Om experimentell och akut smärta har det sedan mitten av 1960-talet skrivits tillräckligt för att fylla hela bibliotek. Om långvarig (idiopatisk) smärta har det inte skrivits lika mycket. Om långvarig smärta sett ur läkekonstens perspektiv har det skrivits nästan ingenting. Därför fyller denna bok ett sedan länge påtalat behov.
Författare till denna bok är Rolf Nordemar, som är läkare med specialkompetens i reumatologi, rehabilitering och algologi, och Kristina Nordemar som är musik-, KBT- och arbetsterapeut. Båda har en lång erfarenhet av omhändertagande av patienter med en långvarig och invalidiserande smärtproblematik.
Följande programförklaring som står att läsa i bokens början ger en uppfattning om inriktningen.
»Sjukvårdens uppgift är inte att ifrågasätta en persons smärtupplevelse utan att försöka finna orsaken till den, oavsett om den beror på en skada i kroppen, en felfunktion inom nervsystemet eller har med personens tidigare livshistoria att göra. Ganska ofta är det flera orsaker som tillsammans ger smärtan dess styrka, exempelvis en kombination av kroppslig skada och av tidigare livshändelser. Genom att analysera detta noga och med tålamod kan många orsaker till smärta klaras ut.«
Vi inser att när författarna talar om ”smärta” menar de inte i första hand akut eller experimentell smärta (kanske inte heller förlossningssmärta, trots att boken inleds med ett sådant exempel) utan sådan långvarig smärta som inte tidigare har kunnat diagnostiseras eller botas.
Boken är indelad i fem avsnitt: ”Smärta”, ”När kroppen gråter”, ”God vård”, ”Recept” och ”Mer om musikterapi”. I smärtavsnittet ges först en allmän överblick över smärtans natur. Vidare diskuteras begreppen hälsa och sjukdom mot bakgrund av de förväntningar som dagens människor ställer. Redan i detta avsnitt börjar man ana läkekonsten som grund för omhändertagandet.
Under rubriken på det andra avsnittet står att läsa ”Den sorg som inte har gråtit tårar kan få andra organ att gråta”, vilket kan ses som en förklaring till titeln på såväl hela boken som detta avsnitt: ”När kroppen gråter”. När det gjorts många utredningar som alla har gett negativa resultat blir ofta upplevelsen av smärta ifrågasatt. Om det inte finns någon påvisbar kroppslig orsak är kanske smärtan inbillad. Till och med patienten själv kan börja tvivla på sin upplevelses äkthet. Det är i detta skede som läkarvetenskapen kommer till korta och läkekonsten måste ta vid. Men är läkarens utbildning inriktad på att utöva läkekonst? Författarna konstaterar att ”…[e]ndast i mindre grad får man lära sig hur människor tänker eller känner som subjekt när de är friska eller sjuka, och ingen utbildning alls får man i att möta frågor om livets mening …”. Det naturvetenskapliga perspektivet inom läkarutbildningen måste vidgas ”… till att innefatta människan som subjektiv varelse … som meningsskapande och meningssökande”. Vad kan läkekonsten uppnå, vad är dess mål? ”I varje människa finns en inbyggd läkningsförmåga …” Genom läkekonst kan läkaren stimulera en sådan självläkning. ”Det ligger en läkedom i mänskliga möten som innefattar människokärlek, förtroende, förståelse, beröring och respekt”. Att lyssna till patienten och göra en grundlig manuell undersökning hör till läkekonsten. Dit hör också en helhetssyn som förutsätter att människan består av både kropp och själ. Den botande processen måste föra en patient som befinner sig i kaos till ett tillstånd av ro och ordning.
Det tredje avsnittet heter ”God vård”, vilket enligt författarna förutsätter en genomtänkt människosyn och en för sjukvården gemensam värdegrund. Naturligtvis bygger god vård och behandling på vetenskap och beprövad erfarenhet. Mera konkret: ”God vård förebygger och lindrar lidande, förmedlar hopp och bygger på ärlighet. Att trösta, lindra och bota har alltid varit sjukvårdens uppgift och att förmedla hopp är i sig lindrande och tröstande och kan hjälpa individen till kraft att orka igenom ett besvärligt sjukdomsförlopp.” God vård innebär att, tillsammans med traditionella behandlingsmetoder, stimulera till självläkning. I detta sammanhang lyfts diagnosens värde fram. Men samtidigt varnar författarna för att en diagnos kan stigmatisera och medikalisera något som egentligen är en normal livskris och som den drabbade i bästa fall kan gå stärkt ur.
En fasett av läkekonsten är behandlarens agerande som en ställföreträdande medmänniska, där också behandlaren är öppen för att ta lärdom av sina patienter. Man kan inte vara en engagerad medmänniska utan att delta i den andres lidande. Ett sådant engagemang, som vi kallar medlidande, dvs att lida tillsammans med den andre, kan leda till att den drabbade känner sig hjälpt.
Under rubriken ”Recept” berörs en rad åtgärder som kan ha en förändrande inverkan på den lidandes situation och en lindrande inverkan på smärtan. Här berörs sådant som rörelseträning, kost, sömn, vila och lämpligt arbete. Lite om traditionella behandlingsmetoder tas upp: akupunktur, TENS, läkemedel och sjukskrivning. En rad aspekter på ett liv i smärta diskuteras. Samlevnadens och samtalets betydelse berörs tillsammans med frågor om skuld och förlåtelse, och i naturlig anslutning till detta diskuteras de stora frågorna omkring livets och lidandets mening.
Bokens avslutande avsnitt handlar om musikterapi. När den långvariga smärtan har sin grund i en mer eller mindre omedveten konflikt kan musikterapi ensam eller i kombination med andra terapiformer vara en framgångsrik metod. En sådana annan behandlingsmetod är t ex att patienten får möjlighet att med akvarellfärger visualisera sina känslor. Rollspel är en annan metod som används. Såväl gestaltningen i rollspelet och de målade bilderna som upplevelserna under musiklyssnandet blir sedan föremål för terapeutiska samtal. Genom att kombinera de olika metoderna på ett för varje fall optimalt sätt kan goda resultat uppnås. Vid ett första påseende verkar de beskrivna fallen som solskenshistorier. Men när man blir medveten om att behandlingarna pågått regelbundet under flera års tid inser man att det bakom varje fall ligger ett mycket medvetet professionellt arbete.
Boken är föredömlig genom sin kortfattade form, sitt pedagogiskt klara uttryckssätt och sin lättlästhet. Men en tydlig distinktion mellan tillstånd som akut smärta, långvarig smärta och det resulterande lidandet skulle ha gjort texten ännu klarare.
