Vi kliver av Waxholmsbåten vid den enkla ångbåtsbryggan på Stora Kalholmen i Stockholms mellersta skärgård. Efter en kort promenad genom torrt blåbärsris skymtar en lagunliknande vik genom tallskogen. På en granitklippa ligger en rödmålad skärgårdsvilla från 1912. Villan ritades av arkitekten Thor Thorén på uppdrag av Anshelm Larsson, en öron-, näs- och halsläkare som var prins Wilhelms livmedikus. I början av 1900-talet köpte han Stora och Lilla Kalholmen med de kringliggande skären Brunskär och Huvudholmarna.
Under första världskriget användes den skyddade viken av marinens torpedbåtar.
Man kan tänka sig att det var Anshelm Larsson som tipsade prins Wilhelm, som var fartygschef på torpedbåten »Castor« under kriget, om gömstället.
Nu ligger fritidsbåtar tätt förtöjda nedanför huset. Om somrarna är Kalholmarna ett populärt stopp för båtfolket. En ung flicka glider lojt fram på en uppblåsbar flotte med näsan mot vattenytan, och i fiket »Livmedikus« går glassarna raskt åt. Stora och Lilla Kalholmen ingår i dag i det stora naturreservatet Hjälmö-Lådna, som ägs av Skärgårdsstiftelsen, och Anshelm Larssons hus är skärgårdens äldsta vandrarhem.
Vi får ett rum på övervåningen. Föreståndaren, ensamseglaren Eva Kullgren, hälsar oss med sin standardfras »välkommen till paradiset« och sätter upp myggfönster. Här är livet enkelt. Mat tar man med själv, vatten får man från brunnen och det är utedass som gäller.
På Anshelm Larssons tid var det ännu enklare. Då saknades elektricitet. Maten förvarades i jordkällare och isskåp. Isen sågades upp på vintern och stackades under sågspån i väntan på att doktorn skulle flytta ut till våren.
Om vintrarna bodde han i en våning vid Södermalmstorg i Stockholm, där han även hade sin läkarmottagning. Men från tidig vår till sen höst flyttade han ut i skärgården tillsammans med sin ett år äldre syster Maria Larsson. Syskonens mamma var också med de första somrarna tills hon dog 1929, 93 år gammal.
För att snabbt kunna ta sig till arbetet lät Anshelm Larsson bygga racerbåten »Fiorella« i hondurasmahogny. Den långsmala båten plöjde fram som en kniv på fjärden i 14 knop.
På vandrarhemmets undervåning finns ett svartvitt fotografi av doktorn. Han är klädd i en frack med ett flertal ordnar och medaljer på bröstet (under sitt liv tilldelades han bland annat Vasaorden och Nordstjärneorden).
Vem var han egentligen?
Förvånande få spår finns. Jag hittar en del via dokument och gamla tidningar hos Bernadotteska arkivet, Riksarkivet och Kungliga biblioteket. Anshelm Larsson föddes i februari 1871, som son till en musikdirektör.
Han studerade i Uppsala, blev med kand 1895, med lic 1900 och tjänstgjorde först som underläkare vid Helsingborgs lasarett, arbetade därefter på flera öronpolikliniker och blev marinläkare. Han hade en privat klinik i Stockholm, men lämnar mest spår efter sig som prins Wilhelms läkare.
Prins Wilhelm, som var hertig av Södermanland, var en skandalomsusad prins som skrev böcker, regisserade kortfilmer och arbetade som skribent på Svenska Dagbladet. På hans tid ville man knyta
Sverige och Ryssland närmare genom kungliga äktenskap, så 1908 gifte sig den svenska prinsen med den då 18-åriga storfurstinnan Maria Pavlovna. Året därpå föddes sonen Lennart, men Maria Pavlovna rymde snart i väg. Det blev den första skilsmässan i Bernadottes historia och orsakade stor skandal. Prins Wilhelm gifte aldrig om sig, men var sambo med fransyskan Jeanne Tramcourt som dog i en bilolycka 1952. Prins Wilhelm körde bilen och hämtade sig aldrig efter händelsen.
Anshelm Larsson följde prinsens liv på nära håll. Han var med på prinsens resor, när han gifte sig med Maria Pavlovna och när sonen Lennart föddes och tog förstås hand om familjen när de blev sjuka. 1927 kunde till exempel följande bulletin, undertecknad Anshelm Larsson, läsas i svenska dagstidningar: »Prins Lennart insjuknad i mässling med högersidig lunginflammation. Morgontemperatur i dag 40 gr. Allmäntillståndet gott.«
Få som är i livet i dag minns Anshelm Larsson. Men Harald von Matérn har några minnen. Hans farfar – som för övrigt bar samma namn som sitt barnbarn – var nära vän med Anshelm Larsson.
