»Den verklighet nu kommer …« Färdiga läkare – glada inför starten.
Illustration: Shutterstock/TT
Utanför domkyrkan ringlar kön lång. För en gångs skull skiner solen denna januaridag. De flesta är uppklädda. Många har blomsterbuketter med sig. Så släpps vi in och kyrkorummet fylls till sista plats. Prick klockan tre skrider processionen fram i mittgången. En fanbärare går först, sedan kommer alla läkarstudenter. Frimodigt tittar de upp och ler, nickar till anhöriga. Jag får blickkontakt med min son, vi skrattar båda. Studenterna tar plats och talen börjar. Företrädare för utbildningen talar om vilken prestation studenterna utfört och vad som väntar. Många pratar om forskning, att bli goda föredömen för nya studenter. Tre studenter håller lysande tal där de skapar både skratt och tårar. En ung kvinna sjunger »Kandidatens klagan«.
Jag sitter och tänker på min egen examen, som ligger 32 år tillbaka i tiden. Fast jag minns inte så mycket. Hade vi musik? Vi hade i alla fall klinikchefen för Rättsmedicin som vår huvudtalare. Talet var knastertorrt, det minns jag. Ceremonin blir i mitt minne en mycket blek tillställning.
Sedan får var och en av studenterna gå fram och hämta sitt examensbevis. Deras namn läses upp och vi applåderar. Kan man bli så stolt så att man spricker?
Men det finns också en sorgsenhet inom mig. De här nyblivna läkarna ska börja sitt arbetsliv, själv går jag in på upploppet; nästan ett helt arbetsliv ligger emellan oss. Jag sitter i domkyrkan och tänker på vad som ligger framför dem: tunga jourpass, dålig organisation, vanmaktssituationer, lidande men också naturligtvis en möjlighet att göra gott, att göra skillnad.
Vad väntar dem? AI? Nätbaserad vård? Hur mycket kommer det personliga mötet att vara värt? Just mötet som fått mig att fortsätta i alla år, det som gett mig energi. Kommer de att orka? Hur många kommer att bränna ut sig? På väg ut ur kyrkan tänker jag att talarna kunde ha tagit upp att man måste ta hand om sig själv. Och lära känna sig själv, inte jämföra sig så mycket med andra. Att hitta sin egen rytm. Borde inte någon talare ha belyst vikten av samarbete med andra professioner?
Utanför kyrkan bildas det grupper kring de tunnklädda nyblivna läkarna. Folk kramas, någon fäller en tår. Solen har gått ner och kylan tränger sig på. Långsamt skingras folkmassan. Det är dags att fira, dags för fest.
Senare på kvällen säger min dotter i ett samtal:
»Du och mamma har ju jobbat hur mycket som helst.«
Kommentaren bränner i mig. Det är inte så jag minns det.
