»Jag tror nog ändå jag tar köttbullarna till lunch, så kan vi frysa in fiskgratängen«, säger Brukaren (det vill säga nyttjaren av hemtjänst). »Ja visst«, svarar vårdbiträdet. Ett vardagligt replikskifte, om något. Men bilden som visas samtidigt får en att haja till: En gammal, helt naken kvinna sitter hopsjunken på en toalettstol, armarna hänger slappt utefter sidan och hon talar liksom rakt ut i rummet. Det är svårt att få ihop det distinkta önskemålet med den formlösa, orörliga kroppen.
På en stol strax utanför den vidöppna badrumsdörren sitter en ung kille i munkjacka med näsan i en tidning; det är han som är vårdbiträdet och som tagit emot lunchinstruktionerna. Båda ter sig på något sätt avspända. Intimiteten i vårdare–vårdad-relationen har skildrats förr, men det ovanliga här är att de båda är ensamma i hemmets sfär. Blygseln drabbar läsaren, men till synes inte de agerande.
Bildrutan är hämtad från »De anhöriga« av Pelle Forshed, en seriebok med åtta delvis fristående noveller, som handlar om människorna runt S:t Bodils hemtjänst. Det första intrycket när man börjar bläddra är av anspråkslöshet. Teckningarna är sparsmakade och figurerna på något sätt små och obetydliga. Efter hand träder de fram allt tydligare och man känner med dessa små streckgubbar.
Till exempel gillar jag verkligen bil-den av Ingmar som justerar glasögonen när han läser på sin nyligen hemkomna Daktacort-tub. Ett utmärkande drag i boken är kasten mellan »högt och lågt«. Vi följer hur vårdbiträdet med andan i halsen (»Shit! Måste vara hos Astrid om sju minuter!«) nödtorftigt torkar bort det värsta av det utkräkta maginnehållet på en brukares klänningsframsida. Snart är vi i stället inne i huvudet på en döende och ser ansikten och repliker från hemtjänstpersonalen växla med bilder av barndomsminnen. Ett försök till innerlighet och empati inför en situation som ingen levande kan berätta om.
I en novell skildras hur de anhöriga till en brukare anmäler vår huvudperson för vanvård. Men vi får också träffa samma anhöriga i ett annat, ganska förvånande sammanhang. Vi rör oss i tiden; i en novell ska morfar begravas. Men pojken i familjen tänker mest på hur han ska lyckas kryssa i på sin »todo«-lista (som också innehåller att ha knullat en gång och andra bedrifter) att han faktiskt har sett en död människa; modern säger nämligen nej.
Alla noveller är inte riktigt lika täta, men sammantaget är detta en imponerande skildring av en ung människas möte med kroppslig skröplighet. Hur vårt samhälle hanterar detta fenomen avspeglas i den initierade arbetsmiljöskildringen. Förutom att man ofta blir rörd under läsningen blir det ett och annat gapskratt.
