I en era av farlig medicinsk subspecialisering väcker en encyklopediskt kunnig läkare intresse. Detta särskilt som distriktsläkare Krister Jonés ensam, utan ens en referensgrupp, beskriver allmänmedicin. Han utgår från sin landsbygdspraktik i Nybro, där han verkat i 35 år. Han vill lära yngre kollegor och utbildningsläkare den svåra konsten att i symtombruset diagnostisera avgränsade sjukdomar, ge synpunkter på handläggning och remissindikationer.

Det är dock bara delar av allmän-medicinen han beskriver, stort nog. Psykiatri, prevention, samhällsmedicin och många andra områden saknas. De mjuka värden som allmänmedicinen står för beskrivs kortfattat eller inte alls; konsultationskonst, teamarbete med psykosocial resurs eller diabetesmottagning, kollegial samverkan och FOU, hur hemsjukvård och servicehus ska skötas, allmänläkarens ansvar för multimedicinering etc. Baksidestextens påstående att detta är »den första boken som detaljerat utgår från patientens presentationssymtom såsom de ter sig från allmänläkarens perspektiv« är knappast riktig. Den första boken i ämnet, »Allmänmedicin«, under redaktörerna Haglund och Tibblin (1989) utgick just från tecken och symtom och illustrerade svårigheterna att bringa logik i kunskapssökandet.

Jonés har, trots sin stora kunskap, samma problem att finna rätt avvägning mellan de vanliga sjukdomarnas diagnostik och handläggning, vad som ska sägas om specifik behandling och vad som ska tas med om differentialdiagnostik. Så skapar han bland organ-kapitlen ett avsnitt om öppenvårdsgeriatrik, där mycket av cirkulationsorganens sjukdomar hamnar men också en palett av tillstånd från andra kroppsdelar. Så hittar man allmänläkarsynpunkter på normaltryckshydrocefalus och transistorisk global amnesi men inget om alzheimer och andra demenser. Det finns inget samlat avsnitt om hypertoni eller diabetes. Cystitbesvär hos äldre nämns men inget om denna så vanliga besöksorsak på vårdcentraler för yngre och medelålders kvinnor. Hög urinvägsinfektion hamnar i öronkapitlet under »Lång-varig feber« (vuxna) och »Feber utan förkylningssymtom« (barn).

Jonés’ resonemang har ibland ett visst auktoritärt drag, som en del läsare kanske uppskattar som en tydlighet, men som också kan innebära en risk om inte den yngre läkaren tar de slagfärdiga råden med en stor nypa salt. Men en bok bör bedömas inte bara för vad den inte har, utan för sina kvaliteter i det den tar upp.

Jag sympatiserar med Jonés’ inställning att allmänläkaren inte får vara
remissmaskin, mer eller mindre utnyttjad av akutsjukhusen som deras »gatekeeper«. Jonés redovisar en omfattande klinisk erfarenhet utifrån en sammanvägning av sjukdomars prevalens, riskgrupper, alarmsymtom och kännedom om patientens personlighet och livshistoria. Han försöker tydliggöra när allmänläkaren själv bäst sköter patienten. Han har många bra förslag, om än lite fyrkantiga, till hur patienten ska följas upp per telefon eller vid återbesök. Hans resonemang är en välbehövlig motvikt till akutsjukvårdens subvalida differentialdiagnostik, där inga utredningsresurser får sparas för att utesluta fullständigt osannolika orsaker. Det är viktigt att denna absolutismens attityd inte får fäste i nya generationer läkare eftersom denna inställning håller på att kullkasta etiska prioriteringar och en skattefinansierad sjukvård, som klarar sin framtid med en allt äldre, vårdbehövande befolkning. 

Jonés’ bok saknar referenser, också till olika kontroversiella påståenden, och är inte alltid uppdaterad i kriteriedia-gnostik eller avstämd med nationella riktlinjer. Jag håller till exempel inte med Jonés vad gäller akut mediaotit att »diagnosen är uppenbar vid otoskopi«, inte heller om att barnet som gråter »så gott som alltid har mediaotit«. Det framgår inte heller vilka barn med öroninflammation som ska behandlas med antibiotika. Än mindre finner man tydliga anvisningar i läkemedelsval. För otit nämns inte att penicillin V är förstahandspreparat. Jonés’ inställning till antibiotika är något slapp, knappast influerad av Strama, och ibland felaktig. Furunklar behandlas till exempel inte med penicillin V. Ibland är Jonés’ personliga erfarenhet att en terapi fungerar på gränsen till vad som är lege artis. Så föreslås till exempel två kvällars förebyggande kortisonstötar (12 tabletter Betapred) till barn med begynnande krupp och tidig behandling med steroid-injektion vid epikondylit, ett icke evidensbaserat råd.

Bokens styrka är ett yrkeslivs långa erfarenhet bortom sjukhusets hank och stör. Jonés ger många praktiska tips till den yngre läkaren utifrån en finkänslighet om vad som formar somatisk dia-gnostik i en provinsialläkartradition. Hans iakttagelser om ledtrådar är ibland på kornet och saknas till stor del i traditionella läroböcker. Läser man Jonés’ bok parallellt med Läkemedelsboken(LB) utgör den ingen medicinsk risk.