Vid sekelskiftet 1900 började tuberkulosvården i Sverige ta form efter diskussioner i Svenska läkaresällskapet. De utmynnade i uttalanden om bland annat smittsamhet och behovet av dietär/hygienisk behandling på särskilda vård­anstalter, det vill säga sanatorier (latinets sanare, bota). En tuberkuloslag instiftades 1904 och dispensärverksamhet infördes (latinets dispensare, utdela läkemedel). Mörsils sanatorium i Jämtland (1891) brukar räknas som det första. Därefter följde jubileumssanatorierna Hålahult i Närke, Österås i Ångermanland och Hässleby i Småland. Spenshult i Halland tillkom ­senare.

Jubileumsfonden 1897 var svenska ­folkets penninginsamling till minne av Oskar II:s 25 år som regent. Kungens vilja var att fondmedel skulle användas till att bekämpa tuberkulos genom inrättande av  sanatorier för mindre bemedlade patienter. Svenska nationalföreningen mot tuberkulos, som bildades 1904, bidrog till utbyggnaden av dessa folksanatorier och till nationell upplysning om tbc. Genom riksdagsbeslut 1908–1909 fick landstingen dessutom ansvar för byggandet av läns­sanatorier. 

Placeringen av sanatorierna föregicks av noggrann planering avseende luftens kvalitet, av deras skyddade läge samt bra kommunikationer. Huvudsyftet var vård av potentiellt botbara patienter och att isolera smittsamma fall samt att utbilda patienterna i hygien och smittskydd.

Ett i den långa raden av efterföljande sanatorier, Kolmårdssanatoriet, öppnades den 25 april 1918 för 186 patienter fördelade mellan Östergötlands läns landsting och Norrköpings stad, som inte tillhörde landstinget. Vid denna tid fick landets större städer själva ansvara för sjukvården. En kommitté hade arbetat med förberedelserna i sex år. 

Man valde slutligen, till lokalbefolkningens bestörtning, att placera sanatoriet i närheten av Krokek vid Bråvikens norra strand där luften, det skyddade läget och närheten till järnvägsstation uppfyllde kraven. Sjuksalarna i tre våningar var riktade mot söder. Den 120 meter långa fasaden saknar entré. Det var brukligt att den var diskret placerad för att inte störa patienter eller nyanlända. I ytterändarna finns ligghallar i form av balkonger för sammanlagt 60 patienter. I öster fanns ytterligare en ligghall med 70 platser, som numera är riven. Det fanns även röntgenutrustning, operationssal, laboratorium, panncentral, svinhus, stall, personalbostäder samt hus för obduktion.

Färskvatten erhölls genom rening av vatten från den intilliggande Torsjön, medan avloppsvattnet orenat fick flöda ut i Bråviken. En reningsanläggning kom i bruk först 1947.

Ett reportage i Östergötlands Dagblad avslutas med »Det blir ett ståtligt monument, vackert vittnande om de uppoffringar och de ansträngningar som göras i kampen mot den fruktade folkfienden tuberkulosen«. 

I tidningen Morgonbris återges ett besök i »det stora vita huset i Kolmårdsskogen«. Byggnadens dåtida imponerande intryck återspeglas i flera tidningsartiklar genom åren.

Den förste överläkaren hette Emmerik Danielsson. Den första inskrivna patienten var en 18-årig kvinna från Linköping med förnamnet Vitalia. Hon led av ökande trötthet, feber och torrhosta. Hennes vikt vid ankomsten var 41,6 kg. Hon skrevs efter 8 månader ut som oförbättrad, fortfarande febril, sputumpositiv och med obetydlig viktuppgång. Under första årets åtta månader togs 95 män och 81 kvinnor in. Av dessa var cirka hälften intagna för förstagångsvård av sin lungtuberkulos, och 14 respektive 3 avled. Medelvårdtiden för de utskrivna var 155 dagar. 

