Sommarläsning: Bouillon du chef

»Det är ju framför allt det att man måste betala alla mänskor för utfört arbete«, avrundar Stig sin presentation. »Det kostar en helvetes massa pengar rent ut sagt.«

De två konsulterna avvaktar bekvämt tillbakalutade, osäkra om han verkligen menar vad han säger. Stig vickar dock stolen tankfullt fram och tillbaka och ser ut genom det väldiga fönstret. Det står en urdrucken espressokopp lite till höger på skrivbordet från Kinnarps. Arbetsrummet – rymligt får man väl ändå säga – har precis inretts med nya möbler, trots att hela den föregående interiören köptes in för mindre än ett år sedan.

Det är fördelen med att själv attestera sina fakturor, som Stig sa vid mötets början med en blinkning.

»Vår uppgift, sammanfattningsvis … är således att analysera möjligheter till en stramare kontroll av utgifter inom hälso- och sjukvårdsområdet.«

»But leave some of the stones unturned«, som vi brukar säga«. Han blinkar igen, som om han var på väg att utveckla någon form av tics redan tidigt under mandatperioden.

»Ni bestämmer – vi utför.«

De skakar hand med breda och självsäkra leenden.

                                                          OOO

Det står ett stort akvarium i den väldiga entréhallen. Man ser konsulterna passera strax bakom, på väg mot en väntande taxi. Färggranna fiskar med fenor som plymer glider ljudlöst fram mellan skeppsvrak och böljande sjögräs.

»Får jag vänligen«, säger Stig en timme senare samma dag under kansliets sammanträde, »läsa upp delar ur vad man kan kalla ett protestbrev? Det som jag håller i handen är en kopia av en artikel som snart publiceras i DN och det är kanske hemskt att säga … men det hela blir faktiskt rätt så komiskt.«

»Vi misstänker starkt att den operativa ledningen av sjukvården helt har förändrat sitt interna incitament för styrningen av verksamheten. Tidigare ansågs sjukvården kostnadskrävande, svår att överblicka, omöjlig att kontrollera etcetera, men för ett antal år sedan fann man äntligen det användbara begreppet transparens, som sedan blivit ledmotivet i jakten på utgifter i den offentliga sfären – en jakt som givetvis ivrigt understötts av Svenskt Näringsliv, vars representanter självfallet vill minska skattetrycket samt också återföra friska individer in i produktion igen i syfte att maximera vinsterna i bolagen.«

»Lyssna nu«, säger han och tittar leende upp.

»Det andra mycket viktiga verktyget i den här processen – det vill säga att på något sätt tämja sjukvården! – har förstås varit den numera ökända beställarmodellen, vilken ger den politiska ledningen närmast oändliga möjligheter att detaljstyra verksamheter. Med detta – och här kommer vi till den största praktiska förändringen – fostras också ett helt nytt ledarskap i sjukvården, som i en förmodad nyordning vad beträffar lojaliteter logiskt sett väljer att liera sig med den politiska ledningen. För vilken beställare av sjukvård accepterar en verksamhetschef och administrativ stab som motsätter sig implementering av en mängd tidskrävande arbetsmoment, helt utan vetenskapligt stöd och medicinsk relevans? Det är väl helt givet under dessa förutsättningar att man ’plockar bort’ individer som försvårar och problematiserar dessa hämndaktioner? Slutresultatet blir att varje klinikledning mera ser anställda som hinder, eftersom det är där som motståndet aktiveras – inte alls som tidigare att klinikledningen företräder verksamheten i det offentliga rummet.«

Ja, vad fan tror dom! Alla gapskrattar runt bordet en lång, lång stund – och det vill liksom aldrig ta slut. »De individer som problematiserar den processen …« Alla skrattar ännu högre. »De anställda som ett hinder … Ha ha ha!« Ja, om de bara visste!

Äntligen får de jävla stropparna vad de förtjänar!

Folk ramlar nästan ur stolarna och börjar leta efter torra servetter att torka tårarna med. 