– Farfar var också läkare. De var nästan jämnåriga och hade en lång relation och sågs en hel del i skärgården, berättar Harald von Matérn.
Från 1950-talet, då familjen von Matérn flyttade till Stockholm, seglade de ofta till doktorns skärgårdsö.
– Då hade Anshelm börjat bli gammal. Men jag har egentligen inte så många minnen av honom. Jag var så liten. Jag minns att de odlade hallon och potatis som de gödslade med tång, säger Harald von Matérn vars söner numer har hand om doktorns båt »Fiorella«.
En intervju i Skärgårdsstiftelsens tidning med Anshelm Larssons systers hushållerska Sonja Claesson, som bodde på Stora Kalholmen i nästan 40 år, ger mer vägledning om vår huvudperson. När intervjun görs är hon 83 år.
Hon berättar om långa arbetsdagar tillsammans med vännen och kokerskan Ester. Sonja Claesson skulle servera, duka och diska, bära in vatten, hugga och bära in ved till vedspisen och den stora värmepannan som spred värme i hela huset via ett kanalsystem. Huset och trädgården skulle skötas och doktorns ko skulle mjölkas. På närliggande ön Brunskär betade en flock med får.
»Någon fritid hade jag aldrig. Men jag klagade inte, jag trivdes bra«, säger hon i intervjun.
Mest att göra var det när det kom gäster, och enligt hushållerskan kom det ofta besök. Efter middagen brukade gästerna få kaffe och iskyld punsch på berghällarna.
Anshelm Larsson kallade alltid Sonja Claesson för »hon«, och hon berättar att han ville bli kallad »livmedikus« – något hon dock vägrade.
I unga år gjorde han långa seglatser med sin båt »Amaryllis«, och enligt Sonja Claesson älskade doktorn skärgårdslivet. Hon beskriver honom som arbetsam och aktiv. Anshelm Larsson var också musik- och konstintresserad.
I jobbet som marinläkare passade han på att köpa konst under sina utlandsresor. På väggarna i våningen på Södermalmstorg hade han väggmålningar av Louis Masreliez, och i huset på Stora Kalholmen fanns ett verk med nakna kvinnor signerat Anders Zorn, som sägs ha chockerat en del gäster. Enligt Albert Engströms bok »Anders Zorn« verkar Anshelm Larsson även ha känt konstnären. Där beskrivs hur en febrig Anders Zorn får råd av doktorn, men struntar i dem och går till Operakällaren:
»Anshelm Larsson har nyss varit här, men han säger att jag skall gå och lägga mig. Dumheter!«, citerar Albert Engström.
Anshelm Larsson fick aldrig några barn, men var under en kort period gift med Anna (född Lindhé). Uppgifterna om giftermålet är knapphändiga och makarna verkade inte ha varit särskilt förtrogna. De bodde aldrig ihop, utan hustrun hade en svit på Grand Hôtel. När de gifte sig 1925 – hennes andra giftermål – skickade hennes första man ett telegram med texten: »Väl bekomme, Herr Livmedikus!« Hustrun dog tio år senare.
Systern Maria dog också före Anshelm Larsson. Hennes död 1953 blev en sorglig slutpunkt för somrarna på Stora Kalholmen. Den dramatiska händelsen skulle kunna vara tagen ur August Strindbergs Hemsöborna:
Systern drabbades av en blodpropp och segnade ihop när hon rensade tomater. Sonja Claesson berättar att hon och Anshelm Larsson därefter skulle transportera systerns kropp till närmaste ångbåtsbrygga. Motorn gick inte igång, så de försökte ro. Men den hårda blåsten tvingade dem att återvända till Stora Kalholmen med systerns kropp och vänta på att det skulle mojna. Doktorn sägs aldrig ha åkt tillbaka efter det. Fyra år senare, 8 oktober 1957, dog han efter ett par veckors sjukdom. Han blev 85 år.
Vännen och studiekamraten Ernst Forsmark, som känt Anshelm Larsson sedan 1890-talet, beskriver honom i en dödsruna som en duktig praktiker, trots att han inte var så mycket för bokstudier. I stället blev han enligt vännen skicklig genom lång tjänstgöring och många studieresor till Europas bästa öronkliniker. Privat beskrivs Anshelm Larsson som en glad, hurtig och gästfri person som gärna samlade sina vänner i den vackra våningen på Södermalmstorg. »Han var en levnadskonstnär, som älskade skön konst och musik, men också en friluftsmänniska, vars håg mest stod till sjön«, skriver Ernst Forsmark och avslutar:
»Ju mer åren gå dess mera glesna leden av vänner och av gammalt klientel, men jag tror att ännu många med sorg och saknad förnummit att Anshelm Larsson gått hädan«.
