Röda Korset visade i en enkätundersökning 2016 [1] bland nyanlända syrier att 30 procent varit utsatta för tortyr. Detta är en siffra som stämmer väl med internationella studier. Tortyr är fortfarande vanligt förekommande och tenderar att öka. På Flyktingmedicinsk mottagning och Kris- och traumamottagningen, Närhälsan i Göteborg (Västra Götalandsregionen) har vi under flera år mött personer med tortyrskador och på olika sätt hjälpt till med behandling och rehabilitering.

För att lära mer om detta reste vi i juni 2018 till Turkiet för att i Istanbul besöka
Human Rights Foundation of Turkey (HRFT). Organisationen bildades 1990 och har sedan dess hjälpt tortyroffer med rehabilitering och dokumentation av tortyrskador. HRFT är ansluten till IRCT (International Rehabilitation Council for Torture Victims), en världsomspännande, från stater och regeringar fristående organisation bestående av 160 rehabiliteringscentrum världen över.

Fram till 2017 har drygt 16 000 tortyrskadade fått hjälp av HRFT [2]. Offren har alla torterats i turkiska fängelser. I Turkiet är pressfriheten kraftigt beskuren och demo­kratiska fri- och rättigheter inskränks på olika vis. Efter en militärkupp 1980 torterades drygt 100 000 människor. Denna praktik fortsätter och har på senare år ökat i takt med att regimens grepp mot oliktänkande och demokrater hårdnar. Många universitetsanställda och intellektuella har antingen sparkats från sina tjänster, fängslats eller tvingats i landsflykt. Fängelserna är till bristningsgränsen fyllda med politiska fångar.

HRFT har varit ledande i att ta fram FN:s »Istanbulprotokoll«, en världskänd manual för dokumentation av tortyrskador och deras medicinska, psykologiska och sociala konsekvenser.

Första dagen träffade vi en representant för HRFT som också är rättsmedicinare och arbetar på Istanbuls universitet med att dokumentera tortyrskador. I detta arbete måste man balansera på en slak lina, då man hela tiden har regimens ögon på sig. Personerna man träffar söker antingen själva eller har remitterats till avdelningen från andra sjukvårdsinstanser. Innan dokumentationen tar vid får den sökande berätta sin historia för en psykolog. Att skapa tillit är avgörande med tanke på att tortyr är en särskilt grym form av misshandel som riktar sig mot personens innersta, med syftet att bryta ner självkänsla och tillit till andra. Vissa förnekar att deras skador i fängelset varit tortyr, då man ser det som »normala« fall av misshandel, kanske för att undvika att tala om de djupare känslomässiga konsekvenserna.

Många skador läker utan ärr, bland annat trubbigt våld. Frånvaro av hudförändringar innebär inte att patienten inte tidigare blivit torterad.

Elektrisk tortyr kan åratal efteråt ge upphov till vitiligo på grund av förstörda blodkärl.

Scintigrafi används frikostigt i dokumentationen. Ökat upptag av radioaktiva isotoper, exempelvis efter »fallaka« (piskning av fotsulor, en närmast rutinmässig tortyrmetod) kan ses åratal efter övergreppet.

Kunskap om färgförändringar av ärr efter olika typer av skarpt eller trubbigt våld är viktig för ungefärlig åldersbestämning av skadan.

Vad gäller misstanken att patienten skulle fabricera sin historia menade man att vårdens uppgift inte primärt är att vara polis. Det viktiga är att tro på berättelsen och bygga tillit. Efter ett tag märker man om en människa inte talar sanning; det yttrar sig bland annat i kroppsspråket. Ingen kan spela teater hela tiden. Det genomgångna lidandet och dess följder stärker också berättelsen och trovärdigheten.

Som diagnos »tortyrskada« använder man Y07.3 enligt ICD-10 (WHO): »följder av misshandel, bl a tortyr utövad av myndighet«.

Den andra dagen besökte vi HFRT:s Istanbulavdelning, ett av organisationens sex behandlingscentrum i Turkiet. Huvuduppgiften är här rehabilitering och behandling av tortyroffer. De flesta kommer från Turkiet, trots att det i landet i dag vistas drygt 4 miljoner flyktingar, majoriteten från Syrien. I ett rum träffade vi barn som torterats i fängelse, ofta i föräldrarnas åsyn och tvärtom. Dessa kom alla från Turkiet.

I en rapport från 2016 [2], som beskriver HRFT:s arbete, finns i detalj beskrivet vilka skador patienterna har, i vilka fängelser och arrestlokaler tortyren ägt rum och vilka metoder som använts. År 2016 fick 487 personer behandling på något av HRFT:s sex centrum. 95 procent av dessa individer hade varit utsatta för tortyr. Välkända tortyrmetoder finns här representerade: slag mot kroppen, verbala hot, tvång att bevittna tortyr av andra, sexuella övergrepp, upphängning i armar, restriktioner vad gäller mat, sömn och vila etc, etc.

En socionom berättade hur personer som torterats oftast mister sina jobb, eller förlorar utbildningsplatser. Känslor av skam och skuld är vanliga. En lägenhet kan ha stormats av säkerhetspolisen och några i familjen tagits till fånga. Detta kan leda till stigmatisering av familjen, och omgivningen och grannarna vänder ryggen åt dem. En social degradering kan följa.

Besöket var tankeväckande, upprörande, lärorikt och inspirerande. På våra båda mottagningar ska vi nu inleda en verksamhet där vi dokumenterar tortyrskador enligt Istanbulprotokollet som ett led i patientens rehabilitering, behandling och återupprättelse. Detta är något Sverige förbundit sig att göra i och med att vi har ratificerat FN:s tortyrkonvention.

Våra kollegor och deras medarbetare i Istanbul arbetar under helt andra villkor, utsatta för ständiga hot och trakasserier. De utstrålade ändå hopp och tillförsikt, vilket berörde oss alla på djupet. Slutmålet är för dem klart utstakat: tortyr måste förbjudas och stämplas för vad det är – ett brott mot mänskligheten.