Vi läkare utvecklar vår människo­syn i kontakt med lärare, patienter och mentorer. Vi formar oss och vår hållning på gott och ont både som personer och yrkesutövare. Blickkontakt och dialog med människor prioriteras måttligt i undervisningen. Ett kompletterande radikalt humanistiskt perspektiv på människan och hennes omgivning kan vara av värde i unga bli­vande läkares utbildning. 

Flera av Läkartidningens 45 000 artiklar belyser hur unga kritiker vänligt tillrättavisats av äldre kollegor som i sina positioner indirekt redogör för hur långt den kan nå som följer den föreskrivet rätta vägen. Ungdomligt tänkande syns sällan spår av i docenters och professorers sena publikationer. Ingen överraskning i och för sig. Grundutbildning och karriär i sikte driver unga, till en början humanistiskt orienterade läkare att anpassa sig till en vana som kollektivt upprätthåller och stärker tron på dagens vårdindustri. 

Själv började jag som verksam allmänläkare tidigt kritisera naturvetenskapens ensidigt teoretiska fragmentering av människan. Mitt mål var att förstå också de som upplever sig sjuka fastän betydelsefull organstörning var svår att finna. Efter en tid insåg jag att ingen levande varelse föds cartesianskt uppdelad i kropp och själ. Filosofer gav mig stöd att fullfölja mitt kvalitativa avhandlingsarbete om psykosomatikens väsen. 

Hermeneutikern Hans-Georg Gadamers (1900–2002) reflektioner lärde mig att se och lösgöra mig från eget naturalistiskt inlärda upprepnings­tvång. Vid 93 års ålder skrev Gadamer: »Vad kroppen är tror man sig veta. Vad själen är, vet ingen. (…) Kroppen är i varje fall liv, den är det levande; själen är det livgivande, och därmed speglar de i grund och botten redan varandra så till den grad att varje försök att objektivera den ena utan det andra till slut måste bli löjeväckande« [1]. 

Synen på människan som en genuint human varelse grumlas i vår tids dominerande tekniskt-matematiskt tvingande förnuft. Kan vi förändra oss? Inte lätt. Själv blev jag varslad och avsatt när jag i slutet på 80-talet bland annat motsatte mig att delta i ett föreskrivet hälsoprojekt kallat »Mota Olle i grind«. Ansvariga hälso­ivrare hade inte tänkt på att hälsan är subjektiv. Den känns inte ens.

Alla människor vill känna mening och betydelse. Med sina budskap, skrik och tårar, önskar ett litet barn – likt många patienter – att bli sett, hört och förstått via kroppsliga uttryck. Vi vill alla hålla oss kvar i och komma till rätta med den värld vi själva skapat [2]. Människan som social varelse drivs att känna förbindelse, kommunikation, med annat och andra. 

Med enbart vetenskapligt utformad kompetens riskerar vi läkare att i vår praktik omedvetet tysta patientens kroppsligt uttryckta vädjan om att bli sedda och hörda som personer. När vi bara kan se opersonlig mening i det vi möter letar vi efter tecken på till exempel fibromyalgi, IBS, MOS eller »något psykiskt förklarligt«. Upplevd harmoni mellan avsikt och resultat skapar också för oss
läkare hygglig känsla av mening [3]. 

Störda och upplevt störda organ ligger till grund för många patienters läkarkontakter. Vår kunskap om kroppens funktion är värdefull. Men människan kan också ses odelbart sammanflätad som en kropp–själenhet. Besök rör sällan enbart en till synes skadad kroppsdel att teoretiskt isolera, utreda och justera. Att i det enskilda fallet kunna tona in och dialo­g­iskt medvetandegöra grad av upplevelse och fakta i presenterad organstörning kan starkt reducera utvecklingen av antal kroniskt sjuka, obefogade utredningar, behov av sängplatser med mera. Kompletterande humanmedicinsk utbildning är ett måste, i synnerhet för allmänläkare.