Sven Wåhlin, allmänläkare och alkoholläkare har i denna andra upplaga omarbetat och utökat innehållet i »Alkohol – en fråga för oss i vården«, som kom 2012. Det har gjort en bra bok ännu bättre.

I första kapitlet dras jag som läsare in i alkoholens kulturhistoria. Redan då blir jag fångad av språket, den personliga, men samtidigt sakliga tonen och märker att boken blir något av en bladvändare. Under läsningen möts jag av en heltäckande bild full med fakta och insikt om alkoholen som folkhälsoproblem, alkoholpolitik, skademekanismer och konsten att möta patienter med symtom som kan vara relaterade till alkohol. Tyngdpunkten ligger på hur jag som behandlare ska kunna klara de hinder i form av skam och skuld som ligger i vägen för ett bra patientsamtal om alkohol. Patientcentrering definierad som en professionell kompetens i det individuella patientmötet utgör grunden för framgång. Den ständigt närvarande paternalismen riskerar att ta över och fungerar särskilt dåligt vid »livsstilsbehandling«.   

Kapitlet »Att starta samtal om alkohol« är välformulerat och pedagogiskt med många konkreta, praktiskt användbara tips. Författaren understryker skillnaden i att möta en patient som söker för något besvär utan att själv se ett samband med alkohol och en patient som själv upplever sig dricka för mycket. Det kräver två helt skilda strategier, som beskrivs ingående. Eftersom känsligheten för alkohol, värderingar och erfarenheter skiljer sig mycket mellan olika personer är individualisering särskilt viktig när det gäller alkoholrelaterade tillstånd.

Till bokens styrka hör också ambitionen att den rensar terminologin från moralistiska inslag och att motverka uppgivenhet inför alkoholfrågan. Författaren kommer med flera positiva budskap, total nykterhet krävs sällan, behandlingsframgångarna är påtagliga, alkoholskador är ofta reversibla och många personer med alkoholberoende blir normalkonsumenter på egen hand. Att enbart med en sakupplysning peka på ett eventuellt samband mellan symtom och alkohol kan ofta vara en tillräcklig insats.

Författaren anger att kapitlet om »Alkoholens farmakologi – grunden för dess patofysiologi« kan fungera som en uppslagsbok. Det är också en hisnande upplevelse att sträckläsa beskrivningen om vad den lilla alkoholmolekylen kan åstadkomma i cellmembran, kärnor och mitokondrier. Något man helst vill glömma då vinglaset står på bordet.

Den kondenserade sammanställningen om alla sjukdomstillstånd som kan påverkas av alkohol är mycket användbar i det kliniska arbetet.

Författaren problematiserar förtjänstfullt ett rutinmässigt användande av olika frågeformulär och framförallt allmän screening, men är lite väl försiktig med att dra slutsatser. Borde vi inte avfärda påIagor om screening och frågeformulär? I ambitionen att vara heltäckande blir utrymmet för att förklara akronymer rätt omfattande. Räcker det inte med AUDIT och då i en situation då patienten önskar ett samtal om sina alkoholvanor? Tiden är tydligen ännu inte inne då vi helt kan sluta med att i patientmötet definiera risk i form av standardglas?

Till boken hör en digital del, åtkomlig på nätet med sammanfattningar, övningar, kunskapstester och extra material, som är enkelt upplagd, pedagogisk och användbar.

Sammanfattningsvis, en värdefull innehållsrik bok som kan rekommenderas till alla i praktiskt patientarbete. Boken har också en given plats i utbildningssammanhang.