Vad är neuroteologi? Begreppet förekommer främst i populärvetenskaplig litteratur, medan det inom neurovetenskap och teologi hittills sällan har använts. Någon etablerad definition finns inte. I en vid bemärkelse är neuroteologi studier av andlighet med en koppling till neurovetenskap, främst studier av hjärnans förmåga till andlighet. Tanken att koppla samman teologi och neurologi är inte ny, och det finns exempelvis äldre skildringar där man beskrivit att patienter med epilepsi kan uppvisa ett överdrivet intresse för religion.

Modernare studier av andliga upplevelser, till exempel med funktionell magnetkamerateknik och andra moderna avbildande tekniker, har publicerats de senaste tjugo åren, men vanligtvis utan att man använder begreppet neuroteologi. Vill man undersöka historien bakom ordet neuroteologi får man gå till romanen »Ön«, som publicerades år 1962 av författaren Aldous Huxley. Där myntade han ett antal fiktiva namn på olika vetenskaper, och bland dessa har ordet neuroteologi överlevt.

Aldous Huxley var bekant med psykiatern Humphry Osmond, som på 1950-talet myntade begreppet psykedeliska farmaka. Med denna term menar man substanser som är särskilt potenta då det gäller att ändra varseblivningen och ibland kan framkalla hallucinationer. Redan i slutet av 1800-talet hade man från växter isolerat substansen meskalin, som hade en uttalad effekt främst genom att förvränga synupplevelserna. Ett par decennier senare kunde man även framställa meskalin syntetiskt, och det startade en era av farmakologiska studier kring alkaloider, där många substanser kom att få en viktig roll inom medicinen. Ett annat spår var utvecklandet av LSD (lysergsyradietylamid) från meskalin. Humphry Osmond hade efter andra världskriget gjort en del studier av meskalin men blev senare intresserad av LSD och såg möjligheter att behandla olika psykiska sjukdomar med detta preparat, som var betydligt mer potent än meskalin. När Aldous Huxley fick kontakt med Osmond gavs han tillfälle att pröva både meskalin och LSD. Huxley visade stor entusiasm över de upplevelser som erbjöds och publicerade 1954 boken »Doors of perception«, där han beskriver hur han under påverkan av meskalin får olika, närmast andliga, upplevelser men också hur han upplevde naturen, bildkonstverk och musik mer intensivt än annars.

Huxley avled relativt snart efter att han publicerat »Ön« [1]. Ordet neuroteologi 

användes faktiskt bara en enda gång i boken och är inget centralt begrepp. I den svenska översättningen förekommer det på sidan 152 i en dialog där en läkare – doktor Robert – deltar.  Dialogen  berör skillnader och likheter mellan de andliga föreställningar som råder i västerlandet respektive österlandet:

»Och glöm inte bort de andra vetenskaperna, sade dr Robert. Farmakologi, sociologi, fysiologi, för att inte nämna teoretisk och praktisk autologi, neuroteologi, meta­kemi, mycomysticism och den yttersta vetenskapen, tillade han och såg bort för att kunna bli mer ensam med sina tankar på Lakshmi på sjukhuset, den vetenskap vi alla förr eller senare skall prövas i – tanatologi.«

Besökaren på ön Pala ställer inte någon följdfråga om vad som menas med de olika begreppen, och Aldous Huxley ger som författare inte någon definition i sin bok. Samtalet i berättelsen glider snabbt vidare till att handla om psykedeliska droger och om det positiva i att ägna sig åt både intellektuellt och praktiskt arbete.

Boken kan sägas vara en föregångare till intresset för psykedeliska droger, yoga och österländsk religion, som blommade ut i USA och Europa under mitten och slutet av 1960-talet. Beatles skrev om detta, och spelade år 1966 in låten »Doctor Robert«, om läkaren som är generös med att ge olika farmaka till sina patienter. Enligt vissa bedömare är förebilden den fiktive doktor Robert i Huxleys roman. Den kritiska debatt och kriminalisering av LSD, meskalin och andra psykedeliska droger som kom under senare delen av 1960-talet hann Huxley aldrig uppleva. Han uppvisade både ett intresse för dessa droger, men också en viss skepsis till en helt fri tillgång.

Begreppet neuroteologi användes alltså under några decennier sporadiskt, men kom i allmänt bruk på 1990-talet genom den populärvetenskaplige författaren Laurence O McKinney och neuroforskaren Michael A Persinger.

Laurence O McKinney publicerade år 1994 boken »Neurotheology« [2]. McKinney har inte bedrivit någon egen forskning kring hjärnans funktion, men har en grundutbildning inom teologi och naturvetenskap och ger i sin bok en engagerad sammanfattning av nya vetenskapliga rön i början av 1990-talet. Utifrån detta argumenterar McKinney för att man bör skapa en religion som utgår från vår kunskap om den mänskliga hjärnan. En sådan religion benämns »neurotheology«, och precis som hos Huxley finns en stark påverkan av österländska religioner.

