Kropp, själ och sjukdom

När Sokrates (ca 469–399 f.Kr.) återkom från sin militärtjänst för nästan två och ett halvt millenium sedan, meddelade han sina landsmän att de barbariska trakerna – i motsats till grekerna – visste att kroppslig ohälsa inte kunde behandlas effektivt, isolerat från själen. »Det är därför som boten till många sjukdomar förblivit okänd för läkarna i Hellas.«

Hans samtida Hippokrates var inne på liknande idéer. Och flera tusen år senare hävdade den store patologen socialmedicinaren (och politikern) Rudolf Virchow (1821–1902), i polemik med sin kollega Emil von Behring, att sjukdomar vanligen hade ett flertal samverkande orsaker – alltså var multikausala.

1967 presenterade Thomas Holmes och Richard Rahe sin »List of recent experiences« över anpassningskrävande levnadshändelser, som – genom att framkalla stressförmedlat »slitage« – ökade risken för senare uppkommen morbiditet.  Robert Karasek, Töres Theorell och Jeffrey Johnson spaltade upp dessa händelser i komponenterna: krav, kontroll och stöd.  Johannes Siegrist kompletterade med aspekterna ansträngning/belöning, och Michael Marmot med dimensionen jämlikhet/ojämlikhet.

Jag minns från mina biokemistudier för Einar Hammarsten på Karolinska institutet för jämnt 60 år sedan, att han ofta och gärna hävdade att »lite av gröten vi har i huvudet – kan rinna ner i, och påverka, resten av kroppen«.

Vi vet numera att den faktiskt gör just detta – naturligtvis inte bokstavligen, utan genom nervösa, endokrina och immunologiska mekanismer. Det nya i dag är att forskningen producerat oerhört mycket mer evidens om detta.

Mycket av denna evidens har invärtesmedicinaren, kardiologen och psykiatern Walter Osika vid Karolinska institutet på ett synnerligen förtjänstfullt sätt samlat i sin volym »Psykosomatik i teori och praktik« (Studentlitteratur).

Boken erbjuder spännande, informativ och för varje kliniker både nöjsam och nödvändig läsning. Bokens många kapitel sammanfattar mycket av vad vi vet om morbiditetens och mortalitetens beroende av migration, sociala positioner, arbetsmiljö samt kritiska livshändelser. Perspektiven är såväl allmänmedicinska som kardiovaskulära, endokrina, gastroenterologiska, gynekologiska, dermatologiska, ortopediska, smärtrelaterade, psykiatriska och sömnvetenskapliga. Vidare presenteras den terapeutiska arsenalen inklusive mindfulness, konstnärliga terapier, natur som terapi och komplementär, alternativ och integrativ vård.

Vad jag möjligen saknar är en större tonvikt på behovet att anpassa miljöns krav till gränserna för människans förmåga. Att anpassa »skon« till »foten« – inte bara, men också.  Det som den kloke Rudolf Virchow faktiskt försökte göra redan på 1800-talet.

Som kapitelförfattare har Walter Osika samlat 18 erkänt kunniga forskare och/eller praktiker inom många relevanta specialområden.

I vår tid av långt driven specialisering är denna bok en riktig pärla av helhetssyn. Den rekommenderas till hela vår läkarkår att läsas, begrundas – och tillämpas.