                                                          OOO

Tre år senare parkerar Stig på handikapp-plats och öppnar dörren till Danderyds sjukhus akutmottagning.

»Min gamla mor, Margareta Norman«, säger Stig självsäkert i luckan, »ska tydligen finnas här på akutmottagningen. Enligt era uppgifter i telefon kom hon hit med ambulans under eftermiddagen.«

»Personnummer, tack.«

En paus medan man knappar in siffrorna. Receptionisten ber sedan om personnumret igen, men utan resultat.

»Beklagar. Är du säker på att det var just till den här akutmottagningen som kärr …   som din … kära mor transporterades med ambulansen?« Magnifikt uttråkad: »Det finns ju som bekant flera akutmottagningar i storstadsregionen.«

»Det är mycket riktigt …« – Stig böjer sig fram – »… Fatima,  och det vore ju hemskt om jag inte kände till det eftersom jag råkar vara en av de högsta cheferna i sjukvårdsområdet. Problemet är att det var ni – härifrån – som ringde mig för cirka en timme sedan och berättade att min mor inkommit med ambulans.«

»Beklagar, men jag kan inget göra. Det finns ingen patient här med det namnet eller med det personnumret.«

Hon börjar fila naglarna igen.

»Okej …« Stig ler ett kyligt leende som förblir obemärkt. »Jag ser att vi kanske inte kommer så mycket längre. Tack i alla fall!«

»Det var så lite.«

Bakom honom öppnas dörren in till själva mottagningen, och han hinner fånga den innan den går i lås igen.

»Ursäkta … Hejsan. Min mor, Margareta Norman …«

»Det här är kirurgdisken, det står på skylten där.« Fyra personer med kropparna i olika poser pekar på samma skylt.

»Min mor har inkommit …«

»Som sagt är det ett kirurgiskt …«

»Det vet jag inte, eftersom …«

»Då är det sannolikt inte oss du ska prata med. Pröva i receptionen. ’In the reception.’«

»For information in English …«

»Men jag var ju nyss i receptionen!«

»Cool it, man … cool it.«

»Min mor har inkommit med ambulans hit till akuten och jag undrar var hon omhändertagits eller registrerats. Är de uppgifterna verkligen så svåra att få fram?«

»Det här är kirurgdisken … här handlägger vi kirurgiska … grejer … och är det kirurgiska grejer din mor lider av så är det här hon hamnar. Inte så komplicerat egentligen.«

»Just precis. Och då undrar jag …«

»Men om man inte ens hittar henne i receptionen så finns hon förmodligen inte på det här sjukhuset.«

»Fast det är ju ni som ringt till mig!«

»Ja, jag har då fan inte ringt till dig, ’sourpussy’« – han drar upp byxorna – »det är ett som är säkert.«

»Vad i helvete står du och säger!« Stig tar ett steg fram emot disken: »Tyvärr lite sent nu att tänka på för din del, men jag vill ändå poängtera att jag är en av de allra högsta cheferna i sjukvårdsområdet, och du kan se fram emot en riktigt fet anmälan – Douglas.«

»Jag har blivit anmäld trettiotre gånger på mindre än ett år, fanimej, och det roliga är, förstår du, att jag kan aldrig bli fälld, kompis – för jag har ingen fucking legimitation!«

»Legitimation heter det!«

De brister ut i gapskratt. Man slår händerna i skrivbordet och dunkar varandra i ryggen och gör »high five«. En stol välter. »Legitimation heter det … ha ha ha, det är helt jävla crazy! Legitimation heter det, ha ha ha!«

»Det är sååååå jävla sjukt att den alltid funkar!«

»Det är inte en fråga om ifall jag ska prata med er chef, utan snarare när det ska ske. Finns han här förresten?«

»Yo fuckin’ scare us man.«

Sedan vrålar dom av skratt igen och fortsätter messa. 

                                                          OOO

Snöfall sedan tidiga morgonen, snö som faller allt tätare över huvudstaden.

»Hej. Jag heter Johan von Bratwurst, internmedicinare.«

De skakar hand.

