Jag skulle aldrig ha hört talas om munken, läkaren, författaren och prästen François Rabelais [1] om jag inte hade gått i Collège Rabelais i den lilla staden Chinon i Frankrike vintern 1955–56 för språk- och kulturstudier. I våras gjorde jag ett återbesök för att se tillbaka på mitt liv och för att få ett grepp om den gamle kollegan från 1500-talet – och om den sjukvård som han bedrev. 

Chinon var en betydelsefull plats för Frankrike och England på medeltiden.  Rikard Lejonhjärta låg här på »lit de parade« 1199, och Jeanne d’Arc övertalade 1429 Karl VII att ge henne en armé för att driva ut engelsmännen. Rabelais föddes här cirka 1483 in i renässansen – en revolution mot rådande sanningar, regler och lagar.

Rabelais studerade det mesta, till slut i Montpellier. Hans hjälte Pantagruel fann där »mycket goda viner från Mirevaulx och glatt sällskap. Han gjorde sig redo att läsa medicin, men bedömde att verksamheten var alltför obehaglig och att läkarna luktade lavemang som gamla djävlar« [2]. Rabelais avlade dock 1530 examen i medicin – »kronan på en encyklopedisk utbildning« [3]. Utbildningen var rent boklig. 1532 kom han till Lyon och arbetade med tryckarna Gryphe och Dolet. Han översatte Hippokrates och Galenos till latin.

Han blev läkare på sjukhuset HÔtel Dieu efter en offentlig dissektion av en nyligen hängd person, som då blev en välkänd person – till skillnad från tidigare. Tjugo nunnor vårdade i 74 sängar 150–200 patienter – fattiga, med syfilis (vid denna tid en rätt ny, men spridd sjukdom) eller gikt, ibland före detta prostituerade. Hungersnöd och pest förekom. Rum fanns för havande kvinnor och för övergivna barn under 7 år.

Rabelais var engagerad i sina patienter och på så sätt en god läkare – oavsett vilka behandlingsmetoder han i övrigt kan ha använt. Han höll uppskattade föreläsningar.

Men störst uppmärksamhet fick han för sina fantasifulla och skojfriska romaner om jättarna i folkloren, Pantagruel (1532) och Gargantua (1534) och deras leverne i trakten av Chinon. Den första »såldes mer på några månader än biblar på nio år« [2]. Språket är sprudlande och mustigt, fyllt av ord inlånade från alla håll, av liknelser och av nybildningar. Rabelais språk påverkade utvecklingen av franskan som 1539 blev enda administrativa språket efter latinet. Rabelais ska ha infört cirka 800 nya ord, till exempel atletisk, celeber, exkrementer, geni, panik, kvintessens, sarkasm och torticollis. Talesätt som »kläderna gör inte munken« och »aptiten kommer me­dan man äter« tillskrivs Rabelais.  

Böckerna är fyllda med burleska beskrivningar av förstenade, skolastiska teologer, domare och militärer. I ett företal läser man: »Det är eder, högtberömda supbröder och mycket aktningsvärda syfilitiker, och inga andra, som jag tillägnar denna bok« [4]. En präst beskrivs som »insvept i sin överrock, lik en härfågel med sin fjädertofs och mycket väl säkerställd mot dålig andedräkt genom rikligt inmundigande av druvsaft« [4].

Det teologiska Collège de Sorbonne brännmärkte böckerna. Rabelais fann för gott att försvinna några månader. Ett annat skäl till detta ska ha varit av amorös karaktär. Rabelais fick en son, som dock avled vid 2 års ålder. Han hade redan två barn i Paris men hade inga tankar på att lämna celibatet för giftermål. 1534 utsågs en efterträdare till honom på sjukhuset [5].

Tryckaren Dolet fängslades flera gånger. 1546 hängdes han och brändes på bål i Paris med sina böcker. Sorbonne hade funnit att han gjort sig skyldig till förnekelse av själens odödlighet.

