Martin J Blaser är professor i medicin vid New York University och ger i 16 kapitel en starkt personlig syn på hur vi lämnat pest, och andra farsoter, såsom smittkoppor, bakom oss i och med upptäckten av penicillin och modernare antibiotika med allt bredare spektra. Antibiotikaterapi orsakar stora ekologiska förändringar i våra mikrofloror – hud, mag-tarmkanalen och andra slemhinnor. Vårt humana mikrobiom innehåller mer än 10 ggr  fler celler än våra egna, eukaryota celler (10:1) och väger ungefär som hjärnan.

Bokens huvudtema är, hur överkonsumtionen av antibiotika är ett stort ekologiskt hot, att jämföra med det globala klimathotet.

I bokens andra del (kapitel 9-16) diskuteras hur vi hamnat i denna svåra situation, och hur utrotande av Helicobacter pylori  kan påverka/minska såväl utveckling av fetma och diabetes som astma, samtidigt som ventrikelcancer drastiskt minskat i hela västvärlden, men GERD (Barret´s oesophagus) och oesophaguscancer  ökat påtagligt. Här diskuterar författaren övertygande att H pyloris status som patogen, med Nobelpris till Marshall och Warren 2005, bör revideras. Färska experimentella studier i möss visar att kolonisering med H pylori skyddar  mot vissa former av astma (barn-astma) och modulerar en rad gastrointestinala hormoner, såsom leptin och ghrelin, och modifierar aptit och barnets tillväxt (»stunting«).

Tarmen koloniseras normalt av probiotika (»snälla« bakterier), vilka motverkar kolonisering av patogener, såsom Clostridium difficile och Salmonella. Av 50 kända bakteriesläkten (phyla) koloniserar åtta vår hud, mun-mag-tarmkanal och yttre urogenitalia.

En höjdpunkt är kapitel  8, »Mother and child«, med beskrivning av hur en vaginal förlossning förser den nyfödda med lactobaciller och andra normala mikrober, liksom med moderns bröstflora vid amning. Det är därför oroande, att frekvensen av kejsarsnitt fortsätter att öka i USA och Europa.

»Amphibios« föreslås ersätta  »commensialism«, samma (middags)bord, för att understryka vårt behov av normalfloremikrober för en god hälsa hos den nyfödda och hela vårt vuxna liv, där antibiotikaresistenta tarmbakterier utgör ett accelererande hot i vår moderna sjukvård.

Epilogen är intressant och spekulativ. I analogi med den numera, särskilt i USA, accepterade behandlingen av svår C difficile-colit med faecesbakterietransplantation, diskuterar författaren, om avsaknad av särskilda arter hos den nyfödda, t ex  Bifidobacterium, Allobaculum och Oxalobacter, skulle kunna tillföras i skräddarsydda blandningar. Ett alternativ är att pensla mammans bröstvårta, kanske tillsammans med vissa oligosaccharider, s k prebiotika.

Boken är mycket läsvärd och stimulerar FoU inom ett brett folkhälsoområde med »postmoderna epidemier« enligt Blasers nomenklatur, d v s fetma, diabetes, astma och kroniska inflammatoriska tarmsjukdomar. Den är högst aktuell och bör finnas tillgänglig i läshyllor på sjukhus och vårdcentraler, och bör stimulera i STRAMA- och WHO-aktiviteter att bekämpa överanvändning av antibiotika inom såväl human- som veterinärmedicin. Borde också vara stimulerande för studenter som tema för examensarbeten och fördjupningsstudier.