»Katastrofdoktorn – berättelser från fältet«, av Johan von Schreeb.
Det är en förmån att få följa med på Johan och Susanne von Schreebs alias, Karim och Karimas, gastkramande resa till krigets Afghanistan. Bland Mujaheddin. Eller till Rwanda, Sierra Leone, Kambodja eller Haiti efter jordbävningen. Resorna är fulla av umbäranden, smärta och insikter förutom en ständig balansgång på båda sidor om livets sköra tråd. Johan von Schreeb skriver också självutlämnande om ambivalensen och känslan när man lämnar sina små barn därför att en inre eld och brinnande passion driver på.
»Katastrofdoktorn« är ett snabbspår till visdom och insikt för alla verksamma inom opererande specialiteter och sjukvård i utvecklingsländer. Berättelsen är ett epos om en modern Dominique Jean Larrey. Johan von Schreeb kombinerar kirurgisk precision och mod med humanism – precis som Napoleons chefskirurg Larrey gjorde under slaget vid Waterloo, vilket var orsaken till att han skonades av fienden.
Som läsare sugs man snabbt in i handlingen. Texten är avskalad och tidvis brutal, med detaljerade beskrivningar av de skadades fysiska lidande kombinerade med författarens insiktsfulla resonemang om empati, våndor och självreglering samt det tunga i att behöva vara den som gång på gång släcker hoppet hos vädjande föräldrar till döende barn. Amputationer på vitalindikation. Kruckenbergprocedurer och en obstetrisk katastrof i Rwanda. Berättelsen om Cecils öde är spännande och etsar djupa spår i medvetandet. Spår som Johan von Schreeb effektivt överför på läsaren. Frågan hur Cecils mor och syster lever i dag lämnar inte mitt medvetande.
Berättelsen är en konkret lärobok i kulturell fingertoppskänsla på hög nivå. Den är även en initierad berättelse om vår samtidshistoria och mänsklig grymhet; kalla det folkmord, etnisk rensning eller inbördeskrig. Boken är också tänkvärd avseende behovet av etisk snarare än psykologisk debriefing efter omtumlande upplevelser i gränslandet mellan liv och död. Tydliga beskrivningar av hur välment hjälp kan få oavsiktliga negativa konsekvenser illustrerar träffsäkert pliktetiska och konsekvensetiska perspektiv. Ingen skulle väl drömma om att använda grytlappar för att hantera ett skenande motorsågsblad?
Åter till Afghanistan. Det är gastkramande och naturalistisk läsning av bästa kvalitet. Ångesten av att ligga under en sandfärgad filt med smattrande helikoptrar och prickskyttar rakt över sig stiger rakt upp ur boken och träffar läsaren mitt i prick. Uttrycken »välfärdspolitik« och »prioriteringar i vården« får nya och viktigare innebörder när det vinande ljudet av dykande MIG-bombplan tvingar till valet att stanna hos en patient under pågående amputationskirurgi eller att rusa till ett skyddsrum, där det senare visar sig krylla av råttor.
»Katastrofdoktorn« beskriver mästerligt hur man balanserar sin inre kompass under svår press. Médecins Sans Frontières tilldelades 1999 Nobels fredspris, och Johan von Schreeb var en av grundarna till den svenska sektionen. Han är utan tvekan en kirurg bortom det vanliga.
