Döden är absurd och går egentligen inte att förstå. Låt oss in­leda med ett exempel från logiken: Cajus är en människa, alla människor är dödliga, alltså är Cajus dödlig. Det är hämtat från Leo Tolstojs novell »Ivan Iljitjs död« [1]. Huvudpersonen anser att även om detta är riktigt när det gäller Cajus så kan det absolut inte gälla honom själv.

Michel de Montaigne ville dö på resa, helst på hästryggen. Det hindrade honom dock inte att hänge sig åt illusioner. Han trodde att han skulle bli åttio år gammal, men enligt författaren Sven Delblanc blev Montaigne inte ens sextio, och han fick lämna sina »Essäer« ofärdiga efter sig [2].

Förr skilde man mellan den ärorika döden, hjältedöden på slagfältet och den nesliga döden i »sotsängen«. Inom kyrkan ansågs det som en nåd att beviljas ett döende som tillät beredelse, likaså att man fick förbli vid sina sinnens fulla bruk intill slutet. 1600-talsbiskopen Johannes Rudbeckius noterade till exempel att den avlidne »behöll genom Guds stora barmhärtighet sitt förnuft och sine sinnen in i ändan, och dödde frimodig och stadig i tron«. Döden skulle ses exemplariskt snarare än tragiskt. I personalierna var »frimodighet« ett honnörsord som inbegrep själsstyrkan, sinnesnärvaron, viljekraften: »Nu har turen kommit till mig, det är inte mer med det« [3].

I dag anses det närmast vara en rättighet att få leva upp till 80-årsåldern. Det har blivit onaturligt att dö, och de flesta verkar aldrig få tid att ens tänka på sin egen död. De yngre har mer närliggande saker att tänka på som familj, jobb, bostad och ekonomi. Det är först när syskon, vänner och bekanta börjar gå bort som tanken på döden får aktualitet.

Cancerforskaren Georg Klein frågade sig varför så många vill sopa döden under mattan. Varför brister den upplysta tanken, när dödsångesten träder in? Måste man kombinera livslögn med dödslögn? [4] En förklaring ligger i våra psykiska försvarsmekanismer, där förnekande och bortträngning kan tolkas som sätt att värja sig mot det hotfulla.

Den tidigare ordföranden för Humanisterna, Carl-Johan Kleberg, har valt att inte blunda. Han har lanserat ett program för »att avrunda livet«, som rymmer såväl hur man skriver testamente som den svåra frågan om självvald död [5]. Frågan om hur han mera konkret tänker sig »avrundandet« verkar dock lämnas öppen. Med hänsyn till dagens rättsläge är det kanske klokast. Gränserna för vad som är tillåtet är flytande. När du inte längre själv kan tillkännage din vilja, vem förhandlar då på dina vägnar?

De flesta dör på sjukhus och vårdinrättningar. Läkaren har sista ordet, och allt fler tekniska hjälpmedel står till buds för att rädda och förlänga livet – indirekt också lidandet. AI (artificiell intelligens) och robotisering lanseras som den nya vårdbranschen. Argumenten emot är att de mänskliga mötena tenderar att utebli när tekniken och ekonomin överordnas allt annat. Hjälplösheten kan upplevas som oerhört förnedrande, när institutionen går in och berövar patienten självklara och invanda rättigheter. Vidare kan en ökande motsättning mellan värdighets- och marknadsintressen ses. Läkarens humanistiska etik riskerar – medvetet eller omedvetet – att anpassas till New public management. 

I författaren C H Wijkmarks roman »Stundande natten« läser man om den teknokratiske läkaren Möller, »en iskall representant för läkaryrket med sin laptop och sin ständigt bortvända blick …« [6]. Den hållning som kom till uttryck i Stig Dagermans sena författarskap kan uppfattas som ett trotsigt hopp inför en likgiltig världsordning – som ett språng in i det absurda [7]. 

För Montaigne krävdes mod att dö med värdigheten i behåll, och han levde som han lärde: Aldrig glömma att man är dödlig! (Memento mori!). Inför döden har det moderna samhället inte ändrat människans grundläggande existentiella villkor.

»Lycklig den som frånsagt sig världen, innan världen frånsagt sig honom.« (Timur Lenk)