Medvetandets gåta
Det viktigaste problemet i medicinsk forskning har fram till helt nyligen inte betraktats ens som ett vetenskapligt problem värt att studera. Problemet gäller de neurobiologiska processerna som gör att vi är medvetna om livets glädjeämnen och sorger, om smärta och klåda, om universums oändlighet. Störningar av medvetandet om vår kropp, vårt jag och vår omvärld är de mest utmärkande symtomen på neurologiska och psykiatriska sjukdomar. Men när jag har fört detta på tal med kolleger i neurobiologi, neurologi, anestesiologi eller psykiatri fnyser de föraktfullt om flumforskning. Vetenskapsrådet satsar inte mycket pengar på medvetandeforskning.
Det är naturligtvis ett svårt problem – »The Hard Problem«, dvs hur man ska kunna överbrygga gapet mellan den subjektiva känslan och vad som händer på neurotransmittor- och jonkanalnivå i hjärnan. En f d rektor vid Kungliga Tekniska högskolan påstod i en offentlig debatt att det är bara en tidsfråga innan man kan konstruera en medveten robot. Jag tror dock att det kommer att dröja in-nan vi har en robot i hemmet som är medveten om rosornas doft, det nybakta brödets smak eller vinets bouquet. Inte heller tror jag att en robot kommer att uppleva samma känsla som medvetna människor, som just har missat bussen, glömt svärmors födelsedag eller köpt nya aktier, som just rasat i värde på börsen.
Det är därför glädjande att Jonathan Lindström gett sig på detta viktiga ämne i sin nya bok: »Medvetandets gåta«. Lindström är varken hjärnforskare eller filosof utan har en bakgrund som arkeolog. Det är både en för- och nackdel. Naturligtvis är han expert på hur homo erectus blev alltmer medveten. Däremot kan man väl invända en del när det gäller urvalet av att referera frontlinjerna i den moderna internationella medvetandeforskningen. Till sin hjälp har han klokt nog intervjuat ett flertal experter. Ibland kan de bli lite tröttsamt, men i stort sett tycker jag att det är ganska bra grepp för att vidmakthålla läsarens intresse för komplicerade resonemang.
Han börjar med män-niskan under stenåldern efter istiden. I en grav på Gotland hittades ett skelett av en man och ett litet barn. Lindström försöker sätta sig in i denne mans själsliv och antar att han var medvetet om sitt barn och omvärlden, som han själv 5 000 år senare. Som den arkeolog han är reflekterar han rörande begravningsritualerna, som väl torde ha betingats av ett slags tro på att själen fortsatte att leva vidare. Men i dag tror många av oss inte så mycket på själen. Däremot att det finns ett medvetande som vi ännu inte lyckats reducera till vad som händer på jonkanalnivå. Därför har boken helt riktigt fått titeln »Medvetandets gåta«.
En av de första frågorna som inställer sig är huruvida djur har medvetande. Enligt Descartes har de naturligtvis inte det, men varje hund- eller kattägare torde protestera. Däremot är det tveksamt om kräldjur och fiskar är medvetna. De kan nämligen inte in-tegrera olika sinnesintryck till något slags medveten helhetssyn. Ormen ser en springande mus och hugger. Sen luktar det till sig musens kropp och sväljer. Men den kan inte uppfatta den orörliga dödade musen med synen och saknar en mental bild av musen, till skillnad från katten, som kan bevaka ett hål vari musen försvunnit.
Lindström refererar till populära medvetandefilosofer. Hans favoriter är Christof Koch och Giulio Tononi. Det är fråga om ganska ytliga referat och man skulle önska att han refererat mer också till andra filosofer, särskilt John Searle, som i mitt tycke är den som är mest klargörande.
Ett kapitel om hjärnan finns lyckligtvis med i boken. Vissa psykologer och filosofer har mer eller mindre bortsett från hjärnan när de diskuterat medvetandet, eller behandlat den som en »svart låda«. Men Lindström går igenom hjärnans evolution till att bli alltmer medveten. Han redogör också helt adekvat för de moderna teknikerna att undersöka hjärnans medvetande såsom PET (positronemissionstomografi), fMRI (funktionell magnetkameraundersökning) och NIRS (near-infrared spectroscopy).
Det kanske kunde varit av intresse att nämna den nya forskningen om hjärnans spontana aktivitet som motsvarar det fria osorterade tänkandet på det som varit och om planer för framtiden eller »the stream of consciousness«, som William James uttryckte det. Ett samtal med MR-fysikern Peter Fransson om detta borde ha varit med. Däremot har Lindström intervjuat Henrik Ehrsson som visat hur man kan förlägga medvetandet utanför kroppen. Det är mycket fascinerande studier som bland annat publicerats i Science och kan vara av stor betydelse för konstruktionen av proteser.
I stort sett anser jag att Lindström lyckats väl. Jag har läst boken med stort intresse, även om det finns många invändningar. Men det är ett av de mest komplicerade ämnena en populärvetenskaplig författare kan ge sig på. Lindström bör därför ha en eloge för att han tagit sig an det allra svåraste problemet – The Hard Problem.
