För ett halvår sedan var jag på en så kallad fund-raising-middag för Columbia-universitetet i New York. Vid bordet intill satt en man som jag pratade med under en paus. Han berättade apropå ingenting att han var lyckligt lottad som levt så länge. De flesta av hans vänner hade dött under 80-talet i aids-epidemin i New York. Ingen visste varför man fick aids, sa han, men nämnde att en läkare han träffat, Harold Neu från Columbia-universitetet, sagt: »[Aids is] behaving like an infectious disease«, och rekommenderat att man bara hade en partner. Min bordsgranne tog fasta på rådet och trodde själv att det var därför han överlevt aids-epidemin.
Cirka 40 miljoner människor har dött i aids, varav över 600 000 i USA. Den amerikanska siffran är troligen en underskattning. Initialt tillskrevs många aidssjuka andra dödsorsaker, dels på grund av traumat kring homosexualitet och aids, men också på grund av okunskap om sjukdomen.
Aids sågs som Guds straff. Läkare vägrade behandla patienter. Präster, politiker och i många fall till och med de drabbades familjer tog avstånd. De som överlevde drabbades av »survivor’s guilt«. Moralismen stod stark, vilket illustreras med det tidstypiska uttalandet från en person: »I agree with capital punishment, and I believe homosexuality is one of those that could be coupled with murder and other sins.« Flera sjukhus i New York slutade att ta emot homosexuella med cancer eller infektioner. Det var ett helvete att vara sjuk i aids. Om detta har David France skrivit sin prisbelönta bok »How to survive a plague – the story of how activists and scientists tamed aids« (Picador, 2017, 624 sidor).
I början av 1980-talet var New York det amerikanska gaylivets självklara centrum. Homosexuella från hela landet flyttade hit. Aids slog till med full kraft. Den 4 juli 1981 kommenterade New York Times att något särskilt höll på att hända: »Rare cancer seen in 41 homosexuals«. Det var en cancer som ofta misstogs för blåmärken, som till synes satt i huden men snart trängde sig djupare, ned till lungor, lever och mjälte. Det var Kaposis sarkom. Dödligheten var hög. New York Times kommenterade i sin artikel att man inte visste vad cancern berodde på. Man konstaterade att flera av de drabbade hade ett mycket aktivt sexualliv (»as many as 10 sexual encounters each night up to four times a week«), men också att flera av de drabbade använt droger för att förhöja den sexuella njutningen. Kaposis sarkom var en ovanlig cancer. Det här var en cancerform, som brukade drabba mindre än en amerikan per miljonen, och nu rapporterade New York University Medical Centre att de diagnostiserat 18 fall, alla unga homosexuella män.
Men även förekomsten av protozoo-infektioner och Pneumocystis carinii (numera P jiroveci) exploderade. Man började tala om GRID »gay-related immune deficiency syndrome«.
I juli 1982 hade CDC, (Centre for Disease Control), registrerat 452 fall av aids. En femtedel av dessa hävdade dock bestämt att de inte var homosexuella. Även om en del av dem faktiskt inte var det, så stod det klart att det fanns minst ytterligare två drabbade subgrupper: de intravenösa drogmissbrukarna och heterosexuella män från Haiti. Precis när CDC var på väg att informera om dessa två riskgrupper identifierades en man med hemofili och aids, och så en andra patient som också fått regelbundna blodtransfusioner. Aids kunde smitta via blod!
I brist på botemedel handlade mycket i kampen mot aids om rådgivning. Mycket av den ägnades åt »säkert sex«, och att minska »antalet partner«. Tyvärr såg många homosexuella detta råd som ett ytterligare fördömande av deras sexualitet och inte som ett tecken på att vården och myndigheterna verkligen brydde sig om deras hälsa. Initialt var många skeptiska till att smittan spreds mellan människor. Beviset kom i en artikel i American Journal of Medicine, där flygvärden Gaetan Dugas kunde länkas till ett antal fall på olika platser i USA (Dugas skildras också i filmen »And the band played on«, men framställdes där felaktigt som en sociopat). Dugas betraktades av många som »det första fallet« av aids/hiv i Nordamerika eftersom han i artikeln kallades för »patient O«, vilket tolkades som »patient zero«, men i själva verket stod »o« i artikeln för »out-of-California« eftersom han, till skillnad från flera som smittats av honom, inte själv kom från Kalifornien. (Observera dock att Dugas inte var det första aids-fallet i USA.)
