Syfilis (lues eller »franska sjukan«) kom till Europa på 1500-talet. Tack vare penicillinet bromsades sjukdomens framfart efter andra världskriget, men efter millennieskiftet har antalet infektioner visat en ökande trend och utgör i dag ånyo ett högaktuellt folkhälsoproblem.

En av många som drabbats var den franske konstnären Paul Gauguin (1848–1903). Trots sjukdomen – som han led av under större delen av sitt liv – blev Gauguin en av de mest nyskapande inom den moderna konsten. Han var den före detta sjömannen som sadlade om till börsmäklare, politisk revolutionär och visionär konstnär.

Gauguin lär ha haft som valspråk »rätten att våga allt«. Tillsammans med van Gogh ville han revolutionera måleriet med en kraft och djärvhet som tidigare
gått förlorad. Före Picasso talade han om att respektera instinkten. Den sanne konstnären skulle släppa fram vilden inom sig. Det handlar om en målarstil, som inte bara vill provocera den borgerliga smaken utan också omvärdera det vedertagna skönhetsbegreppet.

Att temat fortfarande är i högsta grad relevant visar Millesgårdens stora satsning våren 2019 på de tyska expressionister som i likhet med Gauguin tidigare också har sökt sig till främmande kulturer: »Tillbaka till paradiset!«

Den fantastiska tavlan ovan kom till mot slutet av Gauguins liv och efter en längre tids arbetsoförmåga. Självmordet låg frestande nära. Men innan han tog det steget ville han göra ett sista mästerverk. Den väldiga tavlan, fyra meter lång och nästan två meter hög, blev klar på rekordtid. Med en av de smalaste penslarna skrev han i övre vänstra hörnet: »Varifrån kommer vi? Vilka är vi? Vart går vi?« [1].

Gauguin satsade här alla sina krafter på att skapa en bild av mänskligheten [2]. Konsthistorikern Ingo F Walther skriver att denna bild var det våldsamma konstnärliga dokument han ville kasta i ansiktet på omvärlden. Året var 1898. I ett brev till en vän förklarade Gauguin att tavlan var en meditation över födelse, liv och död, en Edens lustgård, inspirerad av maorisk mytologi, »figurerna som vandrande mot tiden, från döden till livet, invid kunskapens träd …«. Han har avstått från det konventionella kravet på begriplighet och har presenterat en vision av livet som en stor oförklarlig hemlighet [3].

Gauguin har här haft ambitionen att inkorporera alla sina centrala motiv. Den exceptionella målningen kan också ses som en hyllning till det utslocknade och till det som stulits från tahitierna och förvandlat dem till människor utan minne. »Innan jag dör«, skriver Gauguin, »har jag under fruktansvärda omständigheter lagt ner hela min energi här, en sådan smärtsam lidelse och en sådan klar och absolut vision, att livet självt träder fram« [4].

I exalterade ögonblick (här gjorde säkert också absinten sitt) kunde Gauguin hävda att konstens tragedi började när tavlor och skulpturer inte längre var en del av folkets liv, så som de hade varit i de tidigare civilisationerna, hos egyptierna, babylonierna, inkas och azteker, liksom på Tahiti.

Samtiden ställde sig avvisande till Gauguins vilja att återvända till det ursprungliga: primitiva kulturer, grottmänniskornas totempålar. Skulle detta vara konst? En som under senare år har velat uppmärksamma den franske målaren är emellertid Nobelpristagaren och författaren Mario Vargas Llosa. Med oöverträffad inlevelse beskriver Vargas Llosa de antagligen viktigaste drivkrafterna för konstnären, »som flydde den europeiska civilisationen på jakt efter en ren, ursprunglig värld, en värld som han hoppats finna vid Söderhavet« [5].

Gauguin var 35 år när han sade upp sig som börsmäklare för att bli konstnär. Han började teckna på lediga stunder, i smyg. Det var så det började. Men det var Manets »Olympia«, som förändrade hans liv (det berömda porträttet finns i dag att beskåda på Musée d’Orsay i Paris).

Vargas Llosa konstaterar att vid en ålder då man normalt redan fått sitt öde utstakat ändrade Gauguin sitt levnadssätt genom att byta ut sin välbärgade, disciplinerade rutintillvaro mot det där andra, ovissa, äventyrliga livet. I den värld dit han äntligen fick tillträde skulle livet vara ett kontinuerligt skapande.

Brytningen med de gamla banden hade utgjort det definitiva steget mot friheten,
och i längden gick det inte att klara dubbellivet. Hädanefter skulle han vara befriad från tidigare band, för en sann konstnär måste våga allt i sin strävan att skapa andra världar än den verkliga. Detta blev hans credo: att den västerländska konsten hade kommit att förfalla genom att avskilja sig från livets helhet.

Gauguin hade drömt om att komma ifrån den europeiska civilisationen för att bygga ett eget paradis av frihet och skönhet. Hemmet under palmerna skulle han kalla »Glädjehuset«. Line Clausen Pedersen skrev, apropå Köpenhamnsutställningen häromåret, att myt, fiktion, dröm och verklighet smälter samman i Gauguins konst, allt från hans tidiga år fram till hans död.

Besattheten av Söderhavet kan tolkas som uttryck för både dröm och vision; en sorts inre resor, som vi kan följa genom brev och andra litterära källor och via hans egna fotografier och samlade föremål [6].

Verkligheten visade sig vara en annan, där drömmarna snarare blev till mardrömmar. Han förföljdes av otur och hade ständiga ekonomiska problem. Tavlorna som skickades hem till Paris sålde dåligt (man kunde ju inte leva enbart på kokosnötter, mangofrukter och bananer, det enda som träden erbjöd gratis). Kyrkan och kolonisterna var inte heller att leka med – det fanns folk i uniform som hindrade människorna att leva fritt …

Spriten, drogerna och inte minst den onämnbara sjukdomen (syfilisen) gjorde Gauguin utslagen i förtid. Från 1903 gick det snabbt. Han blev nästan blind, fick ökande smärtor i benen, kände en tilltagande maktlöshet i sin situation, hade perioder av sinnesförvirring samt en hjärtinsufficiens, som till slut knäckte honom.

Ironiskt nog var han nu berömd ute i världen. Samlare och museér slogs om hans tavlor. Avslutningsvis kan jag inte låta bli att citera ett brev från den lokala katolska biskopen: »Det enda som är värt att notera på sistone här på ön är att en person vid namn Paul Gauguin hastigt har avlidit, en ryktbar konstnär, men en fiende till Gud och allt som är anständigt här på jorden.

Tio miljoner infekterade av syfilis i dag

Syfilis (lues) orsakas av spiroketen Treponema pallidum. Den primära överföringsvägen är sexuell kontakt. Vid primär syfilis uppstår vanligen ett hudsår. I sekundärstadiet får man diffusa utslag och eksem, medan tertiär syfilis ger neurologiska och/eller hjärt–kärlrelaterade skador.

Diagnosen ställs vanligtvis via blodtest men bakterierna kan också ses vid direkt mikroskopi. Man försökte tidigare bota syfilis med kvicksilver och senare Salvarsan, ett arsenikhaltigt preparat. Syfilis behandlas i dag med antibiotika, särskilt penicillin G. Effektiva vacciner saknas.

Över 10 miljoner människor antas vara infekterade med syfilis, merparten i låginkomstländer.