Johan »Hans« Friedrich Karl Asperger föddes i Wien 1906 och studerade medicin där under ledning av bland andra Franz Hamburger. Legitimation fick han 1931, och samma år fick han en tjänst vid stadens barnsjukhus. 1944 publicerade han sin definition av »autistisk psykopati« i Archiv für Psychiatrie und Nervenkrankheiten, en definition som i mångt och mycket liknande en tidigare definition av en rysk neurolog, Grunja Suchareva, från 1926.

Därefter fick han en fast tjänst vid Wiens universitet och snart efter krigsslutet blev han klinikchef. Där utnämndes han till professor i pediatrik, en tjänst som han innehade i 20 år innan han flyttade till Innsbruck. Emeritus blev han 1977 och dog 1980.

Hans namn har gått till eftervärlden inte bara som den medicinska benämningen för en del högfungerande autismpatienter, utan även därför att han ägnade många år åt att vårda människor inom den österrikiska psykiatriska vården. Hans eftermäle har tidvis snuddat vid ren vördnad. Men om man får tro en ny bok av den amerikanska historikern Edith Sheffer, »Asperger’s children. The origins of autism in Nazi Vienna« (Norton), kan det finnas anledning att ompröva denna inställning.

Sheffer menar att Asperger medvetet och aktivt deltog i nationalsocialisternas rashygieniska arbete där barn med olika funktionsnedsättningar mördades i Wien. Detta avslöjades redan 2015 av Herwig Czech, men Sheffer har grävt ännu djupare i de hi­storiska arkiven. Asperger var förvisso aldrig medlem i partiet, vilket möjliggjorde en lysande karriär efter kriget; däremot blev han redan 1938 medlem i Nationalsocialistiska Tyska läkarförbundet. Sheffer understryker att förbundet inte var en vanlig fackförening, utan en underavdelning till partiet vars uppgift var att koordinera läkarna i enlighet med nationalsocialistiska principer och som var intimt involverat i förföljelserna mot judiska läkare.

I en intervju 1940 pratar Asperger om nytta, och trots att han var troende katolik delade han den nationalsocialistiska uppfattningen att individens värde var avhängigt det de kunde bidra med till samhället, »das Volk«. Hans första tjänst i Wien underlättades också till stor del av att Franz Hamburger rensade ut samtliga judiska anställda vid sitt tillträde. Tillsammans med kollegan Erwin Jekelius grundade Asperger 1941 en särskild avdelning för att »bota« barn vid universitetet, Am Spiegelgrund, men »botemedlen« bestod mest av svält, nedkylning eller nedsövning med Luminal (fenobarbital).

Via sin tjänst vid universitetet var Asperger en »utbildningskonsult« vars huvudsakliga uppgift var att besluta till vilken institution efterblivna barn skulle skickas. En dag bedömdes över 200 barn, och 35 av dessa ansågs vara oförmögna till utbildning och utveckling och skickades till Spiegelgrund.

I och med att han aldrig blev partimedlem lyckades han efter kriget etablera myten om sig själv som den som oförtrutet hade arbetat för att rädda livet på barn som annars skulle ha mördats på grund av sina funktionsnedsättningar. Han betraktades som en av Österrikes mest respekterade experter på barnhälsa och fick, som sagt, en diagnos uppkallad efter sig.

Mellan juli 1940 och januari 1942 var Spiegelgrunds chef Erwin Jekelius, som tillfångatogs av Röda armén och dog i ett sovjetiskt arbetsläger 1952. Hans efterträdare Hans Bertha undslapp påföljder och hade en lysande akademisk karriär i Graz. Ernst Illing tog över chefskapet i juli 1942, men dömdes till döden och hängdes offentligt 1946.

I den amerikanska DSM-5, som utkom 2013, har Aspergers syndrom försvunnit som diagnos. I stället är diagnosen autismspektrumstörningar nu tydligare specificerad i olika underkategorier. Med tanke på dessa graverande uppgifter om hans bakgrund är det kanske dags att F84.5 antingen lyfts ut ur ICD-10 eller får en helt annan beteckning.

Hans Asperger förtjänar att ihågkommas på annat sätt och hans barnoffer likaså.