Om man ser verksamheten som etablerad efter drygt 2,5 år och jämför dödstalet 31 patienter år 1920 med tre jämnstora sanatorier såsom Kålltorp (Göteborgs stad), Stora Ekeberg (Skaraborgs län) och Högbo (Kopparbergs län) är dödstalen 38, 47 respektive 44. Tidigare fanns Stratomta sanatorium och tuberkulospaviljongen vid Linköpings lasarett samt Trozellisjukhuset i Norrköping för tuberkulosvård i Östergötland.

Året 1918 intogs 11 028 vuxna patienter på landets sanatorier, varav 6 840 avled. Många av dem var i arbetsför ålder. Som mest rymde Kolmårdssanatoriet 228 (ibland nämns siffran 234) patienter och en centraldispensär. Kungliga medicinal­styrelsen gjorde 1954 en inspektion med följande omdöme: »Sanatoriet gav genomgående intryck av god ordning och snygghet. Sjukvården synes bedrivas med stor omsorg.«

Tuberkulos har ofta förknippats med armod, trångboddhet och undernäring. År 1918 tillkom en ny fattigvårdslag som medförde att man införde ålderdomshem. Året var omvälvande – främst med tanke på första världskrigets slut och spanska sjukan, som detta år krävde över 27 000 liv i Sverige. Bland patienterna på Kolmårdssanatoriet detta år angavs 17 fall av influensa, varav 3 avled, och 8 fall av spanska sjukan, varav 7 avled – de flesta med komplicerande pneumoni. 

Som en effekt av kriget rådde brist på livsmedel, bränsle och kläder. Dessutom var det kallt och skördarna dåliga. I Kolmårdssanatoriets årsredovisning 1918 påtalas bristen på mat som en begränsande faktor för verksamhetens omfattning. And­ra tragedier var tågolyckan vid Getå invid Bråviken nära sanatoriet och ångfartyget Per Brahes förlisning på Vättern. Årsberättelsen anger att en av sanatoriets patienter fanns bland de 42 som omkom vid tågolyckan i Getå.

Antalet platser kom så småningom att minska, och 1962 ändrades namnet till Kolmårdssjukhuset som följd av att antalet fall av tuberkulos minskade. År 1978 överfördes lungsjukvården till dåvarande Regionsjukhuset Linköping.  Annan lungsjukvård kombinerades med långvårdsplatser och 1983 inrättades en vårdcentral samt sjukhemsplatser i sanatoriebyggnaden. Även dessa verksamheter flyttades så småningom, och byggnaden var sedan tom en tid. Efter upprustning 2004 fungerar den i dag som fångvårdsanstalt.

Tuberkulossjukdomen är sedan antiken känd under den grekiska benämningen ftis, på äldre svenska tvinsot och tärsot. Dagens benämning, tuberkulos, lanserades först 1834 av Johann Lukas Schönlein. Tuberkelbacillen, senare benämnd Mycobacterium tuberculosis, beskrevs av Robert Koch 1882. Upptäckten väckte hopp om snabb utveckling av läkemedel mot tuberkulos, vilket dock kom att dröja fram till 1940-talets slut. Fram till dess gällde sanatorievård med sol- eller konstljus, frisk luft, vila i form av liggkurer (härdning) samt näringsrik mat (gödkur).

Liksom andra sanatorier hade Kolmårdsanläggningen strikta levnadsregler för patienterna. Det var brukligt att en av dagens liggkurer skulle utgöras av tysta timmen då patienterna inte fick samtala med varandra. Vikten av frisk luft framgår av att fönstren till vårdsalarna kunde vara öppna även under kalla perioder och att fårskinnspåsar anskaffades till ligghallarna. Alla patienter hade spottflaskor för att inte sprida bakterier genom upphostningar. Flaskorna skulle rengöras och innehållet destrueras i en sputumkokare, ett föga avundsvärt arbete.

