Julen som klinisk erfarenhet

Att få skriva om jul i sjukvårdens hägn är en smickrande »utmaning«, som det numera till leda heter. Av lättja gör jag en mejlförfrågan till några av mina kollegor med klinisk erfarenhet av julminnen, men den ger inga stora resultat. Kanske har vi förträngt att vi fick kasta oss iväg från skinkan, sillen och julgranen för att utöva livräddande insatser. Många tyckte förstås att det var pyton att jobba på sjukhus under helgdagarna, men en kollega hade faktiskt en annan åsikt:

»Jag minns juljouren på Ersta. Jourdoktorn hade en magnifik svit med utsikt över Saltsjön med tindrande juleljus över stan. Det fanns badkar i sviten. Störningarna var fåtaliga. Så där kunde man faktiskt koppla av, medan maken satt hemma och slet med snoriga, nerkissade och diarrésjuka småbarn. Det fanns inget akutintag, möjligen kunde det från det närliggande slakthuset komma någon som skurit sig.«

Annars var ju jourerna under julens helgdagar lite som arbetet under högsommaren: Bemanningen var minimal, men ingen sökte ju akuten i onödan, och även de mest nedgångna patienterna hämtades ofta hem av anhöriga med dåligt samvete för att delta i julfirandet. 

Jourhavande läkare stålsatte sig lite, när det gällde att bedöma angelägenhetsgraden hos vårdsökande på akuten. Precis som när det var fotbollsmatch på gamla Råsunda eller Stenmark åkte slalom i någon alpbacke var akuten på KS tom under några magiska minuter. Först när matchen var avslutad eller det sista åket gav guldmedalj ramlade de akut sjuka in. Akut sjuklighet är trots allt något relativt … 

Det var länge sedanstearinljus förbjöds på sjukhusen. Julgranen är förstås av plast, och glöggen garanterat alkoholfri. Mina kollegor drar sig till minnes att den legendariske kirurgprofessorn Jack Adams-Ray talade om ett annat jultillbehör. Han predikade att patienten alltid hade rätt och beskrev ett njurstensanfall som att »ha ett tomtebloss i pitten«. De kvinnliga medicinarna hade uppenbara svårigheter att sätta sig in i smärtproblematiken.

De jultallrikar som tillhandahölls i sjukhusmatsalen blev med besparingstiderna allt torftigare, och nu har »Doktor kaffe«, som ju sjukhusdirektören på NKS kallas, påbjudit inskränkningar i kaffebrödstilldelningen. Många visste inte vad han talade om, alldenstund de sällan sett till den omtalade kanelbullen.

Men på den gamla, så kallade goda, tiden, berättar en kollega, kunde man till lucia stärka sig med Optonicum, som någon hittade i medicinskåpet eller glögg spetsad med spir dil, som skrevs ut av någon senior kollega »till utvärtes bruk, påstrykes angripna hudområden«. Populära så här års var annars forskare vid institutioner där laboratoriesprit var en basal förutsättning för forskningens adekvata bedrivande. 

Ronden skred efter glöggen sedan muntert genom avdelningen med avdelningssystern som lucia i spetsen. På huvudet bar hon ett upp och nervänt rostfritt bäcken med handtag, på vilket ett stearinljus applicerats. Patienterna var förundrade.

En annan fördel med att arbeta över helgerna var naturligtvis avsaknaden av dessa eviga möten. Styrkan var minimerad, men det uppstod någon form av brödra- och systerskap, när arbetet på sjukhuset gick ut på vad man tyckte att en bra doktor borde syssla med: bra sjukvård. Att ett antal möten uteblivit under helgerna märktes på intet sätt i verksamheten på det nya året, när efterkrankens bleka glöggstinna stjärna började falna efter trettonhelgen.

Julsångerna vi sjunger gläder många lingvister. Språkforskaren och universitetslektorn Lena Lind Palicki har mycket underhållande att förtälja. De ålderdomliga formerna är inte helt lättförståeliga, så då blir det »Staffan var en tallegren med taco i sin hjärna«, som sjukvårdsföräldrar får höra, när de tar gryningsledigt för att avnjuta sina telningars sångförsök på förskolan. Och vad i Herrans namn betyder Luciasångens »drömmar med vin­gesus under oss sia«? Till släktens julmiddag bidrar knattarna med sin version av nubbevisan »en liten tiger lever här med mycket möbler och stor affär«. Om inte vi infödda svenskar fattar detta, hur ska då våra tappra invandrare kunna bemästra detta helgernas fikonspråk?

Pediatrikern Hugo Lagercrantz skrev 2006 i Läkartidningen en underbar betraktelse om »barnet i kuvösen«. Han vandrar upp till gamla KS barnklinik i isigt vintermörker. Julfesten är inställd på grund av sparbeting. De vettiga cheferna har fått sparken. På neonatalavdelningen hittar han ett egendomligt barn, som man förgäves försöker uppliva. Modern sitter bredvid med gloria på huvudet, maken förnekar genom tolk faderskapet. Efter kontakt med Giftcentralen hittar Lagercrantz ett motgift och barnet kvicknar till. Det läggs i halm; kuvösen är trasig. På åttonde dagen omskärs pojken, och till trettonhelgen kommer tre forskare för att ta prov på det märkliga barnet. Till den tilltänkta artikeln i Science erbjuds Lagercrantz medförfattarskap men han avstår, alldenstund etiktillståndet är oklart. Men allt får en välsignad utgång, och läsaren ett gott skratt.

Tillönskan om en god jul kan man ju rimligen förstå. Det gäller ju att fira en födelsedag. Udda är däremot tillönskan Glad påsk, som utdelas från och med fastans senare del. Man spikade ju upp Jesus på långfredagen – hur kul var det? Rimligen borde Glad påsk reserveras till annandagen, då han äntligen lämnade jordelivet. »Vad ljus över griften, han lever, o fröjd!« är väl något att fira.

Julhelgen innehåller andra språkliga märkligheter. År 2000 bytte man ut beteckningen på 28 december från Menlösa barns dag till Värnlösa barns dag. Menlös hade förståeligt nog en negativ klang. Det handlade ju om alla stackars värnlösa gossebarn under 2 år, som Herodes lät döda i sin ängslan över Jesusbarnets ankomst. Sjukvårdshumorn har sina poänger, när man i smyg kallade den taffliga barnkirurgen för Herodes … Det är ungefär lika kul som den klantige ortopeden, som betecknades som Ben Hur?

Julen innebär förstås ett tillfälle till kaloriska excesser, liksom betydande alkohol­intag. Vid den tid när jag ofta intervjuades i tv kom alltid två frågor: »Kommer det fler patienter med gallstensanfall kring julen?«, på vilket jag inte hade något bra svar. Däremot tog jag med en doktorands hjälp reda på hur mycket svensken går upp i vikt över helgerna. I snitt blev det 1–2 kilo, varav man senare gick ner det mesta, men inte allt. Så kanske är det bara bra att julen på väg till påsk varar ända fram till fastan?