1983 satte tidskriften Newsweek första gången aids på förstasidan. Det var två män från San Francisco som fick illustrera storyn, men fortfarande duckade pressen för deras faktiska relation – i reportaget framställdes de som »vänner«, när de i själva verket var ett par. Först 1985, när det kom fram att Rock Hudson, skådespelare och vän med presidentparet Reagan, hade aids blev en större del av den amerikanska
allmänheten medveten om sjukdomen.
I Sverige spelade modedesignern Sighsten Herrgård samma roll.
Epidemin till trots, uteblev de stora satsningarna på aids hos amerikanska myndigheter. I stället samlade homosexuella själva in pengar till forskning. Samtidigt utspelade sig den legendariska kapplöpningen om hiv-viruset* mellan amerikanen Robert Gallo och fransmannen Luc Montaigner. Gallo, som upptäckt det första humana retroviruset och visat att det orsakade en viss form av leukemi, förstod så småningom att Montaigner upptäckt det faktiska hiv-viruset, men försökte länge mörka fransmannens upptäckt. Först i och med att Nobelkommittén 2008 gav Montaigner och inte Gallo, priset i medicin eller fysiologi sattes en punkt för diskussionerna om vem som verkligen upptäckte hiv-viruset.
Intresset för att finna mediciner mot aids var svagt i läkemedelsindustrin. Även om aids slog oerhört hårt mot en viss grupp så var antalet sjuka alltför litet (i USA) för att det skulle berättiga stora investeringar. Det enda företag som var villigt att ta risken var Burroughs Wellcome. National Cancer Institute (NCI) kom överens med företaget: om de bara identifierade en molekyl som skulle kunna fungera skulle NCI genomföra de kliniska prövningarna och via skattemedel finansiera den fortsatta utvecklingen av läkemedlet. Efter mycket testande hittade så företaget azidotymidin, mer känt under namnet AZT, en förening som tagits fram redan 1964 men då mot cancer. AZT var ett genombrott.
Under den andra halvan av 80-talet tog kända aktivistorganisationer som ACT UP en allt större roll i debatten och i samhället. På olika sätt försökte homosexuella få gehör för sina behov. En av måltavlorna var läkemedelsbolaget Burroughs Wellcome, som tog hutlöst betalt för AZT och vägrade sänka sina priser. Ett par aktivister lyckades smita in på New York-börsen, kedjade fast sig och hissade ned ett anslag »sälj Wellcome« (de kastade dessutom ut falska sedlar i börssalen, en hyllning till den tidigare aktivisten Abbie Hoffman som protesterat mot Vietnamkriget). Hela spektaklet fotograferades, och genom ett system av löpare transporterades sedan filmerna till nyhetsbyrån AP, som framkallade bilderna och visade dem i närmast realtid. Andra aktioner var så kallade »kiss-ins« där man kysstes på betydelsefulla platser, till exempel vid det demokratiska partiets konvent, och satte upp klistermärken med en rosa triangel och texten »silence = death« på. Aktivister lyckades också ta sig in på Burroughs Wellcomes högkvarter och kedja fast sig.
Trots tusentals döda, inklusive presidentens vän Rock Hudson, vägrade president Ronald Reagan att offentligt uttala ordet aids. Först 1987 tillsatte han en aidskommission (och började använda ordet aids), men kommissionen bestod av experter varav flera, inklusive ordföranden, medgav att de aldrig arbetat med aids. En annan kommissionär hade tidigare hävdat att aidssjuka hängav sig åt »blod-terrorism«. Trots mycket låga förväntningar på kommissionen från de aidssjuka levererade den till slut 576 rekommendationer, inklusive en tredubblad satsning på aidsforskning, och krävde att diskriminering mot hiv-positiva skulle upphöra. Inte nog med det: USA:s »surgeon general« (försteläkare) gick emot Reagans inre krets och skickade ut en broschyr om aids till alla hushåll i hela USA (!) i vilken han uppmanade alla att visa medlidande med de aidssjuka. Gradvis förbättrades både kunskapen om hiv/aids och själva vården. Men priset för samhällets senfärdighet var högt.
Sammanlagt dog 100 000 New York-bor av aids.
* Ludvigsson JF. Tjuvknep i jakten på dödsviruset. Svenska Dagbladet. 1 dec 2006.