I ett direktionsprotokoll från Kolmårdssanatoriet 1954 framgår svårigheten att rekrytera personal för denna uppgift, trots 75 öres lönetillägg per dag. Att en tidigare anställd som utfört denna uppgift vårdats för arbetsrelaterad tuberkulos underlättade inte situationen. Tidigare genom åren hade ytterligare anställda smittats.

Så kallad kollapsterapi användes särskilt i samband med kaverner i lungorna för att hindra tillväxten av bakterierna genom sammanpressning av de sjukaste lungdelarna. Den vanligaste metoden var pneumotorax enligt Forlanini med injektion av kvävgas i lungsäcken – att bli »gasad«, enligt patienterna. 

Andra alternativ var torakoplastik eller »bening«, det vill säga permanent volymminskning av de sjuka lungpartierna genom omfattande och missprydande revbensresektioner. Ibland användes en plomb innehållande olja, fett eller muskel. En ovanligare form av kollapsterapi var pneumoperitoneum, ibland kombinerad med paralys av frenikusnerven vid angrepp av basala lungdelar. 

Det fanns även speciella sjukhusavdelningar runt om i landet avsedda för tuberkuloskirurgi inklusive led- och skelettuberkulos. Ljusterapi med särskilda båglampor enligt Finsens metod användes för hudtuberkulos.

På Kolmårdssanatoriet utfördes ljusbehandling, pleuratappningar, pneumotoraxanläggning eller avveckling genom tömning, pneumoperitoneum, avskärning av frenikusnerven och ingrepp vid larynxtuberkulos. År 1954 gjordes en omfattande modernisering efter ritningar av Herbert Brunskog, vilket innebar en ny operationsavdelning och plan för barnavdelning med skolundervisning. Den ledande toraxkirurgen var Harald Janson. Den förste sanatorieöverläkaren efterträddes 1928 av Paul Bergstrand, som även var sjukvårdspolitiskt verksam. Den siste överläkaren mellan 1952 och 1976 var Ing­var Ståhle. Han var vetenskapligt aktiv och utvecklade verksamheten till en modern lungklinik.

Sanatorieepoken varade i cirka 100 år, från Hermann Brehmers första byggnad i Görbersdorf, Schlesien, på 1850-talet, till införandet av effektiva läkemedel mot tbc strax efter andra världskrigets slut. De första läkemedlen var streptomycin, PAS (paraaminosalicylsyra) och INH (isoniazid). Man upptäckte snabbt risken för resistens om inte kombinationsbehandling gavs.

Med allt bättre social standard minskade successivt tuberkulosen i framför allt industriländerna. Globalt är dock läget ett annat: enligt WHO:s statistik insjuknade cirka 10 miljoner människor i tuberkulos under 2017 och 1,6 miljoner dog. I Sverige registrerades 533 fall av Folkhälsomyndigheten 2017,  varav 14 dödsfall relaterade till sjukdomen, enligt Socialstyrelsens statistik.

Sanatorievårdens medicinska betydelse är svårvärderad eftersom det inte finns vetenskapliga undersökningar med moderna statistiska metoder.

I ett tidningsreportage 10 år efter Kolmårds­sanatoriets start framhöll överläkaren att den främsta behandlingen var injektion av kvävgas i lungsäcken. Vidare uttryckte han stor förhoppning om Calmettes vaccination av spädbarn mot tbc. Allmän vaccination av nyfödda infördes i Sverige under 1940-talet och fortsatte fram till 1975, varefter endast riskgrupper vaccineras. 

Man har även betonat vikten av sociala reformer, med en förbättrad levnadsstandard, som en viktig orsak till minskat sjukantal innan effektiva läkemedel kom i bruk. En positiv faktor var att många smittsamma fall isolerades från samhället. Det finns fortfarande enstaka patienter med resttillstånd efter kollapsterapi, anhöriga som hört berättelser från sanatorietiden och beskrivningar i romanform.

Fotnot: Följande personer har bidragit med ovärderlig hjälp: Margaretha Rehnberg och Henrik Lind, Regionarkivet i Östergötland, samt Anders Åklint, Norrköpings stadsbibliotek.