»Vad bra, doktorn. Jo, jag undrar förstås vad det är som har hänt med min mor då ni kontaktade mig som anhörig för ett par–tre timmar sedan?«

von Bratwurst ler ett väl instuderat leende: »Det är precis det vi försöker ta reda på just nu.«

»Vad var problemet när hon kom in?«

»Som sagt« – han ler igen ännu mer ansträngt – »just det arbetar vi med att … kartlägga.«

»Men om jag frågar så här i stället:vad hade min mor för symtom när hon kom in hit till akuten?«

»Symtom?«

»Ont i bröstet« – Stig illustrerar – »tungandad? Buksmärtor?«

»Säkerligen tungandad … säkerligen … men som sagt nu har vi ännu inte bekräftat om hon är patient just här – eller inte.«

»Hon kanske är på röntgen eller sövs just nu«, föreslår ytterligare en i personalen senare. »Ska hon opereras? Det vet jag inte. Du får sitta ner och vänta tills vidare. Det är inte mycket annat du kan göra just nu.«

                                                          OOO

»Under en lång tid har man försökt kontrollera lavinartat stigande utgifter i offentlig sektor genom att allt färre produktionsenheter jämförelsevis utför samma mängd arbete som året innan. Vårt förslag från Klarén & Müller Consulting är emellertid att ta detta ett steg längre – kan man säga – genom att tunna ut den legitimerade personalen och ersätta den med så många som möjligt ur en form av rekryteringspool.«

»Dessa individer« – fortsätter han sedan, stående framför den illustrativa powerpointbilden – »ska dock vara utbildade för att känna till jargongen, begreppen … det mera ytliga i verksamheten, som exempelvis olika standardiserade och inlärda fraser som används i vanligt förekommande typsituationer.«

»Man kan tänka sig förslagsvis en fördelning runt sjutti–tjugo–tio, eller någonstans i de slängarna: alltså sjuttio procent från rekryteringspoolen … tjugo procent under utbildning och tio procent legitimerad personal.«

»Egentligen vore det optimala i praktiken eventuellt en ännu mera utspädd buljong, men det måste kanske prövas på golvet först?«

»Mycket är ju också i ärlighetens namn en fråga om ’turnover’, och mindre om de egentliga resultaten, eller hur? Om sanningen ska fram.« 

»Vad i helvete är det för vård som bedrivs här egentligen?«, vrålar Stig. De 

står i en mindre grupp och betraktar honom. Hans röst ekar tomt i korridorerna. »Jag har aldrig sett något liknande! Vad i helvete håller ni på med! Kan inte ens ge besked om en individ har registrerats som patient här eller inte! Nu vill jag jävlar–i–det att ni ger besked om Margareta Norman – och varför hon möjligen är här!«

Alla fortsätter stirra.

»Nu! Omedelbart!«

Efter en stund säger doktor von Brat-wurst: »Jag tror det är dags att ni ringer en väktare innan det här alldeles går över styr.«

Stig tycks inte veta om han ska skratta eller gråta: »Alldeles går över styr?! Jo, det ska jag säga er …«

»Eller för den delen«, avbryter von Bratwurst, »varför inte kontakta psykjouren?«

Han blinkar menande till personalen bakom disken och återvänder sedan till sitt arbetsrum och fortsätter diktera en röntgenremiss.

Något senare ser man två ganska kraftiga yngre män leda Stig bort mot de sedan länge orenoverade, gallerförsedda byggnader som fortfarande inhyser den psykiatriska kliniken.

