Att bli storasyster är ett stort ansvar

En dag på vårdcentralen träffade jag en liten flicka som var fem år gammal. Hon hade med sig sitt gosedjur, en liten vovve, och höll mamma hårt i handen när hon kom in. Med var även sex månader gamla lillebror Ali, som låg i vagnen och sov. Flickan hette Zahra och hon hade problem med att hon kissade i sängen nattetid. Det hade inte varit något stort problem tidigare, men sedan lillebror kom till världen kissade Zahra på sig nästan varje natt.

Vi började prata om allt möjligt, jag och Zahra, om hur det var på dagis, vilka som var hennes kompisar och hur det var att bli storasyster. Medan vi pratade märkte jag att Zahra släppte mammas hand, tittade storögt på mig och lyssnade intresserat på vilka anledningar det kan finnas till att man kissar på sig på natten. Vi kom bland annat fram till att det kan vara ett stort ansvar att bli storasyster och att det kan påverka kisseriet. Zahra höll även med om att man har en liten prick i hjärnan som bestämmer när man ska kissa och att denna prick växer när man blir större. När pricken sedan blir tillräckligt stor bestämmer man själv när det ska komma kiss men att det tar olika lång tid för olika barn.

Vidare diskuterade vi att rumpan och snippan ligger precis bredvid varandra och att om det finns mycket bajs i rumpan kan det vara så att rumpan trycker mot snippan. Då kan pricken få svårare att bestämma när snippan ska kissa. Logiskt, tyckte Zahra, som vid det här laget, likt mig, helt glömt bort att mamma och Ali också var med i rummet.

Jag undersökte Zahra, lyssnade på hjärtat och lungorna och klämde på magen. Jag frågade om hon var kittlig, vilket hon bestämt förnekade, men såg lurig ut. Zahra var kittlig och väldigt lycklig över att hon lyckats lura doktorn.

När vi hade pratat och undersökt klart summerade vi vad vi hade kommit fram till, la upp en plan och skulle säga hej då. Då sa Zahra bestämt till mamma att hon ville stanna kvar hos doktorn. Hon ville absolut inte följa med mamma, men gav till slut med sig och gick ut när mamma lockade med både glass och godis. Innan Zahra gick fick jag en lång och hård kram.

Efter detta möte var jag förmodligen minst lika glad och nöjd som Zahra. Tänk att få ha möjligheten att ibland göra barn och deras föräldrar trygga och glada!