav tillstånd till donationen. 

Operationerna genomfördes under natten till den 3 december, och när nyheten under dagen förmedlades var det en världssensation som i närtid endast överträffades av den första månlandningen 1969. Barnard blev över en natt en världskändis av enorma mått, vilket i framtiden på många sätt kom att prägla hans liv.

Washansky dog efter 18 dagar till följd av infektion i lungorna förstärkt av den immunsupprimerande behandlingen.  Detta medförde en viss tvekan angående fortsatta hjärttransplantationer, men en i operationsteamet sa: »Vi besteg Everest. Nästa gång vet vi hur vi ska komma ner också.« 

Den andra patienten, tandläkaren Philip Blaiberg, transplanterades den 2 januari 1968 och levde i 19 månader och 15 dagar, en stor framgång, liksom flera av de andra transplantationer som utfördes i Kapstaden, som hade de klart bästa resultaten i världen i denna första period av hjärttransplantationer (man hade nu börjat utföra sådana även i USA). 

1974 utförde Barnard för första gången  en så kallad »piggy-back«-operation där man lät mottagarens hjärta sitta kvar parallellkopplat till det transplanterade hjärtat. En teknik som i flera fall fungerade bra. Barnard, som hade  drabbats av reumatoid artrit redan på femtiotalet, fick allt svårare att operera och pensionerades redan vid 61 års ålder 1983.

Barnard reste alltsedan pionjärinsatsen 1967 världen runt och umgicks med celebriteter som den världskändis han blivit. Detta slet på äktenskapet, inte minst eftersom han hade flera utomäktenskapliga relationer, och skilsmässan var snart ett faktum. Christiaan Barnard gifte 1970 om sig med Barbara, en 19-årig miljonärsdotter. Detta äktenskap varade i 12 år. 

Det tredje och sista äktenskapet med en 24-årig modell inleddes 1988 och varade i 11 år. Barnards sista år förefaller ha varit rätt ensamma och svåra. De tillbringades delvis i Wien, där en stiftelse med hans namn hade sitt säte, men också i Kapstaden där han återupptog kontakten med sin första fru. Han dog 2001 på Cypern invid en pool i vad som bedömdes ha varit ett astmaanfall, möjligen utlöst av klor från poolen.

Apartheidsystemet i Sydafrika var inget som Barnard sympatiserade med. Hans far, pastorn i den svarta församlingen, och Christiaan Barnard själv var alltid måna om att inte göra skillnad på ras, vare sig  det gällde patienter eller personal på sjukhuset. Systemet hade naturligtvis ändå påverkan på transplantationsverksamheten. På den här tiden var till och med blodtransfusioner mellan raser förbjudna i Sydafrika. Man bestämde sig för att den första hjärttransplantationen måste utföras med en vit donator och en vit mottagare då man annars skulle få kritik från utlandet för att experimentera med den svarta förtryckta delen av befolkningen. Dock beslöt man sig för att i fortsättningen försöka hemlighålla vem donatorn var. Redan den andra hjärttransplantationen gjordes från en svart till en vit människa. Den femte transplantationen utfördes på en svart kvinna som sedan levde i 13 år.

Barnard var frispråkig och nära att engagera sig i ett oppositionsparti under 1970-talet. Möjligen var det på grund av detta som han utsattes för ett sannolikt mordförsök 1972 då han och hans hustru Barbara blev våldsamt påkörda av en bil då de lämnade en restaurang. Båda blev tämligen allvarligt skadade och hade lika gärna kunnat omkomma. Bilföraren blev aldrig identifierad. 

Barnard var utan tvekan en pionjär vars kanske största insats var att i många länder underlätta införandet av hjärndödsbegreppet. Själv tyckte han dock att han gjort mest nytta genom sina insatser inom barnhjärtkirurgin. 

Efter Barnards död sade Nelson Mandela att Christiaan Barnard var en av landets stora »som också har gjort mycket gott genom att uttrycka sin åsikt om apartheid«.

Operationsavdelningen på Groote Schuur, där de första hjärttransplantationerna utfördes, är numera ett museum väl värt ett besök.

Källor:

Stryan JB. Heartbreaker. Christiaan Barnard and the first heart transplantation. Johannesburg/Kapstaden: Jonathan Ball Publishers; 2017.

The Heart of Cape Town Museum, Groote Schuur Hospitaal, Main Road, Observatory, Cape Town.

Läs även! Medicinsk kommentar: »50 år sedan den första hjärttransplantationen. Stora framsteg, men utmaningar kvarstår« på sidan 718.