Hans Christian Jacobæus, som var professor i invärtes medi­cin på Serafimerlasarettet i Stockholm, publicerade 1910 en artikel med resultat från ett antal laparoskopier. Han förde in ett cystoskop genom bukväggen, fyllde buken med luft och kunde titta på bukorganen. Man får väl kalla ingreppen för diagnostiska laparoskopier. Han kunde till exempel dia­gnostisera levercirros, staslever, tuberkulös peritonit och maligna buktumörer.

Cystoskopet Jacobæus använde var ett så kallat Nitze-cystoskop, ursprungligen konstruerat av tysken Max Nitze 1879. Troakaren för att penetrera bukväggen var en specialbeställning från Stockholmsfirman Stille, som var den ledande tillverkaren av operationsinstrument i Sverige. Redan 1901 hade tysken Georg Kelling hållit ett föredrag i Hamburg om sina laparoskopiförsök på hund, men om detta var Jacobæus ovetande. När Jacobæus artikel kommit ut blev Kelling upprörd och meddelade att han dessutom skulle ha gjort laparoskopier på människor. Om det stämmer vet man inte, i alla fall kunde han inte belägga det, och inget hade blivit publicerat.

Jacobæus skrev 1912 en artikel i Svenska läkaresällskapets tidskrift Hygiea där han redovisade 108 laparoskopier och kommenterade Kellings föredrag från 1901 på följande vis: »Af föredraget framgår, att prof. Kelling hade insett den praktiska användbarheten af en dylik metod. Trots detta har ej följt någon publikation under alla dessa år förr än i genmälet mot mig. I det sistnämnda omnämnas 2:ne undersökningar å människa med godt resultat. Af framställningen följer dock ej, att de äro utförda före mina undersökningar. Någon praktisk nytta hade Kelling i alla händelser ej påvisat hos denna metod.«

Så Jacobæus får kvarstå som den förste som publicerat laparoskopier på män­ni­ska utförda med den metod som än i dag används. I USA har man lyft fram amerikanen Moses Bernheim som den förste, men han publicerade sig först 1911. Ska man vara lite ironisk kan man säga att Bernheim var den förste i världen i USA.

Jacobæus slutade så småningom med laparoskopier och koncentrerade sig på torakoskopier: han förde in ett cystoskop mellan revbenen på patienten och kunde granska lungytan och också bränna sammanlödningar mellan lungan och insidan av bröstkorgsväggen. Han dog 1937 i hjärtinfarkt efter ett lärarmöte på Karolinska institutet. Den gamle medicin­professorn Israel Holmgren hade pensione­rats och en ny skulle tillsättas. Den mest kompetenta var en kvinna, Nanna Svartz, men flera i lärarkollegiet tyckte att det var olämpligt med en kvinnlig professor. Jacobæus blev mycket upprörd och försvarade Nanna Svartz, som till slut fick tjänsten. Efter mötet dog han.

Kelling dog i februari 1945 i den engels­ka bombningen av Dresden, 79 år gammal. Han förintades i den eldstorm som bombningen gav upphov till.

Nu kommer vi till Dimitrij Oskarovij Ott. Han föddes 1855 i Ryssland på det gods i Kaluga som hans föräldrar ägde. Familjen var av aristokratisk, inflytelserik tysktalande överklass. Han läste medicin i Sankt Petersburg. När han 1879 var färdig med studierna gjorde han en »grand tour« genom Europa och besökte och arbetade hos Charcot i Paris, Lister i London, Langenbeck i Berlin, Billroth i Wien och Heidenhain i Breslau, som då hade ett av Tysklands bästa universitetssjukhus (i dag ligger staden i Polen och heter Wrocław). Ott besökte således Europas dåvarande stora namn. 1889 blev han professor i gynekologi i Sankt Petersburg och byggde upp en gynekologisk klinik som blev den ledande i Ryssland. Han blev också kejserlig hovgynekolog.

1902 publicerade han en metod att granska bukhålan som han kallade ventroskopi. Han gjorde en liten incision högt upp i bakre vaginalväggen och kunde sedan dissekera sig upp i fri bukhåla. Patienten låg i ett extremt Trendelenburg­läge, ungefär som patienterna ligger vid dagens robotprostatektomier, det vill säga med benen i vädret (se bild här intill). 

När Ott kommit in i bukhålan kunde han vidga öppningen med hakar. Han kunde fylla buken med luft och han hade konstruerat en specialgjord lampa som infördes genom öppningen och som lyste upp bukhålan.

Ott hade en omfattande klinisk verksamhet, och redan 1903 kunde han i en utförligare artikel redovisa resultaten från 606 patienter. Han såg ingreppet som ett alternativ till att laparotomera (öppna bukhålan) vid oklara bukfall. Mortaliteten av ingreppet var drygt 2 procent. Det kan vi i dag tycka var mycket, men alternativet laparotomi hade en dödlighet på 11 procent!

1909 hade Ott gjort 1 010 ingrepp och mortaliteten var nu nere i 1,5 procent. I artikeln beskriver han att han med en observationstid på bara 3 till 5 minuter per patient hade diagnostiserat 64 utomkvedshavandeskap (extra uterina graviditeter), 60 njurbäckeninflammationer, 15 adherensbukar, två vandrande njurar 

och ett antal kolecystiter. Han gjorde dessutom via sin vaginala approach tre appendektomier; alltså var han – vad som än påstås – den förste i världen att göra appendektomier »laparoskopiskt«. Annars verkar tysken Kurt Semm vara den som normalt fått äran att vara den första; han började göra laparoskopiska appendektomier 1980.

Ott gav sig också på svårare operationer. Bilden ovan till vänster visar hur det såg ut genom öppningen i vagina efter att han tagit bort uterus och vänster äggstock och äggledare. Historieskrivningen är annars att amerikanen Harry Reich skulle varit den förste i världen som gjort en laparo­skopisk hysterektomi, och det så sent som 1988. Detta visar, tycker jag, att om man är tillräckligt långt före sin tid så blir man bortglömd.

Varför dog Otts metod ut? Han hade stora patientserier och publicerade sig i välrenommerade tyska tidskrifter. En bidragande faktor var väl utbrottet av första världskriget (1914–1918). En annan var, kan man gissa, kommunisternas maktövertagande 1917. Dessutom fick Ott ett slaganfall 1915. Hans artiklar har återupptäckts av den tyske urologen Hatzinger (se referenslistan). Att Ott annars inte uppmärksammas mer i dag beror, tror jag, på att dagens medicinska trendsättare och historieskrivare oftast är från USA, och för dem räknas bara engelskspråkiga artiklar – de kan nämligen inte läsa något annat.

Som adlig levde Ott tämligen farligt under revolutionen och fick hålla sig undan i Kaukasus till 1921. Först då vågade han sig tillbaka till Sankt Petersburg. Hans klinik var nu plundrad och förstörd. Trots sviterna av slaganfallet lyckades han bygga upp kliniken igen. Han arbetade där till sin död 1929. Kliniken lever kvar än i dag. Det engelska namnet är »D O Ott Research Institute of Obstetrics and Gynecology«.

Kan man kalla Otts ingrepp för laparo­skopiska? Om man med laparoskopi me­nar titthålskirurgi så var de definitivt laparoskopiska, och Ott var den förste laparoskopisten. Om kravet för att ett ingrepp ska betraktas som laparoskopiskt innefattar användandet av en tub med optik att titta genom så var hans ingrepp inte laparoskopiska. Då kvarstår den svenske invärtesmedicinaren Hans Christian Jaco­bæus som världens första laparoskopist.