Vetenskapsteori för sanningssökare

Läkartidningens artikelserie om vetenskapsteori år 1999 pekade på att den vetenskapliga utvecklingens enorma, oöverskådliga tillflöde av fakta och utsagor om verkligheten lett till ett behov av »systematiska reflektioner över de tolkningsramar, som formar de slutsatser som dras utifrån de data som forskningen genererar« (Läkartidningen. 1999;96:3628-9).

Tillflödet har fortsatt. Bland beslutsfattare är förhoppningarna stora om att mer vetenskap är lösningen på allehanda samhällsproblem. Universitetens strävan att vara entreprenörer på en kundanpassad marknad, lobbyism och massmediala utspel har fått större betydelse för forskningens inriktning. Vetenskapens neutrala, opartiska auktoritet ifrågasätts alltmer. Därför är det fortfarande viktigt att forskare och andra systematiskt reflekterar över vetenskapens kunskapsteoretiska förutsättningar.  Två lundensiska filosofers nyligen publicerade bok om vetenskapsteori kan vara till god hjälp.

Författarna kallar bokens grundläggande perspektiv »sokratiskt«, efter tre saker som präglade den grekiske filosofens syn på kunskap och moral. Det första är »begreppslig ordning och reda«: att vi funderar över betydelser, är noga med vad vi säger och söker oss bort från luddighet.  Det andra är »kunskapsstabilitet«: att vi är medvetna om kvaliteten i den kunskap vi tror oss ha och söker klarhet om dess gränser så vi anar vad vi inte vet. Det tredje är »felbarhet«: att vi inser att våra framforskade lösningar sannolikt har svagheter, kanske rentav är felaktiga, att vår felbarhet påverkar användningen av den kunskap vi tror oss ha.

Med klargörande exempel går författarna igenom flera av vetenskapsteorins aspekter. De behandlar metoder, modeller, teorier och vägar till vetenskaplig kunskap, fördelar, nackdelar och hur val och förhållningssätt ofta får moraliska konsekvenser. De viftar inte med pekpinnar utan framhåller istället att forskarna själva måste ställa de frågor, som de tycker är viktiga. Samtidigt understryker författarna gång efter annan det sokratiska perspektivet: »Varje forskare har också en skyldighet att klargöra vilken typ av kunskap den valda forskningsstrategin kan leda till, hur robust den kunskap vi tror oss ha är och, inte minst, vad det är vi inte vet. Det vill säga en skyldighet att vara sokratisk.«

Författarna förmodar, troligen med rätta, att detta sokratiska förhållningssätt för många forskare är en självklarhet. Men, frågar jag mig, förhåller de sig också sokratiskt när de skriver sina ansökningar om finansiering, eller när de som experter tar fram underlag för beslutsfattare?  Exempel: I en avsiktsförklaring för en svensk biobanksstruktur skrev Vetenskapsrådet och Sveriges kommuner och landsting 2011 att svenska biobanker, register och vetenskaplig kompetens är »en unik och ovärderlig resurs. Det är helt avgörande för svensk biomedicinsk forskning och sjukvård att de svenska biobankerna kan utvecklas i en takt och en riktning som gör oss fortsatt internationellt slagkraftiga«.

Här finns begreppsliga oklarheter: Vad menas med »unik«, »ovärderlig«, »helt avgörande«, »internationell slagkraft«? Vilka belägg finns för vad och hur starka är de? Tar man vetenskaplig kunskap på allvar, är det aldrig så bråttom att det sokratiska förhållningssättet får slarvas bort, bland annat för att: »En gediget flertydig och vag begreppsbildning är trots allt en garanti mot vederläggning och ibland också en plattform för berömmelse«.