Framlidne psykiatriprofessorn i Malmö Lennart Kaij såg gärna att utbildningsläkarna läste en del skönlitteratur, exempelvis »Ivan Iljitjs död« och »Kejsarn av Portugallien«. Med utgångspunkt i texterna drogs paralleller till patientarbetet. I början av 80-talet var jag psykologkandidat på psykiatriska kliniken och lät mig på håll inspireras. Lennart Kaij var även, i linje med sin helhetssyn på människan, intresserad av att samarbeta med barnpsykiatrin (BUP).

På BUP Akut i Malmö händer det i dag att vi med utbildningsläkarna ser en film med efterföljande diskussion. Vilka jämförelser kan man göra mellan dikten och våra patienters öden? Hur hade vi bedömt individen om han eller hon sökt hjälp här i huset? Vilket budskap kan vi ta med oss? Nyligen såg vi filmen »Döda poeters sällskap« och blev gripna när Todd Anderson, en av karaktärerna, i slutscenen kliver upp på bänken och till avskedade läraren mr Keating ropar: »O Captain, my Captain!«

Läraren John Keating kunde förlösa några av sina hemifrån hårt hållna ele­ver, injicera dem med mod: exempelvis Neil, som euforisk förfalskade sin pappas namnteckning för att få möjlighet att spela teater, och så Todd som under vånda ställde sig upp och spontandiktade inför klasskamraterna. När applåderna tystnat tittade mr Keating på honom: »Don’t you forget this.«

Handlade Mr Keatings undervisning om en missriktad protest mot ett eget förflutet? Frågan sprang i dagen när han efter premiären på »En midsommarnattsdröm«, med Neil i rollen som Puck, mötte Neils rasande pappa som kommit för att hämta sin son. En av klasskamraterna försökte ingripa: »Mr Perry, come on!« Mr Keating vände sig mot kamraten: »Gör det inte värre än vad det redan är«. 

När bilen rullade ut från trottoarkanten visste Neil att han hemma i faderns arbetsrum skulle tvingas ner på knä.

Efter Neil Perrys suicid avskedades mr Keating från Welton Academy. Eleverna tvingades av rektor i närvaro av föräldrar signera ett dokument om missförhållanden relaterade till mr Keatings pedagogik som uppmuntrade den fria tanken, en idé som utmanade skolans valspråk: »Tradition, honor, discipline, excellence«.

Orsakade mr Keating Neil Perrys död? Nej, det gjorde han inte. Neils oresonlige pappa? Nej. Den hukande mamman? Nej, inte heller hon. Vapenlobbyn? Nej. Neil sköt sig för att han lämnades ensam i mörkret.

Vad kan vi inom barnpsykiatrin lära av mr Keating? Well, underskatta aldrig kraften hos en pappa som är rädd för att skämmas över sin son. Eller: om du i en ung män­niska tänder en låga måste du se till att den fortsätter brinna. Det behöver såklart inte handla om att uppmuntra ett konstnärligt intresse utan kan även röra sig om att komma ut som gay, berätta om ett övergrepp eller diskutera en pappas drickande och våldsamheter när dörren till trapphuset stängts. 

Lika roligt som det är att hjälpa en ungdom att hitta stigen som ropar efter hans eller hennes steg, lika viktigt är det att undersöka kvaliteten på det sociala sammanhang ungdomen befinner sig i. Vilka motkrafter till mörkret står att finna? En genomgång av tonåringens skydds- re­spektive riskfaktorer är alltid påkallad. 

Faktorerna måste viktas, inte endast jämföras numeriskt. Således kan riskfaktorn en oresonlig pappa trumfa över en handfull hyggliga skyddsfaktorer som exempelvis härliga kompisar, en spännande lärare, social kompetens, studiebegåvning, ett genuint teaterintresse …

Det är ett högriskprojekt att tända ett hopp hos en ung människa om inte föräldrarna är med på noterna, i synnerhet om det inte finns en räddare i nöden som kan gripa in när marginalerna suddas ut. 

Hade Neils liv gått att rädda? Varför inte undersöka saken genom ett besök på Welton Academy?

Hemkomna undrar ni kanske om vi kan rekommendera någon ytterligare film med paralleller till barn- och ungdomspsykiatrin. Det gör vi genom illustrationerna här intill, signerade AT-läkaren och tecknaren Klara Suneson. De rätta svaren, titlarna på filmerna, finner ni i bildtexterna.

När jag häromdagen pratade med en av Lennart Kaijs kollegor framkom att professor Kaij på 70- och 80-talet inte bara diskuterat Lagerlöf och Tolstoj med de yngre kollegorna. 1975 tog han med dem till Stadsteatern i Malmö och såg »Gökboet« med efterföljande diskussion. Vid ett annat tillfälle dryftade han Luis Buñuels »Belle de jour« med kollegorna. Lennart Kaij förstod att konsten med sina drabbade karaktärer kan addera något till psykiatrins curriculum och skred till verket; »O Captain …«.