Ibland skäms jag. Vad har jag egentligen för kompetens att leda mina medarbetare?  Inte sällan hör jag vänner och kollegor uttala sig fritt och säkert om ekonomi, logistik, arbetsrätt och lönebildning – som om läkarutbildningen i sig borgar för kunskap inom angränsande samhällsvetenskapliga grenar. Det är svårt att passera nålsögat till medicinska studier, och selektionen kanske ger en övertro på att utbildningen är den främsta av alla. Närhet till och kunskap om livets stora frågor skapar en perfekt jästkultur för jaget.

Under min tid som hjärtkirurg utgjorde cirkulationssvikt, arytmi och mitralisklaffen världens mitt. När jag sedan blev engagerad i ledarskap och chefsroller förändrades fokus – till att nu nästan uteslutande handla om hur människor fungerar. Min respekt för angränsande kunskapsområden ökade lika snabbt som mina egna forskningsområden förbleknade. Vad styr och motiverar högpresterande, besvikna, engagerade, desillusionerade eller högintelligenta människor? Vilken utbildning är lämplig för detta?

Dags för Franz Schubert. En ständig vän, lojal och tillgänglig. Svaren är inte tydligt formulerade men det är inte heller frågorna. Vilket ofattbart geni – något i skuggan bakom Bach, Beethoven och Mozart – men hans skaparkraft och konstnärskap lyfter sig över det mesta. Det brukar sägas att Mozart vid sin död vid 35 års ålder hade nått sin mogna fas. När Schubert avled i syfilis vid 31 års ålder var han mitt inne i en transformation från klassicism till romantiken, och expanderade musikformerna på ett helt nytt sätt. Vad hade han åstadkommit om han hade fått leva?

Den engelske tonsättare Benjamin Britten ansåg att den mest produktiva perioden i den västerländska musikhistorien inträffade mellan Beethovens död i mars 1827 och Schuberts död i oktober 1828. »Vem kan göra något efter Beethoven?« sa Schubert till en vän – även om de båda tonsättarna bodde i Wien vågade han aldrig söka upp Beethoven, och det är osäkert om de någonsin träffades. Men något hände efter Beethovens död. Även om man kan diskutera och jämföra med Mozarts sista år, är Schuberts skapande under den kommande perioden utan motstycke. Han skriver bland annat sångcykeln Die Winterreise, de tre sista stora pianosonaterna och två pianotrios, två romantiska stråkkvartetter inkluderande »Döden och flickan« och den stora C-dur kvintetten. Den sistnämnda brukar räknas som ett av de främsta kammarmusikverken över huvud taget, och återfanns på en dammig hylla efter hans död. Alla mästerverk och flera ospelade när han avlider i november 1828. 

Jag tänker på Schubert när jag betraktar utbudet av ledarskapslitteratur och alla länkar till inspiratörer som finns på nätet. Jag tror vi fiskar i fel vatten. För människor som vill ta sig an uppgiften att försöka leda andra människor finns svaren i kulturen. Musiken, konsten, litteraturen och vår historia ger bättre guide till ledarskap än en Master i Business Administration, eller enkla försök som att beskriva människor i olika färger. Det påstås ibland att den kulturella bildningen bland Sveriges företagsledare och politiker är lägre än bland europeiska kollegor.  Sant eller inte – ett ökande avstånd till kultur leder till en utarmad civilisation – och därifrån är steget närmare än man tror till barbari. När Churchill under brinnande världskrig uppvaktades av sina generaler, som ville eliminera det lilla kulturanslaget till förmån för försvaret svarade han »Vad är det då vi slåss för?«

När vi slår oss ner på julafton för att titta på Kalle Anka, och grips av sentimentalitet när vi besöker jultomtarnas verkstad, lyssna då extra på musiken när klapparna marscherar in i tomtesäcken. Det är inte en allmän julkänsla och vemod som infinner sig – det är Schubert som är närvarande. Med sin »Marche militaire«, och den vackra ackordföljden, markerar han avståndet till en vanlig tonsättare. Han blir, utan att vi förstår hur, en mentor för julen.