Var finns paradoxen?
Robert Whitaker är amerikansk vetenskapsjournalist som skrivit kritiskt om den kraftigt stigande användningen av olika psykofarmaka.
År 2001 kom boken »Mad in America« som i huvudsak handlar om både dåtida och nutida behandling av schizofreni. I boken framförs besk kritik mot antipsykotiska läkemedel som
Whitaker menar på sikt kan göra mer skada än nytta.
»Anatomy of an epidemic« publicerades 2010 och har översatts till många olika språk, nu senast till svenska under titeln »Pillerparadoxen«.
Jag läste med stigande förvåning boken på originalspråket förra året efter att ha tillfrågats om att moderera ett möte med Robert Whitaker hösten 2013. Boken är en genomgång av de flesta grupper psykofarmaka framförallt antipsykotika, antidepressiva, stämningsstabiliserande och centralstimulerande läkemedel. Författarens grundtes är att dessa läkemedel har en effekt på kort sikt men att långtidsanvändning som regel ger en förvärrad sjukdomsbild. Han menar också att den ökning av bipolär sjukdom som ses i USA till stor del kan förklaras av hög användning av centralstimulantia vid ADHD.
Många olika studier refereras för att stödja och bygga under detta resonemang. Många kapitel avslutas med en eller ett par patienthistorier – personer som undantagslöst vittnar om hur läkemedlen förvärrat och i en del fall förstört deras liv.
Min uppfattning efter att ha läst boken samt relativt många av de studier som citeras är att den fungerar som en maskeraddräkt – det rör sig om en förklädnad. Ett påfallande klart och tydligt yttre som är iögonenfallande men vid närmare granskning upptäcker man att det är mycket som inte stämmer. Författaren gör sig skyldig till en rad klassiska fel vid sin läsning av olika studier. Han tar noga fasta på sådant som styrker den hypotes han själv har om att farmaka förvärrar och utlöser psykisk sjukdom och bortser från sådant som talar emot – sådant kallas för »cherrypicking«. Mest störd blir jag av följande citat som handlar om en WHO-studie av depressionsbehandling: 740 patienter diagnosticerades med depression men hela 484 fick ingen medicinsk behandling. Vid uppföljning ett år senare visar det sig att gruppen utan medicin hade mildare depressiva symtom än de som erhöll farmaka. Whitaker citerar författaren av artikeln på detta sätt: »The study does not support the view that failure to recognize depression has serious adverse consequences«. Problemet är att det inte ens är hela meningen från orginalartikeln – den del som föll bort lyder: »…but, in view of the poor prognosis of depression, measures to improve compliance with treatment would appear to be indicated«.
Det är ju något helt annat och det ovanstående är tyvärr inget enstaka exempel. Öppna studier med icke jämförbara grupper redovisas som om det vore randomiserade kontrollerade studier – det är återkommande att den grupp som inte fick eller slutade med läkemedel mår bättre. Tanken att denna grupp faktiskt kanske inte hade sjukdomen alls eller en lindrig variant nämns överhuvudtaget ej.
Vi har ett problem. Användningen av potenta psykofarmaka har ökat på ett sätt som högst sannolikt inte är hälsosamt. Förskrivning av läkemedel sker på lösa indikationer eller ibland på felaktig indikation. Läkemedel som ges i blandningar eller i doser där vi har dålig eller ingen evidens. Diagnosmanualer som både DMS-IV och nu DSM-5 som successivt för många tillstånd sänkt tröskeln för diagnos och också kommit med helt nya diagnose, exempelvis »mild neurocognitive disorder«, som definitionsmässigt i ett slag gjorde väldigt många »sjuka«. Eller den omdiskuterade diagnosen »disruptive mood dysregulation disorder« där tre eller flera ordentliga raseriutbrott i veckan hos barn både kan föranleda denna diagnos och behandling. Risperdal i dosering 0,5 till 3 mg givet till 21 barn i öppen studie halverade antalet utbrott.
Enligt min läsning av litteraturen finns det inget stöd för Robert Whitakers tes att det är pillrens fel (pillerparadox) att vi ser en ökning av psykisk ohälsa. Kanske det till och med är så att boken kan bidra till att man inte ser andra orsaksammanhang. Läs mycket hellre Allen Frances bok – han var »Task force leader« för DSM IV – som heter »Saving normal« men är ännu inte översatt.
