Vårdskildring med ambitionen att hjälpa andra.
Det hade kunnat vara jag, författaren till boken »Hur jag dog« (Brombergs, 2016): Niklas Ekdal. Vi växte upp med ett par mils och ett par års mellanrum, men på samma östgötska landsbygd där fotbollen var ett sätt att passa in bland kamraterna. Jag känner igen frimärkssamlandet, den första tågluffen till Paris, familjeresan till Israels heliga platser, fascinationen inför Tintin och suget efter att läsa ryska klassiker under värnpliktstiden. Kanske är också barndomsskildringarna det jag mest uppskattar i Ekdals bok.
Men det är något annat som berör och som också ligger till grund för bokens titel – författarens depression och självmordsförsök. Allt börjar med en smäll mot huvudet i samband med en fotbollsmatch. En minneslucka, och så en till en tid senare. Värken, koncentrationssvårigheterna, nedstämdheten. Familjens försök att stötta, men Ekdal orkar inte längre någonting. Han går från att ha varit Almedalens mest anlitade seminarieledare, en medieproducent 24/7 till att inte ens läsa tidningen eller 140 tecken på Twitter. Hans enda mediekonsumtion blir att gång på gång lyssna till en kort och förutsägbar radioinspelning av den första månlandningen. Han drar sig undan, längst in i familjens våning, syns till allt mindre, sitter inte ned med familjen för att se på tv, utan söker efter ett överkast där han kan ligga ned och blunda.
Familjen är orolig, de gör allt de kan. Ekdal får hjälp, det är bara det att den inte hjälper. När han träffar psykiatriker ger han ett friskt intryck, men en period av inläggning får han i alla fall, och så tabletter. Massor med tabletter. En dag finns ingen ork kvar, han tar ett par nävar för att göra slut på skiten: Propavan, Stilnoct, Oxascand, Fulnitrazepam, Zopiklon, Alvedon, Mirtazapin, Theralen och »Gud vet allt vad det heter«. Det är dags att tyna bort på källarens betonggolv. Där och då hade han kunnat bli en pinne i statistiken (Ekdal är journalist, och har extrem koll på statistiken), men han hamnar på IVA och överlever.
»En slang förs genom patientens mun ned i luftstrupen och kopplas till en respirator. För att skydda hjärnan placeras kroppen i kyldräkt som sänker temperaturen till 33 grader. … Rör sticks in i vener den grövsta vid ena nyckelbenet…bronkoskopi, suger slem ur luftrören.«
Beskrivningen av vården är verklighetstrogen. Och det är högst naturligt, Ekdal har läst sin journal i efterhand och citerar friskt, i synnerhet från sina första dagar på intensiven men även senare när vändpunkten kommer – det som gör att han tar sig ur sitt helvete. ECT-behandlingen. »Motorisk kramp i antal sekunder: 33« står det i journalen, efteråt får man kaffe och bulle. Långsamt blir han bättre, långsamt kommer sömnen åter.
Det finns tre saker som skiljer Ekdals bok från andra skönlitterära vårdskildringar. Det ena är de många skönlitterära referenserna. Ibland undrar jag om inte denna kavalkad av boktitlar hade passat bättre i tv-soffan än i skrift? Men detta är en randanmärkning.
Det andra är utdragen från barnens dagboksanteckningar om och till sin pappa när han är svårt sjuk. Barnens ord är så starka att jag har svårt att läsa dem, och de visar tydligt hur mycket en sjukdom inte bara drabbar patienten utan hela hennes (hans) omgivning.
Det tredje som får boken att stå ut, är dess tydliga agenda. Ekdal har överlevt, och han vill ge andra samma chans. Han sätter strålkastarljuset på suicid som företeelse, och konstaterar att alltför litet görs för att förhindra självmord, alltför litet pengar satsas. Allra sist i boken finns också ett dubbeluppslag med information för den som mår dåligt och behöver prata med någon: jourhavande präst, Mind självmordslinjen, Bris etc. Jag läser telefonnumren under varje rubrik och tänker att om bara en extra person lyfter luren för att ringa, så tror jag att Ekdal är nöjd med sin bok.
