Illustration: Shutterstock/TT
Blev människan musikalisk via släktets tvåfota gång? Väcktes din aptit för dans redan i moderlivet?
Du minns det nog inte, men ditt liv kan ha startat med flera månaders dansträning, och det var alltid din mor som bjöd upp. Så fort hon tog några steg studsade du upp och ner i takt med hennes gång. Rytmen var kring 120 per minut – som de flesta musikstycken. De första månaderna av »danskursen« var bortkastade. Du lyssnade inte. Men från den 18:e fosterveckan hade du sannolikt ett utvecklat mellanöra. Moderns fotsteg var då tydligt hörbara. Du och din mamma »dansade runt« i marschtakt.
Mammans hjärtljud har ofta framhållits i sammanhanget »tidig musikalisk träning«. Det finns dock mycket som talar för att moderns fotsteg ger fostret än mer musikalisk stimulans [1]. Till exempel är hjärtljud likartade hos människa och schimpans och kan därmed inte förklara arternas enormt stora skillnad i musikalisk förmåga. Kanske fungerar det rytmiska gungandet som uppstår när en blivande mamma tar sina promenader som »musikens vagga« för individen. Är det rent av därför barn blir lugna av att vaggas – det går som en dans?
Kan vår tvåfota gång även förklara hur arten Homo sapiens utvecklade musikalitet under evolutionen?
Varför är inte schimpansen musikalisk? Som bekant får schimpansens ungar en annan rytmisk och akustisk stimulans i moderlivet jämfört med människobarn. Men det kan finnas en förklaring till – även den med koppling till våra fötter.
När man går med knogarna i marken produceras inga förutsägbara rörelseljud. Samma gäller uppe i trädet – prasslande löv, oregelbundna grenar – det är omöjligt att synka sina steg med grannens. Som tvåbenta fick vi förutsägbara rörelseljud [2]. Vi går nästan omkring som levande metronomer med en klar tendens att hamna i takt. Varför? Synkade steg skapar små korta intervall av tystnad – mellan stegen. Dessutom, om ljuden är samtidiga/likartade kan vår hjärna lättare gruppera ihop och särskilja dem från andra ljud. En tidigare studie från Universitetssjukhuset Örebro visade detta: om fotstegen är i takt lyssnar vi bättre [3].
I en farlig omgivning kan förmågan att höra vara en fördel. Uthålligt lyssnande kombinerat med rytmisk gång skapade ökad överlevnad: man hörde fienden i tid. De som inte gick i takt klampade sig bokstavligt ut ur den genetiska poolen. De missade den sabeltandade tigern.
Forskning visar att musik stimulerar dopaminutsöndring. Kanske musik imiterar känslan av att vandra i takt – känslan av att vara i en stor trygg flock?
Vi går sällan i takt medvetet (militärer undantaget). Vi gör det omedvetet – för att det känns bra. Varför känns det bra? Synkade rörelser, synkade ljud kan förmodligen skapa belöningskänsla och stimulera dopaminutsöndring. Dopamin gör oss nöjda, och beteendet förstärks.
Är beteendet ändamålsenligt? Ja, om det räddar liv kan det med tiden komma in i generna. Synkade rörelser och synkade ljud kan ha skapat belöningskänsla också i säker omgivning, till exempel kring en lägereld. Resultat: handklappning, stamp med fötterna, tjut och trumvirvlar på en urholkad trädstam … Steget till dans och musik var kanske kort?
Referenser
- Larsson M, Richter J, Ravignani A. Bipedal steps in the development of rhythmic behavior in humans. Music and Science. Epub 17 dec 2019. doi: 10.1177/2059204319892617.
- Larsson M. Self-generated sounds of locomotion and ventilation and the evolution of human rhythmic abilities. Anim Cogn. 2014;17:1-14.
- Larsson M, Ekström SR, Ranjbar P. Effects of sounds of locomotion on speech perception. Noise Health. 2015;17(77):227-32.
Detta fick mig att osökt att tänka på framlidna Cristina Deutekom. Deutekom skulle sjunga i en trivial biroll tillsammans med storstjärnan Elisabeth Schwarzkopf. Då Deutekom värmde upp, flög dörren upp och Schwarzkopf frågade: »Flicka! Vad håller du på med?!« – »Jag värmer upp« – »Med Nattens Drottning?« – »Det gör jag alltid« – »Du behöver en bättre agent! Jag ska fixa en.« Resten är, som de säger, historia. I tävlan mot andra storheter etablerade sig Deutekom som en av de verkligt stora Nattens Drottningar. Ängeln från Amsterdam, som vid 21 års ålder gifte sig med en boxare, blev en megastjärna.
Jag håller för troligt att runt elden i grottan fanns dåtidens Jussi Björling eller Anne Sofie von Otter, som höjde upp sin röst och började nynna. Det säger sig självt att det var många steg från detta till dagens annoterade musik. Sammalunda med avståndet mellan grottmålningarna i Lascaux och freskerna i Sixtinska kapellet. Det är ändå svårt att tro att dåtidens Maria Callas eller Tore Skogmans musikaliske anfader inte satt runt elden på kvällen i skymningens ljus.
Det krävs inget tillbehör för att sjunga! Det är »bara« att häva upp sin röst. Jag är inte musikalisk. Jag skulle inte kunna rädda mitt liv genom musik. Min mormor, däremot, sjöng vackert och spelade instrument, men i hennes generation var en karriär på scenen en chikan. Jag ärvde hennes kärlek till musikteatern, inte minst Storan i Göteborg.
Än i dessa dagar minns jag när jag frågade henne varför Operan hette Kungliga Teatern att hon svarade: – »Lars! Livet är inte alltid logiskt. Vad är det för fel på Kungliga Teatern?« Till hennes minne säger jag »Nya Gamla Ullevi«, även om ärade språkprofessorer har beslutat att detta är kätteri av den värsta sorten. Som pojke sålde jag tidningar i Nybygget, och när de byggde ett nytt våningshus fick de heta Nya Nybygget och det gamla blev Gamla Nybygget, och alla i Götet visste vad vi menade. Det var gör-säkert, som de säger i staden där Kristen Flagstad gjorde sin debut.
Jag har haft förmånen att närvara vid repetitioner på flera av världens stora scener och också vid föreställningar. Tredje Raden betyder något för mig. Första gången (när jag var knappt 13 år) satt jag mellan en gubbe som lade in en paj snus och en ung kvinna – dvs lite äldre än ego –som hade med sig en 8x40 fågelskådarkikare för att se scenen ordentligt. Två av mina unga kollegor gav mig boken »Opera Houses« i födelsedagspresent för ett par år sedan.
Matz Larsson är en kär kollega. Han gör ett fantastiskt jobb på USÖ. Jag beundrar hans entusiasm för ovanliga företeelser men jag anser att musiken uppstod ur rösten, inte baktassarna.
