En bok som kan leda till välbehövliga samtal.

Det är ingen rolig läsning. Det börjar illa och blir dessutom värre. Med kirurgens självklarhet går Atul Gawande igenom allt som försämras i kroppen i och med åldrandet och det är, för att använda ett lånat uttryck, ingen kamp utan en massaker. 

En efter en tas våra funktioner ifrån oss: balansen, synen, ibland förmågan att kommunicera och att förstå. 

Boken handlar inte så mycket om döendet, som om tiden före det oundvikliga. Vi tycks alla betrakta de sista åren som något som kommer att drabba någon annan – och tro att vi ska tillhöra den minoritet som dör plötsligt. Men den död vi själva önskar oss tycks vi i dagsläget vara exceptionellt dåliga på att erbjuda.

Och när börjar döendet? Tidigare var det ett kort, väldefinierat tillstånd. Man råkade ut för något, sjukdom eller olycka, och avled inom kort. Nu dör allt fler i sviterna av kroniska sjukdomar och döden blir ofta en utdragen process, för att inte säga en resa. Inte helt sällan så finns det vägskäl på denna resa, brytpunkter där man, patient eller vårdgivare, kan välja hur och vart denna resa ska fortsätta. Men alltför sällan, vilket Gawande visar med otaliga exempel, äger detta samtal rum. Det är inte en resursfråga. Eller det är det naturligtvis, men ofta inte en fråga om bristande resurser utan om fördelning och användning av befintliga resurser. I ett illustrerande exempel visar Gawande på de enorma resurser som läggs på verkningslösa behandlingar under de sista månaderna i livet, där allt fokus handlar om att förlänga, inte att optimera livet.

Det är en viktig bok, välskriven och tänkvärd. Författaren lyckas med det svåra att vara inkluderande, men inte banal eller urvattnad. 

Döden berör naturligtvis alla, och Gawande har likt Oliver Sacks blivit en av de läkare som skriver framgångsrikt för både kollegor och den breda allmänheten. Jag läser boken i början av sommaren och Gawandes ord hänger kvar, hänger kvar då jag har jour och ser kontrasten mellan de långa förlossningsbreven som mödrar har skrivit och bristen på en liknande plan vid livets slutskede. Hänger kvar när vi ska bemöta de sköra patienterna som bollas från en ända av sjukhuset till en annan, där den ständiga frågan tycks vara: vad kan vi mer göra? För livet är, som Gawande skriver »värdefullt, både i början och i slutet«. 

Att läsa en bra bok kan vara början på ett samtal som måste föras oftare.