1537 blev Rabelais medicine doktori Montpellier. Han undervisade en kort tid som en av fyra professorer. 1533–1550 gav han ut almanackor – läkares monopol vid denna tid. Almanackorna innehöll ofta astrologiska förutsägelser, vilket Rabelais raljerade över. Han ansåg det vara en hädelse att tro att man kan förutse Guds beslut. 

På Rabelais födelsegård, La Devinière, finns ett fint museum. I en utställning jämförs kollegorna Rabelais och Nostradamus. Den senare vann framgångar med astrologiska, ofta mångtydiga, profetior. 1940 ska han ha använts av tyska Luft­waffe.

Rabelais hade betydelsefullt stöd från högsta nivå: av Jean du Bellay, sedermera kardinal i Paris, dennes broder guvernören Guillaume du Bellay samt av Frans I. Han följde med kardinalen som läkare/sek­reterare till Rom 1534, 1535–36 och 1548–49 och gav ut ett verk om Roms arkitektur.

Rabelais fick 1543 den kungliga utmärkelsen »Maitre de requètes du Roi«. Sorbonne var dock inflytelserikt och gillade inte Rabelais. 1545 flydde han till Metz som stadsläkare, vårdade fattiga och organiserade insatser vid epidemier.

1551 fick han tjänst som präst i Meudon nära Paris. Han avled den 9 april 1553 och begravdes på Saint-Paul-kyrkogården. När denna togs bort på 1800-talet hamnade kvarlevorna i katakomberna. Chinon gjorde inte anspråk på att återfå resterna av sin store son.

Den ryske filosofen Michail Bachtin, som skrev en avhandling på 1940-talet om Rabelais och skrattets historia [6], poängterar Rabelais roll i en folklig tradition av karnevaler där man för någon dag får vända saker på ända och gyckla med överheten. Detta ansågs vara en nyttig ventil. Man kan jämföra med dagens bruk av sociala medier [7]. I anmälan av Bachtins verk [8] påpekas dock att referenser saknas om karnevalers betydelse i medel­tida samhällen. Bachtin ser Rabelais som en folklig författare. Rabelais var väl insatt i en äldre tradition av utlevande gycklare i Dionysos/Bacchus anda och visste att Demokritos och Aristoteles ansåg det hälsosamt att vara glad. Hans metod att ifrågasätta företeelser i samhället och lyfta fram skrattets betydelse var ett självständigt verk med en mångfasetterad bakgrund.

François Rabelais har beskrivits som en encyklopediskt kunnig vetenskapsman, omtänksam, gycklande, försupen, hednisk, djupt troende. Hans kringflyttande kan tyda på att han var rotlös, men så gjorde man förr i Europa för att lära sig något. Han hade som frispråkig nytänkare skäl att vara försiktig med personalia. Han måste ha varit en kraftfull och målinriktad person med karisma, på en gång djärv och försiktig, säkert en sällskapsmänniska. Han hade kontakter med såväl de högsta som de lägsta i Frankrike. Han var munk, präst och ogift men fick tre barn. Deras mödrar är kända. Ett barnbarn blev författare.

Flera bilder finns föreställande Rabelais – de flesta gjorda av konstnärer som aldrig sett honom.

På sin tid, och i flera hundra år, var Rabelais av och till mycket känd och läst. På 1950-talet var han stor i Frankrike. På muséer i Chinon fann jag nya, populärt skrivna böcker om Rabelais. Ett imponerande antikvariat hade äldre handlingar om Rabelais, hans liv, verk och plats i fransk kultur.  

Rabelais skriver att det är tre faktorer som samverkade inom sjukvård: patienten, sjukdomen och läkaren. Han synes därmed avvisa inverkan av himlakroppar och gudar samt magisk influens. På annan plats skriver han dock att planeternas ställning är viktig vid val av behandling.

Rabelais tillskrivs konstruktionen av två kirurgiska instrument, en »glottotomon« för att stabilisera benbrott och en »syringotom« för fistelkirurgi – möjligen inspirerad av Galenos, som ska ha blivit mycket skicklig genom träning på sårade gladiatorer. Det är inte troligt att Rabelais använde instrumenten själv. Sådant skötte kirurgen/barberaren – dåtidens läkare var för fina.