»Det enda jag gjort är att framföra kritik mot bemötandet på akutmottagningen – och nu har jag alltså transporterats till en psykiatrisk intensivvårdsavdelning?«

»Ja, någon egentlig transport var det inte fråga om eftersom du gick på egna ben, men i övrigt stämmer det – så långt.«

»Jag är ju inte psykiskt sjuk – för det första.«

»Det är möjligt. Jag tror dock, gissningsvis, att man reagerade över på vilket sätt du framförde din kritik.«

»Men herregud, männska, vet ni vad som försiggår där?«

»Inte i detalj förstås. Sjukhuset är uppdelat i många kliniker och verksamheter.«

»Det är rena dårhuset. Ursäkta! Men det är sant!«

»Jag skulle nog vilja kalla det här för dårhuset – med all respekt.«

»Tycker du det är rätt läge nu för ordvitsar?«

»Kanske inte.« Doktor Hammarberg ler ett svalt leende: »Berätta gärna vad som hände.«

Stig återger i korta drag förloppet från det att han tagit emot samtalet samma eftermiddag: »Det är ju bara en lång serie upprepade kränkningar, som ni hör!«

»Men det är också intressant, tänker jag – ursäkta ifall jag missförstått det hela – att du uppfattat personalen som … vad sa du … jävligt dåliga skådespelare? Bemötandet stämde alltså inte med dina förväntningar?«

»Att jag är chef är helt ovidkommande,
och där vill jag vara väldigt tydlig. Lika vård för alla, så långt det är möjligt. Rent professionellt hade jag dock väntat mig mera av Danderyd.«

»Fast samtidigt tänker du uppenbarligen att det är ett antal individer på akuten som spelar sjukvårdspersonal?«

»Att det faktiskt förhåller sig på det viset, det vet vi ju, i viss utsträckning!« Han rättar till kavajen, lite besvärad.

»Vet vi det? Hur vet vi det? Och – vilka är ’vi’ här? För helt ärligt blir jag osäker på vad du menar.«

»Men det är ju ett välkänt faktum, för tusan … att man, så att säga, sänkt kraven vad gäller personalens grundläggande kompetens? Dock är ju den aktuella sammansättningen procentuellt en intern angelägenhet.«

»Ett välkänt faktum? En intern angelägenhet? Nu måste jag säga att jag inte alls hänger med i resonemanget.«

Det är tyst ett ögonblick medan Stig betraktar psykiatern med avsmak.

»Det enda jag gjort«, fortsätter Stig i ett ansträngt försök att behålla lugnet, »är att sakligt kritisera hur jag bemötts på akuten. Och nu vill du … doktor Hammarberg« – han läser på skylten – »överläkare och specialist i psykiatri, antyda att jag fantiserat ihop nån jäkla komplott av något slag?«

»Har jag antytt det? Absolut inte! Det är faktiskt du, Stig, som själv helt övertygad presenterar en idé om en akutmottagning där personalen egentligen är skådespelare.«

»Men de är ju skådespelare, för fan – vissa av dom! Men inte alla! Inte alla!«

Det är tyst ett kort ögonblick.

»Och hur avgör man säkrast vem som är vem i den här farsen? Helt neutralt: Vem är riktig och vem är falsk?«

Det knackar på dörren till samtalsrummet. Överläkaren tar emot ett papper med någon form av meddelande och läser snabbt igenom det handskrivna.

»Man har tydligen ringt från akuten till avdelningen, och det står här att
de hittat din mor på en av toaletterna
– avliden, dessvärre. Man ska kontakta anhöriga, vidare, angående en eventuell … observation, som man skrivit,men jag tror man menar en obduktion … i själva verket.« 

Han viker ihop lappen: »Jag beklagar verkligen. Det måste vara en chock givetvis. Men då var det ju korrekt – mitt uppe i allt – att det var just hit som din mor transporterades.«

Stig stirrar med tom blick ut genom fönstret.

»Jag skulle gärna prata en längre stund, men som bakjour har jag i kväll fler ärenden på min lista, tyvärr. Enligt min bestämda mening bör du, emellertid, stanna kvar här tills vidare för ytterligare observation och bedömning. Och detta gäller vare sig du vill eller inte. Vänd dig gärna« – dubbeltydiga citationstecken – »till personalen, med önskemål och frågor. God natt, och sov så gott.«

En bit bort, vid akuten – från denna vinkel skymd bakom den väldiga administrationsbyggnaden – lastar man precis hans felparkerade bil på ett stulet bärgningsfordon med intensivt blinkande lampor.