Laurence O McKinney växte upp i en kristen familj men kom redan i barndomen i kontakt med yoga. I boken är det tydligt att McKinney har kunskap om religionshistoria, och han beskriver initierat olika religioners föreställningar om gudar, om döden och om livet efter döden. Han skriver ganska raljerande om de olika uppfattningarna och menar att det är dags för ett paradigmskifte: en enhetlig religion bör kunna få fäste hos upplysta människor. Möjligen menar McKinney att neuroteologi var utgångspunkten för en sådan enhetlig religion, även om han är något diffus på den punkten.

Boken »Neurotheology« har för ­McKinneys del blivit en solitär och han har inte följt upp sina tankar med ytterligare skrifter i ämnet. Liksom hos andra inom den populärvetenskapliga litteraturen om neuroteologi finns en koppling till droger genom att McKinney numera är engagerad för legalisering av cannabis, men varken boken eller annat tyder på att McKinney ser mer uttalat psykedeliska droger som ett sätt att nå andliga upp­levelser. Han definierar neuroteologi som en metod att harmonisera vetenskaplig metod och religiös tro. Egentligen, argumenterar han, skulle ordet neurofenomenologi vara bättre, men han uppfattar det som för långt och krångligt. McKinney  tar i sin bok varken upp Huxley eller and­ra som kan ha använt termen tidigare.

Michael A Persinger är en etablerad neuroforskare och han är känd för »God helmet« – »gudshjälmen« [3]. Med denna hjälm stimulerade man med svaga magnetiska strömmar utanpå skallen. Man  undersökte effekten av denna stimulering hos friska försökspersoner då det gällde minnesfunktion och andra neuropsykologiska variabler, men mest kända är försöken kopplade till religiösa upplevelser.  Det beskrevs som att man kunde applicera en yttre stimulering som gav gudsupplevelser, och begreppet »gudshjälmen« myntades.

Artiklar om detta publicerades i vetenskapliga tidskrifter, men mötte snabbt kritik bland annat från en svensk forskargrupp [4]. Man kunde påvisa att de magnetiska strömmar som alstrades med Persingers teknik inte kunde nå genom skallbenet, och studierna kritiserades vidare för att man inte använde sig av kontrollgrupper på ett korrekt sätt. Persinger och gruppen kring honom har sedan fortsatt studier med denna inriktning, men genomslaget inom neuroforskningen är begränsat.

Samtidigt har Persinger tjänstgjort vid ett universitet i Kanada, och han har genom åren publicerat ett stort antal artiklar med neurologisk inriktning i etablerade vetenskapliga tidskrifter. Han har själv inte använt termen neuroteologi särskilt frekvent, men hans publikationer kring »gudshjälmen« har ofta beskrivits som neuroteologi och med sin grund i den akademiska världen har Persinger för många framstått som en garant för att det som betecknas som neuroteologi är vedertagen forskning.

År 2010 publicerades boken »Principles of neurotheology«  av Andrew B Newberg [5]. I motsats till flertalet neuroforskare som studerat andliga upplevelser använder Newberg termen neuroteologi, men boken framhåller att termen är diffus och att det behöver klargöras vad man menar med ordet. Newberg har en judisk bakgrund och är verksam neurolog. Hans forskning handlar främst om neurodegenerativa sjukdomar, men han har också publicerat ett flertal originalstudier där religiösa upplevelser undersökts med funktionell magnetkamerateknik.

I sin senaste bok »The Rabbi’s brain« [6], skriven tillsammans med rabbinen och neurovetaren David Halpern, diskuterar Newberg hur neuroteologiska principer kan appliceras på judiskt fromhetsliv. Med kunskap om hjärnans aktivitet under andliga övningar skapar författarna förståelse för viktiga element i judendomen som sabbatsregler, etik och mysticism.

Genom sitt samarbete med en judisk teolog kopplar Andrew Newberg på ett nytt sätt ihop en vetenskapligt välrenommerad neuroteologi med en monoteistisk världsreligion. Med sin nya bok har Newberg och Halpern visat att neuroteologi nu står för något annat än det som Huxley avsåg för över femtio år sedan och att termen kan anses ha gjort en resa från fiktion och populärvetenskap till etablerad vetenskap. Det vore intressant om denna utveckling kan fortsätta med samarbeten mellan andra neuroforskare och akademiskt skolade teologer.

Aldous Huxley – myntade uttrycket neuroteologi

Aldous Huxley (1894–1963) är i dag mest känd för att han skrev framtidsromanen »Du sköna nya värld« (»Brave new world«) på 1930-talet. Under första hälften av 1900-talet och fram till sin död var han en välkänd kulturpersonlighet som bland annat profilerade sig genom stort intresse för naturvetenskap och medicin. 

Sammanlagt skrev Huxley ett femtiotal böcker och flera teaterpjäser, och hans intresse för naturvetenskap torde kunna förklaras med familjebakgrunden: Aldous Huxley var sonson till en av Darwins nära medarbetare. Två av hans bröder blev framstående vetenskapmän; brodern Andrew fick Nobelpriset i fysiologi. Själv hade Huxley planer på medicinstudier, men fick avstå från detta på grund av nedsatt syn, och valde i stället att ägna sig åt biologi och litteraturvetenskap. Han bosatte sig på 1930-talet i USA och fick där tät kontakt med buddistiska rörelser och intresserade sig för meditation.