Hippokrates och Galenos var viktiga för Rabelais. Han ifrågasatte inte teorierna om kroppsvätskor. Han bidrog till medicinsk utveckling med dissektioner – dåtidens metod att få ny kunskap.

Jag hittar inte uppgifter om vad dåtida läkare gjorde med patienterna. Varför fick man betalt? Svaret måste säga något om våra villkor i dag. Dåtidens utbildning var rent boklig. Hur ofta gav man över huvudtaget någon fysisk behandling? Räckte det med en seans, som gav en känsla av trygghet i en hotfull situation?

Teorier för val av behandling har ändrats under mitt yrkesliv. När jag läste på Karolinska institutet (KI) fram till 1964 var resonemang om farmakologiska processer grunden för val. Digitalis hade tre olika effekter på hjärtat som kunde utnyttjas mot olika symtom. En bra läkare hade god kontakt med patienter och följde upp hur det gick. Vid behov justerades doser och val av behandling.

Nu anses statistik från studier av behandling med läkemedel ge bäst evidens. Kontinuitet och kvalitet i kontakt har inte undersökts lika väl. Fokus är på signifikans i skillnad mellan grupper – mindre på klinisk relevans. »Number needed to treat« kan vara högt för en viss behandling – skäl att välja den kan ändå anses föreligga.

Vi kan lära av Rabelais sunda skepsis. Han var en sorts visselblåsare.

Rabelais litterära produktion är utförlig, han skriver konkret och gärna med grotesk touch om kroppsliga funktioner: äta, dricka, kopulera, fjärta, födas och dö. I en bataljscen beskriver han noggrant anato­min i de uppkomna skadorna. Här syns hans medicinska kunnande [9]. En viss objektifierande distans i beskrivningarna påminner om våra journaler.

P C Jersild inleder »Calvinols resa genom världen« med ett citat av Rabelais: »Vår världsbild är en skepparhistoria«.

Rabelais beskriver flera nära sammankopplade komponenter i en människa: kroppen och dess funktioner, moralen, andligheten, humöret. Även hembygden
får en plats. Skrattet är viktigt i sig – skrattet kommer före känslan att vara road, vilket tyder på en primär faktor i processen. Skrattet håller det onda och melankolin borta. »Agélaster« lider av sjukdomen att inte kunna skratta. Tveksamt om de är riktiga människor. »Patologiska skrattare« bör man akta sig för. De är egentligen agélaster [10].  

Rabelais säger att han skrivit berättelserna som botemedel och profylax mot sjukdom. Hjälpte hans hållning och goda humör patienter att se mindre allvarligt på sina symtom? Rabelais måste ha haft hög, om än lite speciell, status.

Intresset för kroppen har (enligt Bachtin) med inkarnationen att göra och innebär ett avvisande av dualism (här särskiljande av ande och materia). Det är dock oklart hur Rabelais ser på förhållandet kropp/själ. Han skriver: »Avsikten hos grundaren av denna mikrokosmos är att i den underhålla själen, vilken befinner sig här som gäst, ävensom själva livet. Livet ligger i blodet« [11].

Rabelais hade en positiv grundsyn på människan. Utan tvång i klostren skulle hon själv välja studieobjekt och utvecklas väl. Devisen för en skissad sådan inrättning, »Thélème« var »Gör vad du vill!«. Idrott hade stor plats. Kroppen var viktig – asketism skadlig. »Pantagruelism: en viss sinnets glättighet förbunden med förakt för tillfälliga små förtretligheter, att leva i fred och sämja, njutande av de tusen olika anledningar till glädje som livet bjuder« anbefalldes [12]. Munklöftet »kyskhet, fattigdom och lydnad« blev »lev som gift i rikedom och frihet!«

Rabelais började som munk och slutade som präst. Han hånade prelater men övergav inte sin religion – hur den nu kan ha sett ut.